Heidenhammers 120 dagar. At The Gates, ”Terminal spirit disease”, 1994
Ja, jag säger det direkt. Och inte ens för att vara märkvärdig. Men i mitt tycke är At The Gates ”Slaughter of the soul” är en av de mest överskattade skivor som spelats in. Jag förstod inte hypen då, och jag förstår den ännu mindre i dag. Förutom öppningslåten ‘Blinded by fear’, som i alla fall var en liten lättillgänglig rökare som satte sig i huvudet, tyckte jag resten av plattan inte bestod av något annat än sömnpiller. På fullt allvar vet jag inte om jag någonsin orkat med att lyssna igenom hela skivan i ett svep.
Antar att ingen kommer att ta mig på allvar efter att ha krafsat ned det där, men då får det väl vara så. Jag inser att vi som aldrig ställt oss i den oreserverade hyllningskören förblir i minoritet. Vad jag än säger eller skriver.
Med det avklarat … så menar jag att At The Gates är ett knepigt band. Jag vill tycka om såväl den första mini-LP:n, ”Gardens of grief”, som den första fullängdaren ”The red in the sky is ours”. I de första alstren finns något ganska coolt. Om än väldigt svårfångat. Och som kräver att man är på absolut rätt humör för att kunna uppfatta och uppskatta det. Därefter följer en udda historia i form av fullängdsalbum nummer två, ”With fear I kiss the burning darkness”. En titel jag alltid har gillat, och med ett titelspår (typ) som är fruktat bra. Men även denna giv är ganska svårtuggad, och jag blir oftast ganska otålig när jag försökt lyssna igenom hela skivan från pärm till pärm. Kanske hade de två första albumen varit bättre med andra produktioner. Kanske till och med nyinspelningar hade hjälpt, då musiken kräver instrumenthantering som tarvar bra många år att riktigt bemästra.
Det lämnar oss vid skivsläpp nummer fyra, och det första album som gitarristen Alf Svensson inte skulle medverka på och skriva material till. Ja, att han heter Alf Svensson är, som Pastorn sannolikt skulle uttrycka det, stark sås. Och var så i än högre utsträckning anno 1994. För er yngre läsare delade denne sexsträngsvirtuos namn med Kristdemokraternas dåvarande partiledare. Det var roligt.
Jag vet än i dag inte om ”Terminal spirit disease” räknas som en mini-LP, EP eller försök till cash-grab som ett riktigt fullängdsalbum. Men sex studiospår och tre livelåtar känns inte helgjutet. Likväl anser jag att detta var bandets absoluta höjdpunkt. I mina öron ledde allt experimenterande sin förfining och sin slutgiltiga form just där, just då. Låtarna bar fortfarande prägel av ytterst säregna riff och melodier, men arrangerade på ett väldans tacksamt vis. Viss musik mår bäst av att vara relativt otillgänglig, men här är egenheterna lättlyssnade utan att vara överkommersiella. Antar att det var redan nämnde Alf Svensson som stod för merparten av de riktigt krångliga partierna – vilket på sätt och vis skulle märkas när han började släppa skivor med sitt soloprojekt Oxiplegatz. Men bandet hade inte här helt släppt taget om de mer invecklade grejorna. Även texterna tycker jag är så extremt mycket bättre än på de andra skivorna. Där finns fortfarande spår av abstrakta ting, men språket har förfinats och är betydligt mer direkt. Lättuppfattat utan att vara urvattnat. Och leveransen av dem är fantastisk.
Jag tycker det är riktigt tråkigt att de inte kunde skriva åtminstone ett album till av liknande karaktär. Det är inte så att det rör sig om två helt olika band mellan ”Terminal spirit disease” och ”Slaughter of the soul”, då det hörs att det är samma gäng. Men där andra verkar tycka att de hittade magin, uppfattar jag det som att de förlorade den. Alla känslor och stämningar som seriöst får mig att rysa, och som återfinns på ”Terminal …” uteblir helt när jag slår på uppföljaren. Lite som skillnaden mellan Dark Funerals ”Secrets of the black arts” och ”Vobiscum Satanas”. Jag tror heller inte att det rör sig om ren nostalgi, för jag kan inte komma ihåg att jag var vidare inlyssnad på ”Terminal spirit disease” när ”Slaughter of the soul” dök upp och gjorde väsen av sig.
Det senare, återbildade At The Gates från år 2014 och framåt har jag inte värst många åsikter om. Jag har inte lyssnat på skivorna i någon nämnvärd utsträckning och därmed kan jag heller inte kommentera dem. Det jag hört låter helt okej, men tja … jag låter nog hellre min favorit-EP, eller fullängdare, eller vad fan det nu rör sig om gå ytterligare ett varv.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar