Hatpastorns likpredikan

När jag sorterade min skivsamling nu senast så blev jag snabbt påmind om hur illa det är ställt med omslagskonsten när det kommer till black metal. Vi har följande huvudkategorier:

Svartvitt foto på en skog.

Svartvitt foto på en lirare i corpse paint.

Svartvitt foto på pansarvagnar.

Svartvitt foto på en eller flera dödskallar.

Solnedgångar av vykortskaraktär.

Bedrövlig blyertsteckning.

Fantasydravel.

Photoshopspya.

Poänglösa dussinomslag med ormar, trianglar och bägare.

Innan ni börjar tjoa och rya runt, ja, det finns mängder av grymma omslag inom dessa kategorier. Jag pratar om de riktigt risiga exemplen typ första Trelldom, Funeral Frost, alla Invasion Records-släpp, alla ortodoxa klon-band med kyrkokörsintron och så vidare. Man blir helt knäsvag. Sedan började jag se ett obehagligt mönster. I min artikel om Benighted Leams-Alex konstnärskap nämnde jag att Matrix-viruset dödade traditionen med handmålade omslag via en fullfrontsattack av Photoshopspyor. Det fanns emellertid en period mellan målat och Photoshop. En ytterst dunkel era som kombinerade det sämsta från två världar. Jag snackar om den fasa som jag kallar CGI-pesten. Denna olycka av lågupplösta texturer och febrig animation som inte lämnar någon oberörd.

Alla som sett filmen Spawn räcker upp en hand. Bra. Alla som sett filmen Spawn, minns ni hur Djävulen såg ut? Bra. DET är CGI-pesten.

Nu tänkte jag visa några exempel på hur genomruttet det här kunde bli. Det kommer inte bara vara black metal, dödsscenen var minst lika drabbad.

Nu kör vi.

Centinex – ”Reflections” 1997

1997 släpptes denna platta och får då anses som en av de första inom denna våg av dåliga beslut. När skivan kom tyckte jag att omslaget var coolt. Jag störde mig mer på att sångaren hade Cradle Of Filth-tröja på sig och att de använde trummaskin. Sedan dess har omslaget blivit fulare och fulare för varje år som gått. Det har med andra ord åldrats riktigt dåligt, precis som all ny teknik gör tills man fått kläm på grejorna. Vad var förresten grejen med lila drakar på 90-talet? Liar Of Golgotha, Inverted och Centinex. De finns säkert fler. Här har vi som vi alla kan se en datadrake med datalie. Man blir ju lite oroad över lämpligheten att vifta med ett slagredskap om man har Tyrannosaurus Rex-armar, svaga knän och otympliga vingar. Den där jäveln är ju ett haveri!

Mindcollapse – ”Vampires dawn” 2001

Jag drabbades av en mindcollapse när jag fick se denna i en annons i Close-Up runt millennieskiftet. Här har vi en utsökt skräckblandning av photoshopspya och dataparty. Det ser inte riktigt klokt ut. Tack vare omslaget sket jag i att lyssna på Mindcollapse. Det var nog fler än jag som gjorde så. För det första så ser möget inte klart ut och för det andra så är motivet ingen höjdare. VOD var aldrig kända för att släppa snygga plattor, men detta tillsammans med Defaced Creations skiva är det absoluta bottenskiktet. På samma tema har vi Iron Maidens ”Dance of death” från 2003. Tänk vad tokigt det kan bli.

Apotheosis – ”Farthest from the sun” 2002

 Hatpastorn anno 2002:

Oooh, en ny skiva från Nocturnal Art! Wow, syntblack med trummaskin. Från Malta? Exotiskt! Åhsötejesusvarförseromslagetutsådär …

Vem godkände detta och varför? När det ser ut på det här viset är det fan inte ens roligt längre. Dataskelettdrake modell gigantisk till höger och mestönt med ljusdribbel till vänster. Sauron, snubben som styrde och ställde i det här enmansprojektet, hade dessutom porrmustasch och kråsskjorta. Vi tar det igen. Sauron med porrmustasch och kråsskjorta. Skivan är dock bra, men det är inte utan en tung känsla av smuts och skuld man lyssnar på den. Hade inte Morfeus något krafs liggandes i någon byrålåda? Titeln är i alla fall lite kul. Om Sacramentum var ”Far away from the sun” och Amorphis “Far from the sun” var fan Apotheosis ”Farthest from the sun”. Hur man nu kan vara det om man har Malta som hemadress.

Dataskelettdrake.

Malta.

Kråsskjorta.

Porrmustasch.

Sauron.

Omdömeslöshet.

Jag älskar black metal men de mörka gudarna ska veta att när det kommer till ren och skär sinnessvaghet slutar genren ALDRIG att överraska.

Sins Of Omission – ”Flesh on your bones” 2001

Jag delade turnébuss med de här stockholmarna i en månad. Det var ett äventyr. Deras ”Flesh on your bones” låg färsk på skivdiskarna. Något som inte var lika färskt var konstverket som prydde skivan. Ett dataskelett som mest för tankarna till en game over-stillbild i typ Fallout 1. Ett spel som kunde driva en till vansinne. Ett bra spel naturligtvis, men när jag startade igång det igen för ett par år sedan sprängdes jag av frustration. Sins Of Omissons omslag hyser jag samma känsla för. Det är skitfult och har åldrats sämre än första Fallout. Fatta allvaret. Sedan hatade jag alltid skivtiteln.

Monstrosity – ”In dark purity” 1999

Låten ”The angels venom” är så jävla bra att man svimmar. Något annat som svimmat är dataängeln som ligger och krälar i datastoftet under datadreadlocksdjävulen. Titta på det här. Alltså titta på omslaget. Det finns fult och så finns det Monstrositys ”In dark purity”-fult. Färgerna, motivet, texturen på stengolvet. Man blir nästan imponerad. Vill man utmana sig själv kan man fantisera om hur det här såg ut på taskigt tryckt T-shirt. Sedan spyr man lite i sin mun. Varför ska det behöva vara såhär? Seriöst. Vad är det som hindrar folk från att ha folkvett och god smak?

Broken Hope – ”Grotesque blessings” 1999

Att man hamnar i helvetet råder det inga tvivel om. Mitt helvete kommer se ut såhär. Dataskelett, så in i kuken med eld och i mitten, en gödselhumanoid som omfamnar mig och viskar texterna till And Oceans ”The dynamic gallery of thoughts” i mitt öra i all evighet. Amen.

Gloomy Grim – ”Reborn through hate” 1998

Snackar vi gycklarband ligger finska Gloomy Grim högt på min mentala topp tio-lista. Lila drakar i all ära, det kan jag nästan köpa, men varför envisas med dessa förbannade dataskelett! Ni som dessutom sett bandets musikvideo, ni vet. Ett levande skelett kanske skulle vara lite otäckt att stöta på i en mörk gränd, men hur svårt ska det vara att ge ett benrangel på nöten? Skjuter man eländet med en pil kanske det uppstår vissa problem. I övrigt. Nej. Hur starkt kan ett skelett vara egentligen? Man borde ju kunna rycka lemmarna av den. Ja, det finns en hel del att fundera över.

Witchery – “Symphony for the devil” 2001

Still doing the “W”? Nä, ingen gjorde ens “the W” från start. Vill man göra mig på riktigt dåligt humör drar man upp ultraluftslottet Witchery. Helvete vad det tjatades i media om det här bandet när de kom. Sedan blev det jävligt tyst när folk insåg att kejsaren inte bara var naken, han var så naken att han blev ett förbannat dataskelett! Det här skelettet hade till och med ett namn. Håll i er nu: Ben Wrangle. Benrangel. Fattar ni? Hö hö hö. Alltså det här är inget jag sitter och hittar på. Han heter det! Jag tror att jag precis sprängde ett blodkärl i hjärnan.

Nu ska jag vila mina ögon på något vackert en stund. Diabolique hade ju magiska målningar i bookleten. Gillade aldrig skivan när den kom, men det är dags att kolla om den åldrats likt ett fint vin. Så illa kan det ju knappast vara.

Eller?

På återseende.

/Hatpastorn

PS. Dataskelett kan fara åt helvete.

This entry was posted on 14 mars, 2017 at 1:36 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.