Kee to the gate
Heidenhammer här. Så här är det: om du på något sätt växte upp på åttiotalet i Sverige hade du ett förhållande till bandet Europe, vare sig du ville det eller inte. Kärlek eller hat, intresse eller ointresse. Men att helt avskärma sig från den uppmärksamhet som Joakim Larsson rönte under namnet Joey Tempest var nog närapå omöjligt.
Genom åren har jag haft ett komplicerat förhållande till bandet i fråga. Men utan att djupdyka i ämnet kan jag i alla fall konstatera att den första kassett jag införskaffade för eget bruk hette ”The final countdown”, och att den första vinylskiva jag lade rabarber på var en självbetitlad historia med samma band. Första CD:n? ”Wings of tomorrow”. Allt detta under två år. Av någon anledning var min annars extremt teknikskeptiska pappa tidigt ute med att införskaffa en CD-spelare redan 1987.
För de flesta är bandet Europe givetvis synonymt med vokalisten Joey. Men också med gitarristen John Norum, som spelade på de tre första och redan nämnda alstren. I och med genombrottsskivan ”The final countdown” fick Norum dock nog, trots enorma succéer såväl i det egna landet som utanför de nationella gränserna. Musiken hade enligt honom hamnat alldeles för långt från den Deep Purple- och Thin Lizzy-influerade hårdrock som de två första fullängdarna uppvisade. Så han tackade för sig. Sannolikt ett smart drag, då bandets förehavanden tillsammans med managern Thomas Erdtman några år senare skulle resultera i ekonomiska bekymmer av Grekland anno 2008-karaktär.
Att Norum lämnade skeppet medförde så klart en viss panik i Europelägret. Framgångarna var vid tidpunkten enorma, och nu gällde det att hitta en ersättare illa kvickt. Lösningen bestod av att kontakta en rutinerad gynnare i form av en musiker som lystrade till det tagna namnet Kee Marcello. Efter lite initial tvekan antog Marcello erbjudandet, med löften om guld, gröna skogar och det ljuva livet i allmänhet. Det var dags att öppna champagnen.
Marcello kom att spela på två skivor – ”Out of this world” och svanesången ”Prisoners in paradise”. Kanske inte några direkt dåliga skivor, men knappast av samma kaliber som föregångarna. Sedan sjönk skeppet. Rejält. Sällsynt usel pengaplacering skapade enorma skulder och försvunnet kapital. Allt detta är en bisarr historia i sig, som mig veterligen fortfarande inte är riktigt utredd.
Samtliga medlemmar stod inför några rejält tunga år, men frågan är om inte Kee Marcello hade det tuffast. Åtminstone framstår det så när jag läser Marcellos självbiografi ”Rockstjärnan Gud glömde”. En bitter men minst sagt intressant berättelse. Jag skämtar inte när jag säger att säkert läst den fem eller sex gånger.
Hur som helst: för att göra en lång historia kort, kom Marcello på fötter igen. Jag har en djup respekt för Kee Marcello. Kee involverade sig själv i ett antal projekt av varierande karaktär. Musik, innovation, det ena med det tredje. En del av dessa säkert riktigt lyckade, andra mindre än så. Men ett av dessa företag stod ut mer än de andra.
Keefest.
Jag har ännu inte blivit klok på vad som är sant eller inte gällande detta planerade evenemang och vad det skulle innebära. Kortfattat verkar de grundläggande planerna dock ha utgått från Yngwie Malmsteens motto att more is more, och att det är bättre att ta i ordentligt än att fega. Festivalen skulle bli stor. Skitstor. Och med _väldigt_ etablerade band.
Jag har ingen aning om vad av det planerade som varit helt allvarligt menat. Vad som verkligen varit på gång eller vad som varit rena fantasier. Vad som gått åt skogen och vad som varit inbokat. Med det sagt, väntar vi fortfarande på det här.
Ett annat ord för advent är väntan. Medan vi väntar. Väntar på Keefest. Så har vi gjort en ny adventskalender.
Kee Marcello har samarbetat med många musiker och artister. Oss veterligen har han dock aldrig doppat fötterna i extremmetallen på riktigt, ett gästsolo på en oskiva med In Flames räknas inte. Men genom AI och teorier om parallella universum kan vi kanske få en glimt av hur sådana kollaborationer hade kunnat se ut. Eller om Marcello hade tackat nej till Joey Tempest och Thomas Erdtman den där gången, för att i stället skapa svart magi tillsammans med den ännu hårdare delen av rock n’ roll.
Varsågoda.
/Heidenhammer i samarbete med Digital Corpsepaint Productions
Hatpastorns likpredikan 
Kommentera