Heidenhammers 120 dagar. Kreator, Outcast, 1997.
Det finns en speciell kategori favoritband. Som trots att de på något vis tillhör den hierarkiska toppen inte särskilt ofta lyssnas på. Kreator är ett sådant, för min del. Jag har samtliga skivor. De är svinbra. Typ allihop. Bra musik, bra texter, kanon. Ändå inser jag nu att det är förhållandevis sällan som jag verkligen lyssnar på dem.
När jag skriver detta, gör jag det iförd en ”Endorama”-tröja. Det är kanske inte det kreddigaste plagg en modebloggare kan ha på sig. Eller, vad vet man. ”Outcast”, från 1997, är väl inte riktigt lika bespottad som uppföljaren från 1999. Men båda brukar anses utgöra Kreators korta men intensiva lågperiod. På sätt och vis kan jag förstå det. Personligen har jag dock rådiggat ”Outcast” sedan den såg dagens ljus för tjugosex år sedan. Öppningslåten ‘Leave this world behind’ tycker jag än idag är en av Mille Petrozzas starkaste kompositioner. Den är hård, ond och rakt på sak. Mindre lyckad var kanske videoklippet som skulle illustrera nämnda kalasbit, men man har väl å andra sidan släppt igenom saker på den nivån förr.
Om man menar att thrash metal kräver hög hastighet och tvåtakt, så är inte detta en thrashplatta. För särskilt fort går det inte. På sin höjd når den ett högre midtempo i låtar som ‘Phobia’ – som lustigt nog har närmare sex miljoner lyssningar på Spotify – men annars lunkar det på i ett ganska sävligt tempo. Det är kargt och argt. Det betyder dock inte att det inte är intensivt. Ilskan, frustrationen och leveransen känns helt enkelt väldigt äkta i mitt tycke. En del av de här tendenserna kunde skönjas på föregångaren ”Cause for conflict”. Problemet med den plattan är att den dränks i besynnerliga grooveflörtar och gapig sång – som förvisso kompletteras av explosiv, snabb thrash av finaste snitt. Det hela ger ett aningen förvirrande intryck.
”Outcast” är heller inte utan problem. Skivan är dessvärre väl lång och variationslös. Jag vet inte om vi skrivit om det, men vid något tillfälle satt jag och Pastorn och diskuterade skivan ifråga. Vad vi kunde enas kring var att delar av skivan hade kunnat utgöra världens bästa EP. En kortare giv med, säg, fyra låtar i det här stuket hade varit fantastisk. Sedan upptäckte vi att en sådan utgåva faktiskt existerar. ‘Leave this world behind’ släpptes tydligen som singel med ytterligare tre låtar från ”Outcast”. Om det sedan rör sig om fullängdarens tre bästa låtar vet jag inte. ‘Phobia’ är i alla fall med där också.
”Endorama” låter inte som föregångaren. Visst är den ingen ”Pleasure to kill”, men den ligger betydligt närmare Kreators övriga nittiotal än vad ”Outcast” gör. Jag har i ärlighetens namn lite svårt att förstå varför folk tycker att ”Endorama” skulle vara vidare förskräcklig. På sätt och vis är det den bättre skivan av de här två, då den är mer varierad och enklare att lyssna igenom i ett svep. Det finns absolut partier och effekter som hade varit bäst ogjorda, men det är vad det är.
På uppföljande skiva, ”Violent revolution” från 2001, var ordningen (nästan) återställd. Tillbaka till tvåtakten och till renset, men denna gång mer melodiöst. Och utan att tappa tråden. Det brukar bli sådär när band bestämmer sig för att ”gå tillbaka till rötterna”, men Kreator lyckades faktiskt. ”Violent revolution” är en kalasplatta. Men det är en historia för en annan gång.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar