Hatpastorns likpredikan

Det kan nog sägas på en gång att den här skivan inte har så där vansinnigt mycket med metal att göra. Alls. I stället rör det sig om goth av den allra mest pompösa sort. När hårdrocksmänniskor brukar nämna gothband som inspirationskällor, är det allt som oftast Sisters of Mercy eller Fields of the Nephilim som utgör det främsta gardet. Bauhaus och Joy Division tenderar också att smyga sig in på ett hörn. Sedan är det, mig veterligen, inte så ofta som band i den här – i och för sig rätt breda – genren som kommer på tal.

Jag är dock rätt säker på att amerikanska Faith and the Muse skulle kunna ändra en aning på det. Gillar man exempelvis Dead Can Dance borde man kunna uppskatta även detta. Ja, det är pretentiöst. Over the top, som man säger. Inte ens Lacrimosa kommer i närheten. Vi snackar medeltidslitteratur och keltisk mytologi. Fejkade folksånger. Märkvärdiga omslag och märkliga instrument. Och I’m lovin’ it. Gud vet varför, för när man smyger med sådant här i metalsammanhang brukar jag rodna under genomlyssningarna. Av någon smått obegriplig anledning gör det mig ingenting i den här kontexten. Diskursen är en annan. Vi kan kalla det för subkulturrelativism.

Ibland är det märkligt hur man minns saker. Första gången jag hörde Faith and the Muse var under ett av mina första besök hos svartklädda gynnare i Sundsvall. En kväll späckad med samtal om vad vi idag kanske skulle klassificeras som tonårssatanism. Den gången var det på djupaste allvar. Något gjorde att jag i alla fall fastnade för vad som spelades i bakgrunden. Hon som ägde skivan vägrade resolut att sälja den eller byta bort den, men jag lade namnet på minnet. Ett och ett halvt år senare fanns ett album av samma band till salu i hemstaden, och till reapris dessutom. Det var ”Annwyn, beneath the waves”. Jag köpte den. Och sedan dess har skivan haft en rätt speciell plats i hjärtat.

Det stör mig lite att jag aldrig snubblat över några av bandets andra alster. Var gång jag fått lite feeling och kollat upp om de funnits att beställa har de antingen varit slutsålda eller tangerat hiskeliga priser. Efter den tredje skivan, utgiven 1999, verkar det dock som att de ändrade stuk ordentligt. Jag får erkänna att jag aldrig hört deras senare prestationer. Men om jag skulle köpa dem blint om jag ramlade över dessa i en reaback, skulle jag då köpa dem? Ja, det vet du redan svaret på.

En sak till, bara. När jag var nio-tio år gammal läste jag en samlingsutgåva med skräckhistorier som jag tror hette ”Världens bästa spökhistorier 2”, eller något sådant. Det var en samling berättelser som gjorde ett rejält intryck på mig. Någonstans försvann den från min ägo, och jag har inte stött på den sedan dess. En bok jag gärna skulle läsa om. En av berättelserna hette i alla fall ”Sredni Vashtar”, och handlar om en sjuk pojke som börjar tillbe sitt mårddjur (tror jag) som en slags gud. Tydligen har samma historia gjort intryck även på Faith and the Muse, för låt nummer två på deras fjärde studioalbum heter likadant som berättelsen. Det tycker jag är kul.

Hatpastorns Kommentar: Needless to say är jag mer en The Soil Bleeds Black-kille. Hejdå.

This entry was posted on 16 januari, 2024 at 1:30 pm and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.