Hatpastorns likpredikan

Som alla vet: om man vill titta efter udda fåglar i Bolt Throwers diskografi gör man det inte lätt för sig. Det är inte sådär vansinnigt mycket som skiljer albumen ifrån varandra, även om jag inte håller med om påståendet att omslagen är det enda som är unikt på de olika släppen. Skivorna HAR egenheter, även om de är få. Med det sagt, sticker den här gynnaren ut då det för första och sista gången inte är Karl Willets som brölar framför mikrofonen utan Dave Ingram, mer känd från Benediction. Ett band som enligt mig fått lite oförtjänt hård kritik – ibland även från mig.

Bolt Thrower var ett av de första death metal-band jag aktivt började lyssna på. Vid fjorton års ålder beskådade jag en primitiv video till låten ‘The IVth crusade’, då den spelades på MTVs ”Headbanger’s Ball”. Det var och är fortfarande en av de tyngsta låtar jag hört. Vilken jävla brakhit. Strax därefter köpte jag skivan med samma namn och började med den lära mig glosor som jag trodde skulle imponera på min dåvarande engelskalärare. ”Insignificance”. ”Mortified”. ”Celestial”. Det fanns att välja ifrån. Mina uppsatser såg fan inte kloka ut när jag inkorporerade nämnda ord i brittiskt och amerikanskt vardagstal. Jag var också mäkta stolt över min ”The IVth crusade”-tröja som min då späda kropp fick bära upp dagarna i ända.

Med åren har jag dock märkt att det blir alltmer sällsynt att jag tar mig en riktig Bolt Thrower-kväll. Det är fortfarande ett av de band jag hyser högst respekt för, och jag tycker att de gjorde helt rätt som lade ner verksamheten efter att trumslagaren Martin Kearns gick bort. Bandet ska också ha precis all heder i världen för att vägra släppa en ny skiva om de inte tyckte att det nya verket överträffade det gamla. Men trots allt det, så känns det som att bandet och jag någonstans på vägen tappade bort varandra.

”… For victory” från 1994, anser jag vara Bolt Throwers bästa giv. Jag hade till och med texten till titellåten utskriven och uppsatt på väggen i tonårsrummet. Trots att det inte är ofta jag verkligen lyssnar på den numera tror jag att jag kan skivan mer eller mindre utantill. Med det sagt vet jag inte varför jag aldrig fastnade för 1998 års ”Mercenary”. Den var precis som ett Bolt Thrower-album skulle vara, men det kittlade liksom inte längre.

”Honour valour pride” skiljer sig inte särskilt mycket från föregångaren. OK, i mina öron gör inte Dave Ingram någon vidare insats. Han låter rätt trött, oinspirerad och allt annat än övertygande. Med tanke på de krav resten av bandet brukade ställa på sina medlemmar är det faktiskt rätt förvånande att de släppte igenom detta, för även om det inte är uselt är det heller inte tillräckligt.

Låtmaterialet är väl … sådär, antar jag. Låt nummer tre, ‘Honour’ är den jag kommer ihåg bäst från skivan och som skulle kunna hamna på ett potentiellt blandband. Jag antar att min slutsats ändå blir att jag inte riktigt hör varför man skulle låta just detta album få företräde framför exempelvis ”For victory” eller ”Realm of chaos”.

Det finns en risk med att inte vilja utvecklas. Förmår man inte skriva bättre låtar än tidigare finns det ingen större anledning att ge ut skivor som låter likadant. Som en jämförelse kan till och med jag medge att relevansen för AC/DCs senare skivor avtog, då nya hits uteblev.

Och det är inget jag erkänner lättvindigt.

Hatpastorns Kommentar: I likhet med Hammaren har jag spisat Bolt Thrower sedan barnsben. När kanonriffen haglar och kaggarna börjar knattra är det omöjligt att inte forma läpparna till en näbb och gunga med. ”The IVth crusade” är den skiva jag är mest nostalgisk över. Antalet gånger jag och min polare Rasmus lyssnade på den i hans pojkrum, oräkneliga. Bolt Thrower hade även lite extra oomph då vi var inne på Games Workshop-spel som Warhammer, världens dyraste hobby. Jag tror dessutom att Bolt Thrower kan ha varit det första dödsbandet jag hörde. Det var min äldre halv-halvbrorsa som ville spela upp lite nya skivor i bilen när vi var på väg till en sommarstuga. Hans pappa Roland som körde bilen var INTE nöjd.

”Mercenary” sket jag fullständigt i när den kom, ”Honour – Valour – Pride” likaså. När ”Those once loyal” släpptes 2005 var jag helt plötsligt på tåget igen. Den är toppen. Backade sedan tillbaka till de två skivor jag hoppat över och fann en del guld, primärt på ”Mercenary”. Förstår inte hur jag kunde vara så anti? Var väl upptagen med annat kanske.

”Honour – Valour – Pride” är ju … grön. Mycket mer än så kan jag inte minnas innan jag faktiskt lyssnar på den. Under lyssning är det rätt bra, minus sången då som är oinspirerad. Sedan faller den som i glömska igen.

Vad gör Dave Ingram nuförtiden då? Jo, han spelar i sju miljarder geezer teaser-band som drivs av antingen Rogga Johansson eller Jonny Pettersson.

Geezer teaser är ett begrepp för nya actionfilmer där de lockar med gamla skådespelare. Ni vet, Bruce Willis, Liam Neeson och så vidare. Man ska då som konsument tjoa ”Åh fan, en ny actionrulle med Bruce!” och sedan gå rätt i fällan. De är sällan särskilt bra de där filmerna. Milt uttryckt. Dessa cineastiska märkligheter kryllar det av på allehanda gudsförgätna streamingtjänster.

https://en.wikipedia.org/wiki/Geezer_teaser

Samma sak med geezer teaser-döds. Man har grävt fram någon gammal ”legend”, spelat in en hyfsad skiva och sedan marknadsförs det som ”Dave Ingram, the death metal legend IS BACK with another monster project!”.

Det finns ett vemod i det.

/Hatpastorn

This entry was posted on 1 december, 2023 at 7:06 am and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.