Hatpastorn spanar in nya band

På Metal Archives finns det en liten ruta som heter ”Latest additions”. Där visas de tio senaste banden som lagts till på sidan. Oftast rör det sig om helt nya konstellationer, men ibland dyker det in något gammalt obskyrt gäng som släppte en demo för typ 30 år sedan för att sedan lägga instrumenten på hyllan och göra något helt annat. I 99 fall av 100 är ”Latest additions” en gruvlig nähä-upplevelse. En källa till missmod och cynism. Och märkliga bandfoton. Men rätt var det är fyndar man.

Idag tänkte jag att vi går igenom de tio senaste banden som sidan lockar med. Vem vet, kanske vi hittar något riktigt bra!

Der Führer Des Schattens

Skön start. Spansk funeral doom med titlar och bandnamn på tyska, men texter på ”Valencian/Catalan”. Vi har Daakflame på bas och sång. Nej, han stavar så. Inte Darkflame som kanske vore rimligt, utan Daakflame. Gelfortet spelar trummor. Man skulle kunna säga att han håller fortet bakom skinnen! Brokenbones kör synt och gitarr. Jag hoppas att han spelar dem med brutna ben. Doomificat Mogol-On spelar även han gitarr samt ”programming”. Jojo, vi vet alla vad det innebär. Datatrummor och på sin höjd en kass sampling. Förutom Der Führer Des Schattens spelar de i ett tiotal andra orkestrar också. Jag har inte hört talas om ett enda av dem, vilket såklart borgar för kvalitet. Återigen. Vilken jävla start. SPANSK funeral doom.

”Die bruderschaft der folter” från 2019 är bandets första giv. En EP som klockar in på imponerande 28 minuter. Enligt mina efterforskningar har den inte släppts i fysiskt format utan finns bara att avnjuta på bandets SoundCloud-sida.

https://soundcloud.com/der_fuhrer_des_schattens

Det här är ju inte min favoritgenre, men det låter väl som det ska. Segt, tungt och monotont. Spanjackerna kryddar dock med bubbliga Cultus Sanguine-leadgitarrer och urusel gruffgruffsång.

Detta var faktiskt bättre än vad jag trodde det skulle vara. Dock kommer jag aldrig någonsin mer lyssna på detta.

Mr Monster

Mexikansk groove/death metal hotar Mr Monster med. Jag känner livsglädjen sippra ut genom porerna. En snabb blick på bandfotot och låttitlarna på deras debut-EP ”Dr Malo & his terror chronicles” ger mig god insikt i vilken pärs det här kommer att bli. Skivan inleds med låten ”The biginning”. De stavar så.

När låt två, ”Millenial”, kör igång har jag samma ansiktsuttryck som ett spädbarn som blir tvångsmatad något riktigt surt. Jävlar vad det här var kasst. Lattjolajban-metal med gapig sång och riff på så låg nivå att jag får gåshud av helt fel orsaker. Addera lingonplockarsolon och en stöddig attityd. Mr Monster kan således fara åt helvete.

Channel The Animal

Okej. Amerikansk progressiv thrash/death metal. Tre EPs och en fullängdare sedan starten 2014 har det blivit. Då bandet lades till på Metal Archives den tolfte januari 2020 talar det för att världen skitit totalt i de här nördarna de senaste sex åren. Eller nörden kanske jag ska säga. Todd Seibert är envåldshärskare i det här projektet. Varför det är tre personer på bandfotot kan ingen svara på.

https://channeltheanimal.bandcamp.com/album/death-of-the-dream

Vi kör senaste plattan, ”Death of the dream”.

Nu kanske ni tror att jag skämtar och överdriver, men jag var tvungen att slå av efter tio sekunder. Inledande ”Contradictory condenscension” gjorde mig på så uselt humör att jag inte ens orkar kolla om jag stavade rätt på titeln.

Ni får gärna lyssna på detta om ni vill. Jag signalerar vit flagg och går vidare.

Putrescine

Lite tysk döds då? Putrescine från Berlin. En demo betitlad ”Putrescent utterance” har de värpt fram. Jag vet inte vad det betyder och jag bryr mig inte. Omslag med dödskallar på. Fräscht. Låttiteln ”Honor & blood” kunde de filat lite mer på när de ändå var i farten. Den ger lite andra tyska associationer.

https://putrescine666.bandcamp.com/

Man vet att man lever i en förstörd existens när tyska Putrescine hittills är det överlägset bästa bandet. Nytänket är noll, men man får sig en dos gammal dödsmetall av det ondare slaget. Helt rätt tänkt med produktionen. Inget jag kommer lyssna på igen, men för stunden helt klart njutbart.

Waldhexen

Amerikansk black/death metal med ett bandnamn som jag antar betyder ”skogshäxa” på tyska. Metal Archives informerar myndigt:

Features members of Kalibas, Goemagot, Infernal Thorn, The Crimson Edge, Blurring, and Rickles.

Sex band jag aldrig hört talas om.

Här kände jag att jag började bli lite väl grinig så jag kokade en kopp kaffe och lade in en snus stor som en knytnäve under läppen. Okej. Fräscha öron, öppet sinne. ”Ego canus lunam cano” heter bandets debut-EP. Jag hatar latinska titlar, men skivomslaget var överraskande snyggt. Man kanske inte ska titta för länge på konstverket dock. Titlarna då.  ”The oblation of one for many”. Rätt true måste jag medge. ”The keys to Allocer’s mysteries”. Den fick fantasin att flöda. Bra esoterisk känsla. Tummen upp! ”Quasi-dimensional phantoms of undistinguished chromacity”. Och där sket de på sig.

https://waldhexen.bandcamp.com/releases

Helt obegåvat var det inte, men de hade gärna fått skippa alla dödstendenser. Både gruffsången och dödsriffen gifter sig inte med den susande svartmetallen som stundtals glimmar till. Vill jag ha feta breakdowns och grissång i min svartmetall lovar jag att säga till. Låten med den sämsta titeln, gissa vilken jag åsyftar, är lustigt nog den bästa. Småkaotisk med ett par stänk Portal-aura. Bitvis får jag faktiskt lite feeling.

Kommer jag lyssna på Waldhexen igen? Nä, det känns osannolikt. Jag kanske spanar in deras andra band istället. Typ Rickles. Obs, ironi.

Diabolvs

Samma sekund som ditt band ersätter ett fullt fungerande ”U” med ett efterblivet ”V” är du död för mig. Diabolvs från Chile startar således i uppförsbacke. Enligt bandfotot älskar de att festa. Jag älskar att jag aldrig satt min fot i Sydamerika. ”Rite of consecration” heter deras förstlingsvärk. Ursäkta, förstlingsverk. Nu kör vi.

Vi börjar med ”Perpetual sorrow”.  Akustiskt intro som föga förvånande leder in i grynig omelodisk slingdöds med oheligt mycket doff doff doff-trummor och gruffsång. Inte obegåvat, men så uttjatat vid det här laget att klockorna stannar.

Ja, det är väl kul att de håller på med musik istället för att ränna på stan liksom.

Sawticide

Nästa band på min resa heter på fullaste allvar Sawticide och kommer från England. Varför jag inte bara kastar det här projektet i papperskorgen och lyssnar på Deicide istället är det stora frågan.

Jag tog en till paus. Det är ju faktiskt meningen att musik ska vara roligt. Fan vad jag ljög nu. Men! Sawticide var det. Vi har deras rykande färska ”The 11th plague” att lyssna på. Vad kul det ska bli. Vi börjar med skivomslaget …

Vi börjar med musiken menade jag.

https://sawticide.bandcamp.com/releases

På deras Bandcamp-sida får vi lära oss följande:

Sawt (Arabic – ‘sound’) / -icide (Latin – ‘the act of killing’) Formed from the remnants of a previous project in late 2018, Sawticide are a thrash band hailing from London, UK.

Modern kraftlös standardthrash med otajt sång. Tack, men nej tack.

Ancient Flame

Black metal från Ukraina som inte är nationalsocialistisk? Ja, mycket ska man vara med om. De startade 2011, har släppt två demos, en fullängdare och två EPs. Den trettonde januari 2020, alltså idag, blev de tillagda på Metal Archives. Mina ögonbryn kittlar hårfästet just nu. Vi kör en låt från fullängdaren ”Проклятие” från 2013.

Bedövande tråkig sling-black med en trummis som grindar helt fel. När de kör midtempo är kortisolkrypningarna i kroppen outhärdliga. När de dessutom adderar ett näbbigt tappingsolo stänger jag bara av. Alla har vi vår gräns. Hur många har jag kört nu? Åtta band? Min grundtanke var absolut inte att vara så här negativ. Att leta ny musik brukar vara kul, men ni ser ju vilken nivå vi befinner oss på. När tyska Putrescine är bäst i ligan vet man att slutet är nära.

Skald

Inte att förväxlas med de sju andra banden som heter något med skald. Eller de tre som väljer att stava det ”Scald”. Detta Skald kommer från Nizhny Novgorod, Nizhny Novgorod Oblast i Ryssland. Glöm aldrig det! Jag tycker vi börjar med bandfotot.

Halsduk och blåjeans, Tv-spelströja och starköl, långklänning och små fötter, ryssgym och shorts, samt en Rob Darken-lookalike. Folk metal/rock står på menyn och alla är välkomna.

Det lät som förväntat. Nu går vi vidare.

Du, det gör vi inte alls det. Näst på tur var ett metalcoregäng från Moskva som vann distriktsmästerskapet i flanellskjorta. Ni som vågar kan ju lyssna på Damienthorn. Blanda inte in mig i det hela bara.

Jahaja. Typ tio nya fräscha akter. Tio stolpe ut. Bättre lycka nästa gång.

På återseende.

/Hatpastorn

5 svar to “Hatpastorn spanar in nya band”

  1. Wulfahariaz Says:

    Nizjnij Novgorod skrivs det i svensk text! Ska man måsta bli förbannad?

  2. Der Führer des Schattens har ju lyckats med konststycket att felstava bandnamnet på skivomslaget…

  3. Groove och death metal i samma mening är aldrig lovande. Inte ens Obituary klarar av det – folk bara tror att de gör det, för att de hållit på så pass länge.

  4. Hahaha! Synthen hos det ryska bandet! 😂
    Vad är det med ryssar och att vara 15-20 år för sena på Finntroll-bollen?

Lämna ett svar till Wulfahariaz Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: