Hatpastorns likpredikan

Nahash har spelat en stor roll för mig … eller, nej. Nu ljuger jag. Typ.

Såhär: en sessionmedlem i Nahash har spelat en stor roll för min resa in i svartmetallen, när jag var fjorton år gammal. En sessionkeyboardist som kallade sig själv för Tironas basade nämligen för ett fanzine, Evisceration ’Zine. Nummer två av nämnda publikation var det första fanzine jag köpte, någonsin. Förutom en del kändisar som Emperor och Darkthrone var flertalet av de band som medverkade i tidningen tämligen exotiska. Själva tidningen härstammade från det, vid tidpunkten, hyfsat obskyra landet Litauen.

Nuförtiden råkar geografi vara ett av mina allra största intressen. Så har det inte alltid varit. Fram till att jag var en bra bit över de tjugo hade jag en otroligt knapphändig bild av hur världens länder förhöll sig till varandra. Jag önskar att jag kunde minnas mina föreställningar bättre än vad jag gör, men … ja, grumligt var det i alla fall. Det hade varit rimligt att en tilltagande fäbless för obskyr svart- och dödsmetall skulle kunnat bättra på kunskaperna. Men trots att jag genom häften som Evisceration ‘Zine fick höra talas om städer som Minsk, och länder som Malaysia, föll det mig av någon anledning aldrig riktigt in att kolla upp var de låg. Eller lära mig något om människorna som bodde där. Antropologiska kunskaper hämtades in genom album med Tintin, Lucky Luke och Asterix. Ja, och så genom intervjuer med band som Aradia och grabbar som Lord of Suffer och Nocturno Belial, då.

Någon gång i den tidiga tjugoårsåldern började jag inse precis hur usel jag var på länder och gränser. Det ledde till att jag började råplugga mer eller mindre obskyra stater. Dels för att jag faktiskt skämdes och dels för att det var kul. Bokstavligt talat öppnades en ny värld för mig. En stund senare bestämde jag mig för att sticka i väg på en större tripp och besöka platser jag dittills bara läst om. Innan dess hade jag haft väldigt liten lust att resa. Nickade helt i samförstånd när jag läste in en intervju med Fenriz att han var helt ointresserad av att göra detsamma. Men; för mig ändrade det sig. Och ett av de första resmålen jag hade var Baltikum.

En vecka först i Riga i Lettland imponerade just inte alls på mig. Några bekanta var helt hänförda över staden och slutade aldrig tjata om dess storslagenhet. När jag kom dit förstod jag inte ett skit av vad de pratade om. Aningens moloken var nästa stopp Vilinius. I Litauen. Och det visade sig vara helt sagolikt. Än idag är det en av mina absoluta favoritstäder, även om magin kanske klingat av lite då den ger ett annorlunda intryck idag än för tjugo år sedan. Väl i Vilnius stötte jag ihop med en svartklädd snubbe på den dåvarande baren Vlad Tepes. Han blev glad när jag började fråga ut honom om Nahash och andra konstellationer från hemlandet. Jag blev ännu gladare när han svarade.

Med allt detta sagt, hade jag så gärna velat att Nahash skulle vara ett bättre band. Under flera år fantiserade jag faktiskt om hur det kunde tänkas låta, då den enda information som fanns att tillgå om dem kom via det skrivna ordet. Och det var inte värst många, ens i Litauen, som verkade bry sig om bandet. Så när jag äntligen fick tag på en CD, ”Wellone aeternitas” var jag sjukligt peppad över att äntligen få ta del av musiken. I ‘zinet Near Dark – ja, det var via Sundsvallsgrabbarnas distro som jag köpte Evisceration Zine – beskrevs Nahash som ”blasting black metal”. I alla fall deras demo ”Nocticula Hecate”. Tja, värst blasting skulle jag inte kalla det. Jag blev sjukligt besviken då jag tyckte det lät som tafflig, seg nittiotals-BM av det tristare slaget. Tillika med en produktion som tog udden av all eventuell kraft som skulle kunna rymmas i framförandet. Bah, tyckte jag och lyssnade inte på den igen förrän … ja, nu.

Men fan alltså, jag undrar om min initiala reaktion var förhastad. Det tar sin tid att vänja sig, men när man väl kommit in i det hela finns det faktiskt en hel del smaskens. Ett surt konstaterande blir att, som med så många andra verk i den här genren, skulle detta faktiskt kunnat ha växt till lite av en favorit i tonåren om jag bara hade haft tillgång till den då. Jag vet inte, rent teoretiskt är det givetvis så att det även i vuxen ålder står en helt fritt att lägga alla andra skivor åt sidan för att koncentrera sig på en särskilt utvald historia … men det är ändå väldigt sällan det blir av. Jag blev för övrigt rätt paff nu när jag kollade och såg att ”Wellone aeternitas” finns på Spotify och … även demon ”Nocticula Hecate”. När jag lyssnar på den senare fattar jag det där med ”blasting” i recensionen. Här gick det undan, på ett helt annat sätt än på debutskivan. Eller, egentligen är ”Wellone aeternitas” en EP, men ändå.

Gör så här: ta er en lyssning. Men gör inte mitt misstag och avfärda det omedelbart, även om ljudbilden inte faller er i smaken. Låt det ta tid. Det kan faktiskt vara värt det.

Hatpastorns kommentar: Men YES! Nahash! Rent guld. Litauen är inte världens största exportörer av black metal, men i mitten av 90-talet klämde tre orkestrar ut alster som jag lyssnat mycket på. Vi snackar Nahash och deras ”Wellone Aeternitas”, Poccolus självbetitlade fullängdare och den udda fågeln Anubi vars ”Mirties metafora”-demo, ”Sutemus skambės”-EP och ”Kai pilnaties akis užmerks mirtis”-fullängdare roat, oroat, imponerat och inspirerat mig. Poccolus är väl kanske det bästa bandet i trion, Nahash det näst bästa och Anubi det märkligaste. Martynas från Anubi var även en hejare på att göra coola omslag och målningar. Dog trist nog i en seglarolycka 2002. I Lake Michigan, USA.

Men ja, Nahash. ”Wellone Aeternitas”. En del vill få det till en baltisk ”In the nightside eclipse” och det är väl att ta i. Stämningsfull svartmetall med långa låtar rör det sig emellertid om. Syntar, akustiskt, vindsus. Ni vet. Många knorrar över produktionen. Oklart varför, den ska låta exakt såhär. På temat gnäll har en del dårar mage att klaga på sånginsatserna i Poccolus. Vissa fattar ju uppenbart ingenting.

Nahash, Poccolus, Anubi. Ett smörgåsbord av 90-talsguld av det lite mer obskyra slaget.  Rekommenderas varmt.

/Hatpastorn

This entry was posted on 8 mars, 2024 at 8:57 am and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.