Hatpastorns likpredikan

Jag har alltid varit en stor anhängare utav KATATONIAS musik. Från deras makalösa demo till deras senare mer kommersiella skivor. Med stor anhängare menar jag givetvis fanatiker. Jag har försvarat Jonas Renkses trumspel på monumentala debutplattan ”Dance Of December Souls” till döden och jag har stått i ensamt majestät när alla spytt galla över bandets påstådda fjollighet. Som alla bra konstellationer har det gått många rykten om KATATONIA. Det har talats om att trummorna på vissa plattor är triggade möbler, det har talats om gamla bassistens gråtattacker vid tullar och det har talats om att Renkses tillfälliga avhopp berodde på att Blackheim helt sonika satte på någon brud Renkse var i lag med. Om någonting utav detta stämmer vet jag inte men det är lustigt att de fick sådana naturliga rykten att florera istället för de vanliga ryktena om att de åt fladdermöss, bodde i sataniska grottor eller knullade lik. Att de på den gamla onda tiden hade en fet konflikt med DARK FUNERAL gör inte saken sämre. Att förkovra sig i gamla fanzines och läsa om deras smutskastningar är perfekt läsning när man sitter på skithuset.

Men säg den kärlek som är perfekt. Även bra akter vräker ur sig dynga ibland som är så stötande att man tar det som en ren och skär förolämpning. Än värre är när akten ifråga släpper en skiva som man tror är jävligt grym men som döljer de mest idiotiska partier man hört. Jag talar om KATATONIAS ”For Funerals To Come”. En skiva som innehåller så mycket märkligheter att inte ens Stephen Hawkins skulle kunna förklara dem. Som idiot extraordinarie tänkte jag gå igenom den här skivan steg för steg. Det hade varit hundra gånger enklare att göra ett kommentatorspår till plattan men eftersom jag har för mycket fritid så gör jag det här så omständigt som möjligt.

Vi börjar med det uppenbara. Den här vederstyggelsen släpptes i ett extremt smalt plastigt singeletui istället för det normala jewelcase-formatet. Detta gör att skivan är omöjlig att hitta när man ögnar igenom sin skivsamling. Detta kan ses som en fördel men oftast leder det bara till frustration och ett avgrundsdjupt skapelseförakt. Layouten är helt OK, omslaget lagom snyggt och skivtiteln lovar för en depp-fest utan dess like. Tyvärr så blir det en depp-fest utav en helt annan karaktär som ni snart kommer att bli varse.

Skivan innehåller 3 låtar plus outro och är 18 minuter och 7 sekunder lång. Tro mig, den känns längre. I logikens namn börjar vi från start:

Låt 1. Funeral Wedding.

För det första. Jag hatar titeln på den här låten. Missfostret startar med ett obegripligt ljud som låter som att en trummaskin fått Parkinsons. Jag antar att det ska vara någon sorts form utav inräkning men inte ens tidigare nämnda Stephen Hawkins skulle kunna räkna ut hur man ska komma in låten utan en otajthet bortom all vett och sans. Givetvis kommer alla instrument igång på olika ställen så magplasket är ett faktum. Bra inledning på en skiva. Verkligen. Att inte Dan Svanö sade stopp och belägg eller bara klippte bort trumkaoset i början är en gåta.
Det första riffet är trots allt ett förbannat bra riff och varje gång jag lyssnar på det undrar jag varför jag inte lyssnar oftare på den här plattan. Bland det första jag märker när låten väl kommer igång är att det är någonting suspekt med trummorna, särskilt kaggarna och pukorna. I bookleten kan man läsa att trummorna är producerade utav Renkse själv. Börjar ana oråd. Det som är klassiskt KATATONIA-otajt är virveln och alla cymbaler så jag antar att kaggarna och pukorna är programmerade och resten spelat på riktigt. Hursomhelst låter trummorna inte riktigt klokt.

1 minut och 16 sekunder in i låten händer någonting. Ett fult stopp och ett idiotiskt MILLENCOLIN-doftande elände drar igång och förstör all stämning riffen innan skapat. 30 sekunder senare är det stopp igen och den akustiska gitarren plockas fram och ett riktigt svettigt brudraggarsolo gnisslas fram på elgitarren. Omkring 2 minuter och 40 sekunder övergår det akustiska partiet till ett helt omotiverat baslir där basen galopperar fram likt en vettvilling, fullkomligt ologiska markeringar utförs bakom trummorna och när det väl brakar igång med trummor och sång så är det med en sådan total avsaknad utav finkänslighet att man bara baxnar. Renkse som tidigare i låten sjungit riktigt bra spårar ur fullkomligt och sjunger med de mest töntiga fraseringar jag hört. Inte helt oväntat blir det ett till stopp i låten och renset som följer är tack och lov riktigt bra. Klassiska KATATONIA-melodier och bra sång. Här tror man att allt kanske går att rädda.

 Då händer det.

4 minuter och 40 sekunder in tar det tvärstopp (igen) och ett utav de mest störda ljud jag hört stönar ut ur högtalarna. Om introt lät som en Parkinsonepisod låter detta som en MOOG-synt som lider utav cerebral pares. Exakt hur tänkte de här egentligen? En galopperande odistad gitarr börjar spela, klart programmerade baskaggar börjar knattra och när det drar igång förstår jag ingenting. Det är en ganska bra melodi men det låter så malplacerat att det är omöjligt att beskriva mardrömmen i ord. Ett till stopp i låten kommer efter en stunds hurtigt galopperande och det är väl ungefär här jag brukar ge upp. Ett rockosande pissriff startar och låten fortsätter som om ingenting hänt. En skön DISSECTION-stöld vävs för övrigt in i fanstyget. Nu blir det ett stopp till och ett gammalt bra riff tar vid. Jag tror att det är första gången i låten som ett parti kommer tillbaka, det här arrangemanget ger mig utslag. Behöver jag ens säga att det blir ännu ett stopp och basgaloppen återkommer likt könsherpes i gryningen? Den här gången spetsad med ännu sämre sånginsatser eller skrik ska man kanske säga då fåntratten inte sjunger något utan bara tjuter likt en brunstig älgko. Tack och lov är plågan slut efter detta.

Den här biten inleder de alltså skivan med. I 2 år fick man vänta på att KATATONIA skulle spela in nytt efter deras makalösa debutalster och det här är vad man får. En fullkomligt ologisk låt där arrangemanget är under all kritik, stopp efter i stort sett varje parti, malplacerade prylar och rent inspelningstekniskt trams. Dan Svanö måste ha varit full eller hög när han släppte igenom det här.

Låt 2. Shades Of Emerald Fields.

Texten till den här biten har bassisten skrivit. Varför vet jag inte då Renkse är en textförfattare utav rang men det är väl ännu en i raden utav bisarra konstigheter med den här EP:n. Låten rockar igång med ett mustigt ”hey” och ett relativt kompetent gitarrlir. Helt OK sånginsatser fortskrider och när slingan kommer in nickar man gillande. Precis när man tycker att det börjar låta riktigt bra och att KATATONIA återupptagit sin heder blir det ett stopp i låten och det börjar galopperas på gitarren. Helt uselt blir det dock inte, dubbla baskaggar börjar knattra och nu har man svalt betet med hull och hår. Precis när man svalt kroken börjar Blackheim utföra det mest missljudande gitarronanerandet skivan har att erbjuda. Ett riktigt unket sololir som han inte sätter ett enda varv. Ett gammalt riff återkommer och det gör även soloeskapaden. Varför!? Hade de lök fulla öronen!? Hörde ingen att det här låter förjävligt!? Åh, herresatanminskapare.

Exakt en sekund innan jag ska hoppa ut genom fönstret och göra slut på mitt lidande blir det ett till stopp och Blackheim börjar hejvilt gnussa fram hysteriskt catchy ensträngsmelodier. Stämmor läggs på och Renkes trumspel eller vad man ska kalla det flyter på bra. Återigen sitter man och dumflinar och nickar gillande. Uttrycket att kastats mellan hopp och förtvivlan har nog aldrig passat så bra in som på den här skivan för det blir ett till osannolikt och bisarrt stopp i låten och nu bestämmer sig grabbarna för att dödsa till det med det suraste tuggandet sedan räven åt rönnbär. Ännu ett stopp och ett science-fiction ljud senare ska det spelas akustiskt igen. När trummorna kommer in överaskas man utav en finstämd sångmelodi som de borde haft mer utav. Allting avslutas med att Blackheim slår ut ett odistat ackord men någon, och jag skyller ALLT på Dan Svanö, bestämmer sig för att trixa till det. Istället för att ackordet bara ska klinga ut så läggs det på en effekt som gör att den går upp och ner i pitch likt ljudet på en sönderspelad knullfilm på VHS. Idioter.

I jämförelse med Funeral Wedding är den här slagdängan ett litet mästerverk men det säger egentligen ingenting. Det finns potential men grabbarna är så förbannat inkonsekventa att det blir olyssningsbart. Schizofrenare skapelser får man leta efter och då är jag ändå ett stort fan utav norska SOLEFALD vars tonkonst ibland får ARCTURUS att framstå som AC/DC.

Låt 3. For Funerals To Come.

Akustiskt svårmod och suggestiva syntar utgör denna symfoni. Allt är frid och fröjd tills det dramatiska talet sveper in i ljudlandskapet. Om Renkse bara talat med sin vanliga röst och att de lagt på ett snyggt delay som effekt hade det här fungerat finfint. Nu är det eko och pitch som gäller vilket gör att dysterkvisten låter utvecklingsstörd. Jag menar det, han låter utvecklingsstörd. Efter 2 minuter och 50 sekunder är allting över och här borde skivan vara slut. Trots det missljudande talet är For Funerals To Come ett perfekt avslutningsspår.

Låt 4. Epistel.

Givetvis är inte skivan slut i och med ovanstående spår. Avslutningen på denna bedrövliga EP stavas Epistel och det är helt sonika 1 minut och 13 sekunder oljud. Wow. Ett lika grymt avslut som skivans början. Här knöt killarna verkligen ihop säcken. Det är för övrigt ett baklängesmeddelande på Epistel som jag inte orkat kolla upp vad det är de säger. Jag antar att de säger följande:

”Tack för att du väntade i en smärre evighet på att vi skulle släppa nytt material. Som tack för din hängivenhet ger vi dig en förbannad skitskiva som vi rafsade ihop i samband med en fylla hemma hos Danne. Nästa skiva kommer inte alls låta som ”Dance Of December Souls”. Fuck you. Med vänlig hälsning KATATONIA.”

/Hatpastorn

This entry was posted on 29 januari, 2010 at 11:41 e m and is filed under Vad tänkte de egentligen?. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.