Hatpastorn och Heidenhammer ger gammal grekisk black metal en sista chans

Grekland. Den black metal-scenen var det mycket snack om på 90-talet. Många ville få det till att de till och med var bättre än norrmännen. I alla fall tyckte man det om man spelade i Algaion. I Förintelseförsamlingen är ”Satanas tedeum” av Rotting Christ och ”Scarlet evil witching black” av Necromantia de klarast lysande stjärnorna. I övrigt är det mest moln på himlen. Grekisk black metal är oftast bra så länge de manglar och susar på gitarrerna, men det avbryts ständigt av inslag av lummiga hårdrocksriff och smäktande oslingor i midtempo. Riktigt vidrigt faktiskt. Sedan åkte ju grekerna på ett goth-virus i klass med norrmännens Matrix-virus. Jävlar vad det skulle knullas på gitarrerna och stönas i micken. Century Media var så satans desperata att de var tvungna att skicka med en gratis mut-CD tillsammans med Rotting Christs plattor för att det skulle lyfta. Just det, köpte man ”A dead poem” fick man en samlingsvolym där man kunde avnjuta nya låtar med bland annat Sacramentum och Old Man´s Child! Ni hör ju.

Idag tänkte jag och Hammaren gå igenom dessa grekiska skivor igen för att hitta potentiella glömda juveler.

Nightfall, ‘Aye Azure’ från “Athenian Echoes”, 1995.

HH: OK, vad vet vi om det här bandet? Jag har någon gammal EP med dem, som jag i ärlighetens namn inte minns en ton av.

HP: Ja, de släppte något grekiskt cock rock-album som hette ”Lesbian show”, typ 1997. Och därmed var det bandet dött för mig. Och den här låten, knappt två minuter in… orchestral hits, vi möts igen.

HH: Det låter ta mig fan inte klokt.

HP: Som om någon i Jeopardy frenetiskt slår ”först på knappen” och ljudet kommer från en Casiosynt anno 1987. Seriöst, hela låten har under tre minuter bestått av en enda oslinga och någon som hamrat på en och samma keyboardtangent. Jisses.

HH: Kunde verkligen ett etablerat och omtalat band släppa något såhär galet? Jag kan lugnt säga att jag aldrig hört en synt användas på det här viset vare sig före eller efter. Annars … tja, jag har hört värre. Nu drog andra låten, ’Armada’, igång och vad fan … eh?

HP: Det här … var ett konstigt riff. Men ja, nog är det … grekiskt alltid. Vilken jävla tur att man inte köpte den här skivan när det begav sig.

HH: Garagerock av sämsta sort blandat med Babylon Whores. Ett nödpoäng för någon slags originalitet, men det betyder inte att det är bra. Alls.

HP: Som en blandning mellan Onkel Kånkel och Bad News, fast inte alls roligt. Nu går vi vidare.

Septic Flesh, ‘Mystic places of dawn’, från “Mystic places of dawn”, 1994.

HH: Trummaskinsrens anno 1994. Hmm, jag vet inte. Det låter faktiskt betydligt bättre än de senare släpp jag hört med dem. Lite väl ettriga trumpartier på sina ställen och det hörs att Paradise Losts ”Gothic” gått fler än ett varv i spelaren. Men inte helt oävet.

HP: Oh ja, mycket bättre än deras fruktansvärda mellanperiod. Men det är ju sällan grekiska band kommer upp i samma klass som landsmännen i Necromantia.

HH: Men vad är egentligen det grekiska soundet? Jag har liksom inte löst den koden än.

HP: Halvknepig ljudbild, mer metal än black metal, fritidsgårdssolon, oslingor på gitarren, konstigheter i form av saxofoner, bjällror och grejer. Anything goes. Och trummaskin, då.

HH: Det är hyggligt kompetent. Lite väl lång låt, men jag gillar nog fan det här på riktigt.

HP: Jag skulle aldrig slå på det här frivilligt, men ja … det finns ju sämre, liksom. Inte för att det betyder något alls. Nä, det här är fan inte bra.

Varathron, ‘Son of the moon, act 2’, från “His majesty at the swamp”, 1993.

HH: Det jag minns av det här bandet var att huvudmedlemmen var lastgammal redan 1993, och att de vid något tillfälle snodde slingan från Slayers ’Reign in blood’ rakt av. Rakt av.

HP: Jag har alltid haft ett gott öga till de här gynnarna, och de senare skivorna är faktiskt riktigt bra. Med det sagt väntar jag fortfarande på att jag ska förstå storheten i den här skivan.

HH: Okej, jag börjar förstå vad det grekiska soundet faktiskt består av. Men det är som att det trots sin igenkännlighet inte känns vidare originellt i dessa dagar. Tycker själv det är på tok för … snällt. I mina öron är det inget mörker i det.

HP: Sötsurt. Mycket riffigt och lummig metal. Jämför det här med Throne Of Ahaz första skiva från samma period liksom … den är ju fan så mycket kallare och ondare.

HH: Det är inte direkt en olåt, men kan man kalla det en … pseudolåt?

HP: Hans majestät i träsket. Ja, där kan han väl få vara. Vad är det förresten med grekernas pingislungor? Vore kul om de kunde skrika mer än två sekunder innan man hör hur de kroknar bakom mikrofonen.

Zemial, ’Sleeping under Tartaros’, från ”Sleeping under Tartaros”, 1992.

HH: Om det är så tidigt som 1992 blir man ju fan nyfiken. Alltså samma år som ”A blaze in the northern sky”.

HP: Åh, det här är fan mitt gäng. En av de råaste logos som ritats också. Här är det Necrosauron från Rotting Christ som är med och hamrar trummor. Jävlar vad riktiga trummor ibland gör mer än vad man tror.

HH: Faktiskt en riktigt bra blandning mellan riffande och mörk stämning. Lite som en blandning mellan Hellhammer och Judas Priest. Plus lite småstämningsfulla syntkörer som grädde på moset.

HP: Den här kan nog ha gjort större avtryck än vad man känner till. Emperor lär ju ha hört den här.

HH: Där sade du fan något. Påminner faktiskt en del om Thou Shalt Suffer, fast de här var bättre. Och en riktigt jävla slafsande entakt där också …

HP: Exquisite. Fan vad kul att få göra en riktig återupptäckt. Naturligtvis det mest undanskymda bandet i den grekiska scenen. Oförtjänt.

HH: Men är det här egentligen bra på riktigt?

HP: Kan vi inte bara ha det trevligt en stund och låtsas att detta är bättre än vad det är?

Zephyrous, ‘Entrance and wandering on the seven zones’, 1994.

HP: Det här bandet är på fullt allvar med på ‘Encyclopedia Pestilentia’. En favorit såklart. Youtubes kommentarsfält når nya höjder med betyg som ”Eternal and pure black metal!!!” och ”Powerfull ideologic!!!”. Jag älskar sådant här skrot.

HH: Riktiga jävla Astaarth-vibbar i ljudbilden.

HP: Han sjunger faktiskt inte helt olikt Mårten i Algaion. Det verkar finnas en ohelig länk mellan Åtvidaberg och Grekland.

HH: Kan vi sluta oss till att Åtvidaberg egentligen är en grekisk enklav som hamnat fel? Alltså, vi är mitt i låten … vad fan är det som händer?

HP: I’m loving it. Jag kan inte motivera det alls, men det här bandet har bara det. Jag går igång på alla cylindrar. Man blir ju på mycket bättre humör av det här än av något jävla Nightfall-strunt.

HH: Jag kan inte annat än hålla med. Men be mig inte förklara varför.

Rotting Christ, ‘The fifth illusion’, från “Non serviam”, 1994.

HH: Jag tycker att deras demo ”Satanas tedeum” faktiskt är svinbra, men allt annat jag hört med dem har jag inte fastnat för. Försökte lyssna igenom ”Thy mighty contract” för inte så länge sedan, men det var inte min kopp svampté. Det här … var ju helt okej. Kan tänka mig att jag hade tyckt rätt bra om det när det var nytt.

HP: Jag har aldrig varit något Rotting Christ-head, men live var det fan något av det bästa jag sett. Synd att de snöade in på det där vidriga gothspåret i och med ”A dead poem”, från 1997.

HH: Jag vet inte, det inte dåligt. Bara inte … mörkt. Till skillnad från demon som fan är barbarisk.

HP: Det norska fotavtrycket hann ju sätta sig alldeles för djupt innan man upptäckte det här. Det går liksom inte att konkurrera med trolltjärnar när man enkom har ett knippe semesterbadstränder att visa upp. Turkhiten ”kiss-sex är lätt!” 2:08 in i låten gör det inte bättre.

Astarte, ‘Voyage of eternal life’, från “Doomed dark years”, 1998.

HH: Vill minnas att jag vid några tillfällen rådiggat den här skivan, och andra gånger totalt avfärdat den. Vet inte varför.

HP: När den kom var jag väldigt svalt inställd, men sedan ändrade jag uppfattning. Tyvärr är resten av det här bandets produktion svintråkig. Har nog inte varit med om ett band som lyckats bli så tråkiga, så snabbt.

HH: Gillar den här slafsiga hastigheten. Som ett halt och lytt Tulus. Jag vet inte … antingen är det skitdåligt eller genialiskt.

HP: Det här är väl riktigt jävla hyfsat? Det är en armbrytningsmatch på högsta nivå mellan den här och Enthroneds ”Towards the skullthrone of Satan” i kategorin hyfsad black metal.

HH: Jag önskar att man hade mer att säga om det. Roligast är väl återsläppet av den här skivan, på vilken det medföljer oumbärligt material i form av diskussioner på grekiska i replokalen.

HP: Visst låter det som att vi hittade på det där sista? Det gjorde vi inte. Jag har själv skivan.

HH: Det borde vi ha allihop. Sade vi oumbärlig?

Necromantia, ‘Ancient pride’, från “Ancient pride”, 1997.

HP: Om det funnits ett band som varit verkligen avgrundsuselt och sinnessjukt bra, är det ju det här. ”Crossing the fiery path” är olyssningsbar, medan uppföljaren ”Scarlet evil witching black” är monumental.

HH: Så är det ju. Den här biten hamnar väl någonstans där emellan. Inte min grej. Det här är bara rätt taffligt i mina öron.

HP: Att hårdköra med basar, dra in saxofoner, speldosor och … gud vet vad. Vissa gör det inte lätt för sig.

HH: Men nu är det ju en akustisk gitarr som drar en trudelutt?

HP: Roligast av allt var bortförklaringar av norska mörkerkrigare som dissade Anton LaVey, men samtidigt trixade bort Necromantias Church of Satan-vurmande.

HH: Med att Necromantia ju är ”occult metal”? En etikett de själva för övrigt aldrig använde.

Thou Art Lord, ‘For the lust of Lilith’, från “Eosforos”, 1994.

HH: Ja, det låter ju precis som alla andra grekiska band. Det här var ett av de första band jag läste om i fanzines och kataloger, så det hade varit kul om det rört sig om en halvdold juvel efter alla år. Normalt brukade man ju kolla upp allt man fick nys om, men likt de flesta andra grekiska band ignorerades även detta.

HP: Tja, det är lite kaggar, det är lite solon, lite metal, orkeslös sång …

HH: Och en irriterande tunn ljudbild. Tunn på helt fel sätt. Inte öststatstunn, utan kontinental knullgothtunn.

HP: ‘Mad grandiose bloodfiends’-tunn.

HH: Och DEN var tunn.

HP: Både med u och ö. Som på riktig sönnsvallska.

HH: Och ständigt aktuella Lilith på det.

HP: Jävla Lilith.

Kawir, ’To Cavirs’, från ”To Cavirs”, 1997.

HH: Okej, det här bandet känner jag inte ens till. Nu är vi fan nere i dyn och gräver. Var har du hittat det här?

HP: Kalles Kawir. De var ju de som gjorde en split med … typ Zephyrous, som typ gjorde en split med Zemial, som eventuellt gjorde en split med Necromantia. Eller var det Sigh av alla band de gjorde en split med?

HH: Svängig bas och förföriskt kvinnotal. Som om On Thorns I Lay bildade band med österrikiska Pazuzu. Gud hjälpe.

HP: Ett lite vassare On Thorns I Lay. Och då är det ändå en rätt slö egg vi pratar om från början.

HH: Du kommer inte att tro mig, men jag får allt lite Eminenz-vibbar.

HP: Okej, men då går vi vidare. Ska vi se, Deviser …

HH: NU RÄCKER DET.

HP: Jamen, Order Of The Ebon Hand, då, de var ju inte så …

Och där gick Heidenhammer hem på riktigt och detta inlägg glömdes bort i en halv evighet. Hammaren hittade det av en ren slump på datorn. Så kan det gå.

/Hatpastorn & Heidenhammer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: