Heidenhammers 120 dagar. Red Harvest, Cold dark matter, 2000.
Red Harvest. En udda fågel på den norska natthimlen. Den första skivan, ”Nomindsland”, dök upp redan 1992 på Black Mark Productions av alla bolag. En platta jag inte hört på långt över 25 år, men jag minns den som smålustig thrash. Album nummer två, ”There’s beuaty in the purity of sadness” bär en titel som annars brukade förekomma på tvivelaktiga knullgothskivor, som inte ens Napalm Records släppte under det sena nittiotalet. Denna gång hade Red Harvest bytt bolag till norska Voices of Wonder. Skivan vet jag just ingenting om. Har aldrig stött på den ute i det vilda. Samma bolag stod även för släpp nummer tre, EP:n ”HyBreed”. Det är i och med den jag får en slags relation till bandet.
Året därpå såg jag dem när de var förband till Type O Negative, på Rockefeller i Oslo. De gjorde bra ifrån sig, även om det blev aningen långrandigt efter en stund. Lite som med ”HyBreed” i stort. Sedan dröjde det några år, men när fullängdare nummer tre gjorde entré köpte jag den snabbt. Denna gång släpptes skivan, ”Cold dark matter”, på Samoths etikett Nocturnal Art Productions.
En lustig detalj med ”Cold dark matter”, och med Red Harvest, är att vi faktiskt här kan prata om ett band som gick in i Matrixviruset av helt rätt anledning. Jag vet hur det låter. Jag har egentligen ingen ursäkt, men ändå. Till skillnad från den övriga norska scenen hade Red Harvest konceptuellt sätt behandlat mörk fatalistisk och dystopisk futurism i bra många år innan det blev en trend. Nu kom ”Cold dark matter” år 2000, och hamnade på ett väldigt märkligt sätt helt rätt i tiden. På ett oturligt vis.
Sedan skiljer sig ”Cold dark matter” från övrig norsk Matrixinsjuknad extremmetall på ett annat sätt: den är faktiskt riktigt bra. I ett par decenniers tid har jag alltid haft ett gott öga till den. Kommit ihåg den som ett bra släpp. Men avstått från att lyssna på den. Eller … snarare skjutit upp det. Tänkt att jag gör det en annan gång. Därför var det också med lite skräckblandad förtjusning jag drog på den. Risken fanns ju att den kanske inte hade åldrats sådär fantastiskt väl.
Men döm om min förvåning. Särskilt i ett par hörlurar blir upplevelsen riktigt behaglig, om man nu kan använda ett sådant adjektiv i sammanhanget. Jag mindes produktionen som väldigt massiv, och det är den förvisso. Men långt från olyssningsbar. Och istället för att flyta ihop till en odistingerad smet, så skiljer sig låtarna från varandra. Tillräckligt, i alla fall.
Faktum är att det är såpass bra att jag ska ta mig tid till att lyssna igenom även de nästkommande albumen. De har nämligen också stått i min hylla och tagit upp plats. Och precis som med ”Cold dark matter” har jag skjutit upp genomlyssningarna, gång på gång. Men nu är jag faktiskt nyfiken på riktigt.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar