Hatpastorns likpredikan

Den här skivan köpte jag på grund av en norsk Kalle Anka-pocket. Jag har för mig att den på det språket hette ”Fantonald går i fella!”. Fantonald är det norska namnet på Stål-Kalle. I en av historierna … äh, handlingen är bara jobbig. Det går i alla fall ut på att Kalle, Knattarna och Joakim hittar en ledtråd till gömt stöldgods i en gammal byrå. Ledtråden består av ett mystiskt meddelande på latin, ”sursum corda”. Enligt Tjattes latinkunskaper betyder det ungefär ”upp med hjärtana”. Av någon anledning lade jag det på minnet. Några år senare fick jag syn på en skiva i en Dolores Records-katalog som hette ”Sursum luna”. Dels blev jag nöjd över att luska ut att det borde betyda ”månuppgång” eller ”uppe med månen”, och dels blev jag glad över att det inte enbart var jag som läste Kalle Anka.

Därför blev jag förvånad när jag sisådär trettio år senare fick tag i den svenska utgåvan av samma pocketbok. I denna översattes ”sursum corda” alls inte till ”upp med hjärtarna” utan till ”hjärtan högt uppe”. Att läsa Kalle Anka på olika språk kan ibland ge intrycket att det är helt olika historier man tar sig an, då översättningarna är sjövilda. Jag har ingen aning om varför.

Hur som helst. Stål-Kalle, eller Fantonald, är en italiensk figur. Funeral Oration med skivan ”Sursum luna” – som enligt Google translate betyder ”uppe på månen”, eller ”up the moon” – är också ett gäng italienska figurer. Och förutom den eventuella Kalle Anka-kopplingen vet jag just ingenting om bandet. Jag köpte skivan via en annons någon gång i mitten av 2010-talet då jag blev glad över att äntligen få se den på riktigt.

Funeral Oration bildades 1989 under namnet Putrefaction. En inte alltför vågad spekulation säger mig att de spelade dödsmetall av tröttaste sort. Först efter ett stilbyte till melodisk black metal med syntpartier, chants, plågade vampyrvrål och … ja, ni vet. Först då vankades det skivkontrakt och The Old Nick, Rodolfo, Luca och Fabban fick se sina alster förevigade i plast. Jag begriper att namnen är vanliga i Italien. The Old Nick kanske undantaget, men det är ändå roligt med Rodolfo och Fabban. Layouten på skivan är sådär riktigt hopplös, vilket gjort att jag aldrig försökt utröna texterna. Under titlarna står det i alla fall att merparten av musiken och texterna skulle ha skapats mellan 1989 och 1991. Det har jag väldigt svårt att tro, men om det faktiskt är sant kan vi snacka om ett band som var bra långt före sin tid. Mer än Throne of Ahaz-före sin tid. Och då är man före. Bäst före.

Lögn eller inte, så rör det sig i alla fall om extremt tidstypisk ”black” metal med en miljon start- och stoppartier. Fullspäckat med intermezzon, och vi snackar inte ens Satyricon anno 1997. Att komma ihåg ett riff eller ett parti är hartnär omöjligt. Några delar påminner som bäst om ett sämre Hecate Enthroned. Att skivan är släppt på Avantgarde får mig att samtidigt känna mig både förvånad och som att det är helt självklart. Efter att den släpptes verkade det inte bli något mer, förrän … tjugotre år senare, då bandet efter ett break på två decennier bestämde sig för att köra igång igen.

Men det är en historia för en annan gång.

/Heidenhammer

This entry was posted on 3 januari, 2024 at 11:45 am and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.