Hatpastorn lyssnar på Arcturus – ”Disguised Masters” från 1999
Norge år 1999 är tämligen väldokumenterat på dessa sidor. Dock finns det en skiva som verkligen hållit sig gömd. Arcturus, ”Disguised masters”. Oklart varför egentligen. När den kom viftade jag i och för sig bort den som en onödig remixskiva. Än idag har jag den inte i samlingen. Ett par polare köpte den, men deras recensioner var mest axelryckningar. Ärligt talat vet jag inte om de ens lyssnade på den mer än en gång. Jag fick aldrig höra den. Förmodligen av förklarliga skäl.
På senare tid har jag fått vittring på skivan. Information om att Garm rappar och lever djävulen har uppdagats. Det är dags att jag faktiskt lyssnar på den och delar min upplevelse med er.
Vi börjar med det visuella. Eftersom jag inte har skivan själv tar vi hjälp av Discogs. Där får jag direkt lära mig att det inte bara är Arcturus det här utan Arcturus And The Deception Circus. Knogarna vitnar. Om de döpt om bandet för att vara märkvärdiga, eller för att komma ifrån rättighetsstrul då skivan släpptes via Garms egna bolag Jester Records låter jag vara osagt. Bookleten är exakt sådär 1999 som bara 1999 kunde vara. Här har ni lite exempel.
Nu ska vi lyssna. Trodde jag. Enligt verkligheten heter låtarna såhär.
White Tie Black Noise (Designed by When)
Deception Genesis
Du nordavind (1998 Re-Recording)
Alone (Intellecto / Valle Darktrip)
The Throne of Tragedy (Phantom FX Jungle Remix)
La Masquerade Infernale (Valle / Hellhammer Reconstruction)
Master of Disguise (Phantom FX Remix with Gangstafications by S.C.N.)
Painting My Horror (G. Wolf Levitation Mix)
Ad Astra (The Magenta Experience)
Ad Astra (Ensemble Version)
Mmhmm. Phantom FX Remix with Gangstafications by S.C.N. och G. Wolf Levitation Mix sticker ut som omedelbara hot mot existensen.
NU ska vi lyssna.
White Tie Black Noise (Designed by When)
Stissig oambient i lite drygt 40 sekunder. Sedan tog den slut. Svårt att säga varken bu eller bä här. Nyskriven låt för denna skiva och … man önskar att det liksom var något mer än 40 sekunder stissig oambient. ”Designed by When”. Har Garm alltså norpat eller fått detta från When och lagt någon effekt på? Slött oavsett.
Deception genesis
Det här ska tydligen vara en till helt ny låt så detta är jag genuint nyfiken på. Spontant känns det som något som ratats från skivan innan. Garm mumlar mest. Lagom skruvade riff. Hellhammer bankar på i beskedlig takt. Hade säkert blivit bra om de engagerat sig lite mer. Vid ett parti förs mina tankar till Morbid Angels God of emptiness och det är ju en bättre låt.
Du Nordavind
En upphottad version av en av de stora hitsen från debutskivan. Originalet är såklart bättre, men den här versionen har sina poänger även om det blir lite väl struligt mot slutet. Det finns inte så mycket mer att säga och jag börjar ana att det är därför som jag aldrig blivit riktigt klok på den här skivan. Ingen har sagt något, eftersom det finns inte så mycket att säga. Än så länge.
Alone (Intellecto / Valle Darktrip)
OK, nu ska de ge sig i kast med Alone som många vill få det till att det är den bästa låten från ”La masquerade Infernali”. Det håller jag inte med om, men det är en hejig bit. Det nya introt ger obehagliga nya-Mayhem-associationer. Jag väntar bara på att Maniac ska kraxa fram något obegripligt. När jag inser att ”det nya introt” inte leder till något som liknar Alone alls vet jag att vi befinner oss i ett märkvärdighetens vortex. Fräsiga djungeltrummor tar vid. Gnisslande industriljud. Barnprogramsklaviatur som kommer och går likt en fadd Keno-vinst. Man kan utan att förhäva sig säga att Arcturus inte är Aphex Twin, även om Garm lyssnat sig fördärvad. Klassiskt fall av att ramla mellan två stolar. Folk som gillar metal fattar ingenting och folk som lyssnar på riktig elektronisk musik undrar mest vad fan det här är för tok. Låten avslutas med lite fräck scratching. Ridå.
Ja, det där ledde ingenstans. Ett par coola ljud dock.
The Throne of Tragedy (Phantom FX Jungle Remix)
Man har på känn vad som kommer nu. Jag betvivlar inte en sekund att de hade rätt kul när de trixade runt i studion. Jag föredrar den här framför Alone-remixen. The Throne of Tragedy (Phantom FX Jungle Remix)är mer en låt-låt om än i vildsint 1999-skrud. Så långt bästa låten på skivan.
La Masquerade Infernale (Valle / Hellhammer Reconstruction)
Valle / Hellhammer Reconstruction. Man stålsätter sig innan man anställer det hantverkarparet. Primärt vill man lyssna på originalversionerna. Den här återgivningen är mest lite drygt 2 minuter helt i onödan. Snudd på rent bedrägeri faktiskt.
Master of Disguise (Phantom FX Remix with Gangstafications by S.C.N.)
Nu börjar nakendansen. Garm rappar. Sologitarrerna strular. Jag rodnar. Garm är inte en helt dålig rappare, men efter att ha växt upp med en helt annan typ av Garm blir detta oerhört märkligt. I skitnödig TV-spelspress var det mycket snack om ludonarrativ dissonans. Att TV-spelskaraktären var exempelvis härliga helyllesnubben i filmsekvenserna, för att sedan i spelarnas händer kallhamrat skjuta sjuhundra fiender i ansiktet med ett hagelgevär. Det går inte riktigt ihop. För mig, särskilt på 90-talet, var Garm snubben som sjöng på grymma skivor och pratade med mörk röst i kyrkan om kristendomens svaghet. Att bara några år senare se metamorfosen till silverbyxor och problematiskt hår i kombination med rap. Det är stark sås. På Ulvers bandfotosession till ”Nattens madrigal”, ja ni vet den där de står och läckrar sig vid en bil, ska Garm enligt uppgift suttit och blastat gangstarap. Gör vad ni vill med den informationen.
Rättelse: Enligt Bure Bödel är det INTE Garm som rappar på denna utan någon gök från S.C.N.
Dock rappar Garm på denna:
Magenta – Backstabber Nation 1999 Feat. Trickster G.
Painting My Horror (G. Wolf Levitation Mix)
Garms olika artistnamn är en saga utan slut. G Playa är nog den jag suckat djupast åt. Nu ska vi se vad G-vargens Levitation Mix är för något. En hymn till kritvita laptop-män?
Hmmm, detta kan vara favoriten än så länge. En småsuggestiv historia med filmmusikkvaliteter. Tills det blir lite väl tramsigt med rösteffekterna. Första halvan av stycket är betydligt bättre än den andra hälften.
Ad Astra (The Magenta Experience)
Ad astra kommer I två omgångar här på slutet. Magentaupplevelsen är den första. Tålamodet har nu börjat tryta rejält. Trummaskinen pyser på. Ibland dyker det upp melodier man minns från originalet. Mest förs tankarna till någon skuggig knullscen i The Crow 7. Det är inte obegåvat gjort, men jag blir inte klok på varför det här ens finns. Eller ja, jag vet ju varför skivan finns och … nä, vi tar det en annan gång.
Ad Astra (Ensemble Version)
En klassisk version av originalet. Om de inte fuckar upp det här är jag beredd att erkänna att det här låter riktigt bra. Det är inte Ihsahns Opus a Satana som låter som Musse Pigg på Super Nintendo, det här låter faktiskt bra på riktigt.
Huh. Inget trams. Låten fick gå klart. Jag är i chock.
Jaha. Det var den skivan det. Tomheten är påtaglig. Den måste sålt relativt bra med tanke på att den finns i rätt många olika utgåvor. Men är det några som verkligen lyssnar på den? Garm/Arcturus-fans finns det gott om, men det känns ändå osannolikt att man ska slå på den här skivan överhuvudtaget. En ny låt-låt som är OK. Ett ointro. Sedan remixer av varierande kvalitet och existensberättigande. Det är liksom på Satyricon/Intermezzo 2-nivå.
Jester med gester
Enligt säkra källor med en som frågade Sverd när de var på turné angående just den här skivan svarade Sverd att detta var något Garm satte ihop och så var det med det. Garm jobbar mycket så.
Ponera att du spelar i ett band där du gör majoriteten av all musik. Skivkontrakt på Music for Nations. Helt från ingenstans hör sångaren av sig att han ska släppa en remixskiva på sitt eget skivbolag. Och gör det. Lårkakorna hade ju haglat. Och vad tyckte Music For Nations? I have many questions. Med tanke på att nästa skiva, “The sham mirrors”, släpptes på bandet egna bolag Ad Astra Enterprises gissar jag att samarbetet med Music For nations blev sådär.
Kul detalj. The chaos path, en av de största hitsen på ”La masquerade Infernali”, är inte representerad här. Kan det vara för att Simen Bröstvortex stal showen på originalversionen, samt skrev texten? Det luktar sur-Garm.
Oh well.
Mysteriet fortskrider.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
20 januari, 2025 kl. 9:53 am
Jag tycker mig gilla Arcturus (med Garm i bandet, mer nutida Arcturus med Vortex som sångare tycker jag inte är kul). Men jag har faktiskt heller aldrig hört den här skivan. Däremot minns jag glädjen när det i slutet av 2001 började sippra ut lite smakprov från The Sham Mirrors. Jävlsr vad jag dyrkade den skivan sen när den släpptes. Jag håller den fortfarande högt, tycker den är bandets bästa och att den har åldrats mycket bättre än La Masquerade Infernale.