Hatpastorns likpredikan

Idag tänkte jag att vi skulle göra något nytt. Eller ja, nytt och nytt, att jag hackar på skivomslag är ingen nyhet. Däremot har jag inte fokuserat på en konstnär åt gången. I detta premiäravsnitt ska vi kika lite närmare på Morfeus.

Under 90-talet var Morfeus en av mina stora husgudar. Limbonic Art är ett band som är heligt och ett av extremt få band som tog sig igenom det fasansfulla året 1999 på ett värdigt sätt. Sedan ballade det ur, men mest på grund av idétorka och inte på grund av Matrix-virus eller andra otäckheter. Banden Morfeus spelade i EFTER Limbonic Art. Det är en annan historia. Ni minns det där jag sa om Matrix-viruset? Jo, jag tackar jag. Dimension F3H var oåterkalleligt drabbade av sjukdomen. Viper Solfa då? Ännu värre. Sedan spelade Morfeus även en sväng i Mayhem. Det ledde ingenstans. Han spelade också i Ancient. Det ledde ingenstans.

Morfeus snodde även ihop ett och annat omslag på den gamla goda tiden. En del snygga, en del mindre snygga. Vi tar oss en titt på några av dem.

Limbonic Art – ”Moon in the scorpio”

Vi börjar starkt. “Moon inte scorpio”. Ett magiskt album. Jag måste ha lyssnat på denna juvel över tusen gånger. Jag kan varenda ton. Varje datatrumslag. Rubbet. Jag älskar den här plattan. Jag har den på CD, LP, kassett och i samlingsbox. Ändå känns det som att det inte riktigt räcker. Omslaget är ett av Morfeus bättre. En ockult fjälla på en klippa med månen som bakgrund. Klassiskt. Det är stämningsfullt och passar musiken utmärkt. Däremot är den av oklar anledning lite grumlig. Det är något som inte riktigt stämmer med själva trycket. Det skiter man såklart i. Vill man vara lite elak påminner motivet och utförandet om något som hade kunnat sprutmålas på en lastbil. Hade det dessutom varit en ylande varg istället för en nekromantisk kvinna på omslaget hade man spytt i sin mun. Nu är det tack och lov inga ylande vargar på skivan. Alltså på omslaget. På själva skivan är det vargar. Alltså inte själva CD-skivan utan skivan. Musiken alltså. Vi går vidare.

Limbonic Art – ”In abhorrence dementia”

Att blanda data med traditionella målningstekniker kan fungera alldeles utmärkt. Dessvärre är detta en av de tidigaste varianterna på denna mix och det ser … ja, inte helt förjävligt ut. Det är svårt att inte bli lite väl snäll i sitt omdöme då jag avgudar även denna skiva. Rymden ser bra ut, den esoteriskt kanaliserande mantelmannen ser OK ut. Sedan har vi pelarna som får mig att vilja spela gamla PC-spel, typ Little Big Adventure. Man vill ju inte direkt tatuera hela torson med detta konstverk, men man blir ändå inte kränkt när man drar fram den ur hyllan. Fulsnyggt.

Limbonic Art – ”Epitome of illusions”

Vi går från fulsnyggt till fulfult. Är det inte meningen att man ska bli BÄTTRE på att måla med tiden? Jag hatade detta omslag när skivan kom och jag hatar det exakt lika mycket idag. Musiken är det inget fel på alls. Även om ”Sources to agonies” fått en att höja på ögonbrynen mer än en gång. Rymden ser dassig ut, men det är ett brutalt oproblem i jämförelse med schackdataspelet som utspelar sig nedanför där spelare nummer två lyfter upp armarna i triumf. Det ser förjävligt ut. Att ingen satte ner foten är en gåta. Eftersom detta inte är en ”riktig” skiva, utan en platta med återinspelade demolåtar hade det i min värld räckt med rymden och logotypen stort i mitten. Loggan är ju braksnygg. När den inte blir misshandlad av färgkombinationer som fått Invasion Records att nicka gillade vill säga. Usch!

Limbonic art – ”Ad noctum – Dynasty of death”

Vilket album! Vilket kross! Vilken atmosfär! Första gången jag lyssnade på mästerverket blev jag besviken. Borta var de utsökta syntarrangemangen. Trodde jag. Under den fullkomliga tornado av livsförakt som är ”Ad noctum” döljer sig syntar i mängder. Man måste bara lyssna in sig. Rejält. Gärna med hörlurar. Sedan är man såld. Omslaget då? Ja, det är ju en Photoshopspya. Det kan man inte komma ifrån. Mörkt och murrigt är det också. Fy. Värst är logon. Om man har en så pass elegant logotyp finns det ingen som helst anledning att gå bananas med färger och poänglösa effekter. Om Morfeus lagt lika mycket tid på omslaget som han lade tid på att programmera trummorna hade detta varit Sixtinska kapellet part två, fast tvärtom och Djävulen. Fatta allvaret. Nu är det bara en pyramid och en mumie i en hopplös färgspya. Tack, men nej tack.

Limbonic Art – ”The ultimate death worship”

Det är nu det börjar bli sorgligt. Exakt här fick Limbonic Art slut på musikaliska idéer vilket resulterade i ett oinspirerat album. Visst, ”Suicide commando” har några hejiga partier, men i övrigt är det en blek kopia på ”Ad noctum”. Konstverket är däremot ett steg i rätt riktning. Rymden ser hyfsad ut och buffelskallen är inte dataanimerad. Det tackar vi för. Däremot känns det lite oklart varför det svävar ett buffelkranium i rymdens kalla vacuum. Logotypen fick vara i fred den här gången. Det tackar vi för. Dessvärre torpederas hela verket av den där förbannade bakgrundstexten och det där pentagrammet. Slutresultatet blev en stinkande Photoshopspya, men av en mer lättuggad karaktär.

Limbonic Art – ”Legacy of evil”

Detta var Limbonic Arts comebackplatta. De lade ner efter ”The ultimate death worship” med motiveringen att de hade slut på idéer. Ett klokt, ärligt och värdigt beslut. När jag fick höra att de fått nytändning och att en ny platta var på G höll jag på att komma i byxan. Samma dag den kom in på skivbutiken här i Sundsvall köpte jag den.

Skivan är piggare än föregångaren. Men inte mycket piggare. Jag ogillade produktionen, låtarna höll inte riktigt ihop. Magin var fullkomligt bortblåst. Sedan har vi omslaget. ”Moon in the scorpio” släpptes 1996, denna släpptes 2007. HUR FAN KAN DET BLI SÅ JÄVLA MYCKET SÄMRE EFTER TIO ÅR! Titta på omslaget! TITTA PÅ DET! Schackrutorna är tillbaka, pelarna är tillbaka, dassrymden är tillbaka, färgdribblet i logotypen är tillbaka. Och sedan… när man står på knäna och bara ber om att få nåd. Då … då ser man det. Slutbossen i Diablo 1 som stiger upp ur en skitful blixtvortex. Eller jag tar tillbaka det där. Bossen i Diablo 1 ser mycket bättre ut. Getsatan i Ultima Pagan ser bättre ut. I korta ord ser det här omslaget ut som en scen ur ett genomvärdelöst PC-spel från 1996 som trots korrekta specifikationer flyter i 1 FPS och allt är bara en mardröm. Hängde ni inte med där utan vill hellre ha en mer svartmetallrelaterad liknelse? Håll i er nu. Tänk er Mystic Circles töntpajas Graf Von Beelzebubs bandfoto på ”Drachenblut” fast dataanimerad av samma snubbe som kodade Djävulen i biofilmen Spawn.

Glasklart.

Odium – ”The sad realm of the stars”

Jag måste vila ögonen på något annat en stund. Limbonic Art var inte det enda bandet som Morfeus fixade omslag till. Genre, lands och skivbolagskollegorna i Odium fick hjälp med omslaget till magiska ”The sad realm of the stars”. Många jag känner gillar att hacka på det här konstverket. Jag förstår varför, men så illa är det inte. Här ser vi mantelgubben från ”In abhorrence dementia” sitta och ta sig en funderare på sin rymdbalkong. Man undrar ju vad han sitter och tänker på. Min teori är att han sitter och beräknar kostnaden för att montera nya balkongräcken. Marmorgolvet ser glashalt ut och de befintliga balkongräckena är cirka 30 centimeter höga. En livsfarlig kombination. Särskilt med tanke på hur vassa klipporna ser ut. Sedan lutar allting lite obehagligt bakåt. Nä, den där balkongen är en samhällsfara. Jag sätter en femhundring på att det är samma arkitekt och bygglag som fes ihop slottet på ”In the nightside eclipse”. Ett annat arkitektoniskt frågetecken och fuskbygge av kataklysmisk karaktär.

Jag tror vi stannar där för idag. Dimension F3H och Viper Solfa orkar jag inte med. Vad säger ni? Vill ni ha ett omslag till? Okej då. Bara för att vara snäll.

Vinterriket – ”Stürme der lezten stille”

Ständigt inaktuella Vinterriket lyckades 2001 på något obegripligt sätt lura till sig ett omslag av Morfeus. Det blev en svartvit rymdkuk.

Hejdå.

/Hatpastorn

This entry was posted on 30 januari, 2017 at 10:52 f m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.