Heidenhammers 120 dagar. Mourning Sign, ”S/T”, 1995.
Jag har påstått så mycket dumt under åren. En del har jag fått äta upp, men i sanningens namn borde jag förmodligen tvångsgödas likt den där tjejen i ‘Terror på Elm Street 5’ för att uppnå någon slags botgöring. I tillfällig sinnesförvirring öste jag i ett tidigt inlägg en massa okvädesord över svenska Mourning Sign. Jag vill minnas att det i och för sig var över deras mini-LP ”Alienor”, vars storhet jag vid tillfället inte riktigt ville erkänna.
En anledning till det var att det enda möte jag hade haft med bandet, innan dess, bestod av den kanonlåt jag hade fått ta del av via den samlingsskiva som släpptes av Wrong Again Records. En skiva som lovprisats mer än den onde Herren själv här i Församlingen. Efter en hel del letande fick jag till sist tag i en platta med bandet. Den redan smädade ”Alienor”. Den är inte dålig. Det var bara det att jag inte tyckte att låtarna på den inte kom i närheten av vad jag hade väntat mig efter det där bidraget på samlingsskivan. ”Alienor” har, likt skivorna som komma skulle, något eget över sig. Men det skulle dröja ett par år innan musiken nådde full potential. Den låt jag föll som en fura för heter ’En to Pan’, och återfinns i stället på Mourning Signs självbetitlade fullängdare. EP:n spelades in redan 1993, men släpptes nästan samtidigt som fullängdsdebuten. 1995. Gud vet varför.
Precis som med The Moaning och Moaning Wind, hittar vi återigen ett svenskt band vars namn börjar på M och som oförtjänt försvann i skymundan. Mourning Sign kom från samma stad som Tribal Inks gitarrist Lonne, Hallstahammar. Bara en sådan sak. Och bortsett från någon koppling till ett par småband via en av medlemmarna, verkar det röra sig om ett rätt isolerat sällskap. Kanske hjälpte det geografiska läget till att yxa fram den stundtals rejält originella musik som spelades in. Teknisk och småmeckig thrash, udda synt- och keyboardpartier, grindattacker, gitarrsolon … lite som ett thrashigare Nocturnus med nittiotalsinfluenser. Jag vet, det låter inte klokt, men det funkar på något märkligt vis väldigt väl. Det som ligger dem i fatet, i mitt tycke, är den mer hardcoreinspirerade sången. På sätt och vis bidrar den med ytterligare originalitet, men riktigt bra blir de vokala bitarna enbart när de kompletteras med udda stämsång och medryckande refränger. Som faktiskt finns, här och där.
Mourning Sign var under mitten av nittiotalet en produktiv orkester. Redan året därpå, 1996, var det dags för fullängdare nummer två. Den lite roligare betitlade ”Multiverse”. Även den skivan fick jag tag i innan jag kunde lägga rabarber på debuten. Och jag kommer ihåg att även den kändes som en liten besvikelse, då musiken inte är dålig … men inte hade den där känslan jag fick av ’En to Pan’. Hade glömt bort hur den faktiskt låter, men när jag nu lyssnar på ”Multiverse” märker jag att den har en ganska passande titel. Inte minst när man vet hur det brukar gå när stora serieföretag likt Marvel och DC i sina respektive multiversum börjar wobbla med dimensioner, tidslinjer och kloner. Det blir mycket på en gång. Stökigt. Även Mournings Signs ”Multiverse” är en salig röra. Fingertoppskänslan för arrangemang, som förfinats på fullängdsdebuten, är som bortblåst. Jag vet inte om bandet självt kände samma sak, för sedan lade de ner. För att återuppstå först tjugo år senare.
Hatpastorns kommentar: Är det något Heidenhammer är helt tokig i är det svensk slingdöds i C och D-ligan. Så mycket spott och spe jag fått när jag hyllat skivor med black metal-band som Isvind och Malignant Eternal! Nu jävlar är det revansch! Mourning Moansign Mountainwind Moaning Windmoanmourn Moonmanmolemanmiscreant och allt vad de heter. DÅ duger det! Mourning Sign är hyfsade, särskilt låten på samlingsskivan, det kan jag hålla med om. Dock känner jag inte samma entusiasm som Hammaren inför denna genre. Det är helt hopplöst att hålla isär banden, har man inte blålyssnat sedan barnsben är ett blindtest inte att leka med. Jag trodde faktiskt att jag hade en skiva med Mourning Sign, men när jag dubbelkollade var det tvärtomt i hyllan där Mourning Sign borde stå. Skumt. The Moaning har jag, den är bra. Väldigt förbisedd och allmänt ouppskattad. Inte minst av bandet själva!
I övrigt har jag inte så mycket att säga om Mourning Sign, mer än att de släppt mer än vad man kan tro och att de naturligtvis återförenades typ 2013. En av medlemmarna spelade i Amaran om ni minns det bandet. Jag såg dem live som förband för Katatonia. Ni vet, giget med Katatonia där jag och Hammaren skrek efter ”Without God” i 60 minuter, men möttes bara av kall likgiltighet och saltad merch. What a time to be alive, det var.
Undrar vart min Mourning Sign-skiva tog vägen? Fick Hammaren den? Har den aldrig funnits? Nä, nu ska jag ta mig en funderare. Vi hörs hej.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar