Hatpastorns likpredikan

Ärade församling,

Idag ska vi fastställa varför Pace ’Till Death är Bathorys bästa låt.

Ända sedan de första förhistoriska proto-landdjuren plaskade runt i strandbrynens vulkansand med sina fåniga, tåförsedda fenor har vi trätat om vilken den bästa Bathory-plattan är.

Detta är något gott. Det fostrar ett hälsosamt klimat av lågintensivt konfliktsökande och sekteristisk tjurskallighet som gör det helt omöjligt för två fans av Bathory, och andra samtida band i samma ådra, att någonsin vara helt överens om någonting. Det ska vi hålla fast vid.

Men, ärligt talat – ingen av oss har någonsin på allvar ägnat någon större ansträngning åt att utröna vilken den bästa Bathory-låten är. På ett ytligt plan, kanske – nackspasmerna blir lite mer intensiva när vi plöjer debuten och Sacrifice drar i gång, och luftsvärdet höjs en aning högre mot hyrestvåans flagnande tak när A Fine Day To Die-introplocket börjar ljuda.

Det håller inte. Vi har varit förslappade, vi har brustit i vår analytiska precision. Vi har inte levt upp till de höga krav som rimligen bör ställas på chipsfeta, säsongsdeprimerade karoliner med fläckvis skäggväxt och begynnande tinnitus.

Därför ska vi ta oss an Pace ’Till Death.

Texten är central här:

Oh I hit top speed
Still it’s much too slow
The speed unconnect me
With the ground
Now it’s too late
Just one way to go
If I’ll die I’ll die
To this bonecrushing sound
Can’t slow it down
Now when the limit is so close
The yearn for the limit is too strong
Body and soul poisoned by speed overdose
And I know that I must go on at, oh …
Pace til death
Pace til death
Now the limit is so close
I can see its light beckon
And flicker before my eyes
Soon I’ll be close enough
To reach out and touch
Or fail to raise speed
And slow down and die
Can’t slow it down
Now when the limit is so close
The yearn for the limit is too strong
Body and soul poisoned by speed overdose
And I know that I must go on at, oh…
Pace til death
Limit, limit for you I’d die
At any pace at all
Mirror, mirror on the wall
Who’s the fastest of ‘em all

Den knyter nämligen an till den mest ursvenska av deviser – en som vi alla har våra rötter i, den punkt vi alla utgick från i ungdomens fjuniga dagar, men som ofelbart alltid gnags ned av årens och pretentionernas tand:

Spela snabbare.

Historien om, och analysen av, Bathorys ideologiska inriktning och tyngd är så uttjatad att ett Brexit-sammanträde i brittiska parlamentet med samtliga Svenska Akademiens överlevande ledamöter som gästtalare känns fräscht i jämförelse.

Pelle ”Dead” Ohlin dök stjärnögd upp på en skivsignering på Sound Pollution 1987, såg Quorthon flasha V-tecknet i snabba brillor och stack prompt till Norge och sköt sig. Alla rykten om ett fladdermussnortande, grottlevande mörkerväsen, som spred sig till mindre nogräknade peruanska fanzines snabbare än coronaviruset, föll platt till marken så fort det uppdagades att det handlade om en tonåring i zebratajts som spelade in plattor i farsans studio och tydligt slog fast att imagen var hundra procent teatralisk.

Den konstnärliga äkthet vi ska beröra nu är däremot fullständigt odiskutabel.

Dra på låten. Lyssna på introt.

Det där lilla lekfulla ”nä nä-nä nä-nää nä, du kan inte ta mig”-gitarrlicket som vi alla, oavsett generation, känner igen från skolgården. Man kan tycka att det är oseriöst i sammanhanget – men då har man fel. För du KAN inte ta honom. Det är poängen. Quorthon kan, till skillnad från Linus i 2B, backa upp det.

Med några försåtligt långsamma inknackningar på virveln drar så själva låten i gång.

Som flera svenska metalmusiker, företrädesvis av den äldre skolan, påtalat i diverse intervjuer är det inte så jävla svårt att spela snabbt till regelrätta blastbeats. Black metal-gitarrister av i dag kan spela ganska slapphänt tremolo och det hela låter ändå snabbt, eftersom trummorna är så snabba.

Att spela gamla hederliga, thrashiga riff till en gammal hederlig tvåtakt är en helt annan femma.

Hör hur jävla fort Quorthons högerhand går. Riffen löses upp i den grumliga ljudbilden. Trumkompet är så snabbt att det kan förväxlas med en blastbeat, men det beror på att vår uppfattning av blastbeats formats av hur de norska trummisarna började hoppa över vartannat hihat-slag för att kunna lira fortare. Det här kompet – programmerat som det må vara, för vilken jävla trummis hade kunnat lira åttondelar till det här – är en tvåtakt.

Nu återgår vi till texten.

Oh I hit top speed
Still it’s much too slow
The speed unconnect me
With the ground

Han spelar så fort han kan. Yrseln tilltar. Han har övat i timmar varje jävla dag sedan första könshåret. Det går så jävla fort – men det räcker inte.

Now it’s too late
Just one way to go
If I’ll die I’ll die
To this bonecrushing sound

Ska jag ge upp? Ska jag skita i allt och ta kassörsjobb på Konsum, som klasspolarna? Fat fucking chance. Jag har valt min väg.

Can’t slow it down
Now when the limit is so close
The yearn for the limit is too strong
Body and soul poisoned by speed overdose
And I know that I must go on at, oh …
Pace til death

Kan… inte… spela snabbare. Måste… spela… snabbare.

Snabbare eller döden.

Now the limit is so close
I can see its light beckon
And flicker before my eyes

Plektrumet glöder. Nagelbanden blöder.

Limit, limit for you I’d die
At any pace at all
Mirror, mirror on the wall
Who’s the fastest of ‘em all

Ärligt talat. Måste det vara svårare? Måste det alltid finnas en djupare själslig mening i musiken?

Är inte det här vad det egentligen handlar om?

Spela snabbare.

This entry was posted on 20 november, 2020 at 4:30 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.