Hatpastorns likpredikan

Jag brukar vara rätt ensam om att framhäva storheten i ”Total death”. Jag har aldrig förstått varför. I mina ögon framstår det mest som att folk, av någon anledning, bara kom överens om att man skulle dissa den skivan utan större anledning. Jag vet inte. Även om ljudbilden är aningens annorlunda än dess två föregångare tycker jag att känslan, stämningen och kärnan – eller kvintessensen, om man så vill – kvarstår. Men om jag känt mig ensam om den åsikten är det nog inget mot vad Dark Forces-Lars lär ha varit under de år han talat sig varm om det andra album som Darkthrone släppte under 1996, ”Goatlord”. Jag känner seriöst inte till någon annan som försökt sig på samma övertalningskampanj.

Precis som med ”Total death” hörde jag ett smakprov från ”Goatlord” via samlingsskivan ”Crusade from the north”, släppt av Moonfog Records. Låten hette ‘Green cave float’, och den var inte helt lätt att förstå sig på. Vid tidpunkten kände jag alls inte till att det rörde sig om en skiva som egentligen spelats in redan 1992, för att sedan skrotas och fyra år senare plockas upp och ges ut på riktigt. Måhända med nylagd sång, men ändå. Klart var i alla fall att det här var något ganska annorlunda jämfört med ”Total death” och ”Panzerfaust”. Man kan tycka vad man vill om ”Goatlord”, men själv tycker jag att den är … om inte bra, är den i alla fall intressant. Och om jag jämför med Darkthrones album därefter, inser jag att detta var det senaste album de släppt som på något sätt gjort mig engagerad.

Jag vet väldigt lite om processen kring det här albumet. Någon slags rehearsal antar jag att det rör sig om, men jag vet inte om det är inspelat i någon slags primitiv studio eller med en bandare i replokalen. Jag gissar på det förstnämnda i form av en porta eller något.

Men vad som gör den här inspelningen på sina ställen rätt fräsig, är att den låter väldigt egen. Även om det rör sig om en brytpunkt mellan ”Soulside journey” och ”A blaze in the northern sky”, så finns det väldigt lite i musiken som påminner om någon av de skivorna. En riktigt udda fågel, även om man kan urskilja en del av de inspirationskällor som betytt mycket även för andra skivor med bandet ifråga. Det kanske var en högst tillfällig identitetskris.

Det finns en sjuklig, nästan obehaglig stämning i musiken. Den var än mer påtaglig på tiden då mystiken kring Darkthrone var betydligt mer omfattande. Jag brukar inte vara så förtjust i att försöka sätta etiketter på band, om det inte rör sig om fejkannonser avsedda för Sleaszy Rider-släpp. Men om jag vore tvungen skulle jag kanske kalla detta för ”black sludge”. Eller nåt. Gyttjig black metal. Såväl tvåtakt som blastbeats lyser nästan helt med sin frånvaro. Basspelet är faktiskt riktigt coolt och påminner lite om ett mer primitivt och opolerat Ved Buens Ende. Bara en sådan sak. Sedan är det svårt att inte kommentera ”kvinnosången”, eller vad man nu kan kalla den, som Fenriz själv tydligen ska stå för. Det uppfattade jag verkligen inte på egen hand. Texterna är sådär lite behagligt obegripliga och udda, och framförda med märklig inlevelse. Det här kanske låter underligt, men jag säger så här: om den Darkthrone-Fenriz hoppade in och skrev texter åt Valhall-Fenriz skulle resultatet nog bli ungefär såhär.

Jag tycker nog också att det var en skön idé att släppa det här. Men jag kan inte låta bli att fundera över precis hur coolt hade kunnat bli om det hade gjorts mer på riktigt. Darkthrone har, onekligen, varit ett ganska viktigt band för utvecklingen av den andra generationens svartmetall. Det kan man nog enas kring. Men icke desto mindre: vad de klämde ur sig under nittiotalet byggde i hög utsträckning på Bathory och på Celtic Frost. Inget fel i det, och nog satte de sin egen prägel på det. Även på ”Goatlord” hör man en hel del inspiration från Celtic Frost. Men det görs på ett klart mer säreget vis.

Vad vet jag, kanske är hela ljudbilden snodd av något obskyrt band som gått mig förbi. Men det är i så fall mer än vad jag känner till. I ett alternativt universum ser jag framför mig att de valde att köra på den här vägen istället. Det hade varit riktigt coolt att få höra åtminstone ett eller ett par album till av den här varan.

Hatpastorns kommentar: Väl rutet, Hammaren! ”Goatlord” är en udda fågel som jag uppskattar mer och mer för varje år som går. Det finns en genuin skevhet och ett obehagligt mörker över skivan. När den kom var jag mest förvirrad. ”Panzerfaust” hade precis lyssnats i småbitar så öronen var inställda på något helt annat. Sedan är det inte så lite märkligt hur färgad man blir av de mest udda saker. ”Total death” fanns på Skivbutiken i Sundsvall, men någon hade snott omslaget så mitt första möte med den var det fula pentagrammet som är under själva CD-skivan. I fallet ”Goatlord” var digipak-utgåvan i ett bedrövligt skick på Skivbutiken. Vi snackar tysk Good +, eller italiensk Near Mint, om man så vill. När jag ramlade över ”Goatlord” hemma hos någon man kände, eller i en annan skivbutik, var skicket exakt lika dåligt. Vad i guds namn hade de skivorna egentligen varit med om innan de hamnade i butikerna? När jag väl kom över ett exemplar av plattan själv blev jag så paff över att skicket var bra att det känns som en bootleg. Min hjärna är så programmerad att den ska se ut som sju svåra år att … ja, ni hör ju själva hur virrigt det här med skivsamlande är. Såhär är det, den SANNA versionen av ”Goatlord” är den katastrofalt slitna digipak-versionen släppt av Moonfog. Ett bra exemplar av Moonfog-digin är INTE samma skiva.

Jag har en hel del att säga om alla återsläpp av ”Goatlord”. Den senaste … ja, ni vet. Datahanden från himlen-versionen. Vi sparar det till en helt annan dag för nu börjar jag surna till rejält.

Efter alla dessa år finns det fortfarande många frågetecken kring ”Goatlord”. Tänk att få ha varit en fluga på väggen när Satyr tjatade sig till att få sjunga en sväng på två av låtarna. Besluten kring Fenriz kvinnosång, som är cool, men ett väldigt oortodoxt grepp för tidpunkten. Om det nu ens är han som sjunger. Who knows! Att skivan spelades in/skrevs mellan ”Soulside journey” som släpptes 1991 och ”A blaze in the northern sky” som släpptes 1992 är … ja, man blir nyfiken vad det var för strömning de kom åt i replokalen när ”Goatlord” komponerades. Frågorna är egentligen oändliga och det är en stor del av charmen med ”Goatlord”. Nyckelordet är mystik. Att den blir bättre och bättre för varje år som går är ett bevis för att det finns något oheligt över den.

/Hatpastorn

This entry was posted on 15 mars, 2024 at 8:00 am and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.