Hatpastorns likpredikan

Heidenhammer har gjort det enorma hästjobbet att analysera samtliga utav de femton stordåd som återfinns på “Dont Burn the Witch”. Om någon undrar varför vi skriver ”dont” istället för ”don´t” beror det helt enkelt på att det är så Vithatten stavat det och allt han skrivit är lag.

Mycket nöje.

/Hatpastorn

 

“Pass the Bottle, Pass the Knife, Pass me your Unholy Crafts”

Vithatten har fattat allt. Inga jävla intron, ingen rymdsynt, inga åskknallar. Ren och skär barbarism från början till slut. Låten slutar i samma sekund som hans demoniska stämma sjunger ut den sista strofen och allt blir tyst.

Det här är det råaste.

Mesar som försöker få fjantar som Ildjarn att framstå som primitiv kommer att kissa i byxorna av ren förskräckelse för detta går rakt mot strupen med vässade Dee Snider-tänder, öppnar vener och trasar sönder artärer. Jag räknar till tre riff totalt, allt framhamrat i sant ”Transilvanian Hunger”-tempo. Här misstänker jag att det är musikerns egna knän som får agera virvel, pukor och baskagge. Alla sorts former utav cymbalslag lyser med sin frånvaro.

Jag antar att detta är en fristående uppföljare till ”Natassja in Eternal Sleep” då låttiteln är hämtad från nämnda text. Tomas Ericson förvaltar arvet väl, till skillnad från de usla karbonkopior som hade mage att medverka på ”Darkthrone, Holy Darkthrone”-tributen från år 2000. Hade den plattan låtit så här däremot vore det en annan femma.

Vithatten väser fram att han skall begå självmord genom att dunka sitt huvud i ett pentagram skapat av spikar för att följa sin (Fenriz) trolovade in i mörkerlandets skugga. Jag känner att han menar vartenda ord.

Amen.

”Towards a Planet Far Away”

Jag gick ett år på det estetiska gymnasiet med inriktning musik. Där fanns det ett gäng tråkiga människor vars uppfattning om fester var att sitta i ring, dricka dåligt rödvin och lyssna på friformsjazz för att gemensamt skratta när en ovanlig synkopering dök upp i tonföljderna.

Bah!

Friformsjazz står sig slätt gällande konstiga takter mot vad herr Ericson sprutar ur sig i det första instrumentala numret på kassetten. Blandat med ett slags försök eller helt enkelt en vidareutveckling av en flamencogitarr spelas de mest ologiska och esoteriska toner jag någonsin hört. Detta låter som en blandning av ett C64-spel med ADHD och… Ja, jag kommer inte ens på en passande metafor för att beskriva detta.

VED BUENS ENDE …, SHINING (Nor), ARCTURUS – lär av detta!

“Your Pure Feelings, Your Flaming Hate, It Was Not Enough”

Del två av rockoperan baserad på ”Natassja …” börjar med en helvetesrundgång och denna gång verkar det som att bandspelaren på matbordet i köket hemma hos familjen Ericson fått stå till tjänst som vikarie för Necrohell studio. Vithatten beklagar sig över kristen dubbelmoral i ett svepande anklagande sorgetjut som går igenom märg och ben.

En minut och femtio sekunder in i låten får lyssnaren chansen att hämta andan efter ångestattacken då ett break – som jag faktiskt undrar hur han lyckats tajma tajtare än AC/DC – för låten in i djupare dimensioner på ett sätt som skulle fått Steve Harris att bli grön av avundsjuka.

Inget trams. Ingen pardon.

Vithatten är domare, jury och bödel.

”For What the Eyes of Uranus Can See”

Här har jag upptäckt ett mönster. Uppenbarligen var det tänkt att bli två skivor – en med diaboliskt rå svartmetall och en med instrumentala ambientpartier. Då detta inte gick att uppbåda valde han att istället placera materialet på denna demo så att varannan låt återspeglar originalidén.

Resan till nya världar och ut i rymden fortsätter med ett illa inspirerat METALLICA-plink som sedan övergår i en melodiös astralresa där själen överger kroppen för att flyta runt Ur-anus. Den här låten har faktiskt en riktig melodi och håller sig stadigt kring ett ackord för att sedan … Jag vet faktiskt inte vad som händer, men en gissning är att Tomas lessnar (då detta förmodligen är tagning 132) och i vredesmod spelar de sista tonerna med en decibelskillnad på samma nivå som antalet försök. I de sista sekunderna bryter något igenom på inspelningen och vi kan ana oss till en underliggande kakofoni skapad av hans inspirationskällor. På min kassett består B-sidan av överspelad King Diamond.

“Whatever Lies Beyond the Visual Galaxy Lies In the Past”

De första riffen andas ondsint CELTIC FROST eller snarare ”Panzerfaust”. Hur som helst gav jag nästan upp när jag försökte hänga med i vad som egentligen pågår i det här stycket, för inte ens med medföljande texthäfte går det att urskilja vad som invokeras. Enligt lyriken handlar detta om en dystopisk galaktisk framtid i färd med att gå under. ”Soulside Journey” hittade tydligen sina fans ute i stugorna ändå. Låten når sin kulmen när Tomas vrålar ut sin ångest i ett (enligt texthäftet) citat (dock framgår det inte vem som yttrat orden från början) och överröstar inte bara resten av låten utan också den grävmaskin som härjar utanför mitt fönster denna kalla oktoberkväll.

”Come On In, Little Friend”

Detta är avantgarde på ett vis jag aldrig tidigare upplevt. Likt introt till ”Ghostriders In The Sky” – och då menar jag inte IMPALED NAZARENEs version – hamras det fram några kända toner jag inte kan placera och envist googlande av titeln hjälper inte heller.

Inte helt tajt, inte helt logiskt – mest mystiskt.

”Naglfar”

Men plötsligt står allting klart. Vithatten hade helt sonika snickrat ihop ett eget intro till sin högst personliga tolkning av ISENGARDS gamla rökare. Där Ihsahn valde att försöka skapa en majestätisk version av ”Inno a Satana” med katastrofalt resultat frambringar Tomas magi med hjälp av två ostämda strängar. Spelandes sekvenser från huvudriff, melodi, refräng och slutriff blir detta örongodis och allt detta under mindre än en minut.

Genialiskt.

”Natassja In Eternal Sleep”

Det finns ett band vid namn OBSCURE ANACHRONISM. Det hade passat till att förklara turordningen för hur låtarna är placerade för den kronologiska ordningen – sett till textinnehåll – är minst sagt kaotisk. Men vad vet jag – jag är likväl övertygad om att det finns en förklaring till detta vi vanliga dödliga inte kan förstå. ÄNTLIGEN hör vi dock hur en riktig cover skall göras. Vithatten bangar inte för att ta med lyriken till allmän beskådan i häftet tillsammans med sina egna alster.

Här hörs sången mycket tydligare än tidigare och riffen spelas exakt som på originalet. Bara mycket bättre.

Hur många gånger kan karln egentligen ha lyssnat på den här plattan? Abrupt slut dock.

“The Eternal Flame of Life That Cannot Be Extinguished”

Titeln andas life metal, men det finns säkert som tidigare förklarats en djupare mening. Maken till underligare riffarrangemang lyckades inte ens jag själv knåpa ihop efter att jag precis lärt mig spela tritonusriff.

På fullt allvar är det svårt att ge en beskrivning hur detta egentligen låter. Jag räknar till minst tretton av varandra helt oberoende riff staplade på varandra, varav en tredjedel helt säkerligen är stulna från C64-alster. I slutet av låten används samma effekt som på ”For what the eyes …”. Bestämda, intoleranta och benhårda toner pressas fram ur akustiska strängar.

”Now Can Leave the Planet”

Jag minns när DARKTHRONEs ”Panzerfaust” dök upp i skivhyllan. Det gör nog säkerligen även Tomas Ericson som lät sig inspireras av en textrad ur låten ”Triumphant Gleam” och byggde ett helt eget epos kring den. En tidigare härskare över Jorden (här omnämnd som Tellus) har insett att han nått sina drömmars mål och bestämmer sig således för att åka till det stora Neptune. Nej, ingen felstavning. För den som inte visste det (jag hoppas ni är väldigt få) var ett av Fenriz många eldjärn under 90-talet ett Klaus Schulze-inspirerat syntambientprojekt vid namn NEPTUNE TOWERS.

Är det någon som minns filmen ”Rock Star” med Mark Wahlberg? Den handlar om snubben som tog över efter Rob Halford i JUDAS PRIEST. Kan jag bara få herr Nagell att ringa till Vithatten och erbjuda honom jobbet som Fenriz anno 1995 vore lyckan gjord. Vi kan bortse ifrån senare DARKTHRONE-alster och koncentrera oss på de essentiella mästerverk Ericson skulle kunna ställa till med.

Låten? Givetvis det råaste, sjukt catchy och skriket i slutet skulle få självaste Ari Honkonen att snegla missunnsamt mot Skellefteå.

“The Origin of Which Cannot Be Explained”

Fingerplock i moll. Symfoniskt. Detta avbryts sedan av diverse upp och nedgångar av halvtoner. Detta får mig att tänka på saker så djupt själsligt liggande att jag följer MIDVINTERs exempel och säger om vidare kommentarer: ”not printed for personal reasons”.

“Time for Daily Worship Hast Come”

Detta stycke måste höras för att kunna förstås.

“Don’t Go in the Woods”

ABSU kan ta semester. Det här är vad jag kallar RIKTIG ockult metal. Esoteriken når oanade höjder … eller också sitter herr Ericson helt sonika och testar riffutkast. Oavsett tillvägagångssätt är det resultatet som räknas och vad som än lurar i skogen gör man bäst i att undvika det. De toner som frammanas skulle få självaste kaosguden Azathoth (ej att förväxla med gitarristen i MORBID ANGEL) att vilja agera kompmusiker till den ankommande festen för skogens svarte get Shub-Niggurath med sina tusen unga (förmodligen Vithattens legioner som åsyftas).

”Meanstreak“

”With the song Meanstreak I pay tribute to Yesterday & Today … listen, brethren and partake in the sacred remembrance of Y & T!” Det sista mästerverket är helt makalöst. Vithatten bestämmer sig för att hedra de 80-talsgudar han tackar för inspiration och gör det som ingen annan kan. Faktum är att han löper fullständigt AMOK och jag kan, med handen på hjärtat säga att jag ALDRIG hört något liknande. Trams såsom takt, melodi och sans får stå i bakgrunden för ett kaos som får BLASPHEMY, BLACK WITCHERY och CONQUEROR att framstå som filharmoniker. Än en gång – magi.

”Zombie Flesh Eaters Outro”

Kassetten avslutas med ett nästan 10 minuters långt outro, bestående av ett eget hopklipp av filmerna ”Zombi 3” och ”Gli Ultimi Zombi”. Återigen får familjens bandare ta rollen som producent, då jag antar att han helt enkelt ställt den bredvid TV:n, slagit på videon och låtit den rulla – för att ibland trycka på paus under inspelningen. Resultatet blir en egen sonisk uppsummering av två filmer som uppenbarligen haft stor inverkan på den gode Tomas.

Och nu har vi inte nämnt extramaterialet på sida B…

Tack för kaffet!

/Heidenhammer

This entry was posted on 19 oktober, 2010 at 10:59 e m and is filed under Vithatten.. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.