Heidenhammers 120 dagar. Venom, ”Calm before the storm”, 1987
Den här skivan var så förvirrande när jag fick tag på den. Främst för att den då av någon anledning hette ”Metal punk” och salufördes med ett annat omslag. Versionen jag köpte, sannolikt tidigt 1994, stod och häckade i en reaback. Och såg för jävlig ut. Det stod förvisso Venom på omslaget, men logotypen var ersatt av något styggelseaktigt. Den hade heller inget texthäfte. Hade det inte varit för att baksidan proklamerade att åtminstone Cronos och Abaddon medverkade, hade jag förmodligen trott att det rörde sig om någon slags förfalskning. På skivan fanns också ett spår vid namn ‘Under a spell’, som också återfanns på samlingen ”In memorium”. Alltid något, då den låten var riktigt bra.
Men förvirringen fortskred. Den version av ‘Under a spell’ jag hittills hade hört var nämligen så oerhört mycket bättre än den som fanns med på skivan jag just hade köpt. ”Metal punk”. Nej, det var något lurt med detta. I texthäftet till redan nämnda ”In memorium” fanns en kortare biografi om Venoms förehavanden. Där framgick att originalgitarristen Mantas någon gång efter 1985 tackat för sig och lämnat skutan. Han hade då ersatts av inte mindre än två gitarrister, Mike Hickey och Jimi Clare. Denna inkarnation av bandet skramlade ihop en skiva vid namn ”Calm before the storm”. Skulle det alltså vara samma platta som ”Metal punk”? Jag fattade inte. Än idag vet jag inte varför den släppts med olika titlar och omslag. På Spotify heter den just ”Under a spell” och har även där ett strykfult omslag med fel logotyp.
Venom har som vi vet genomgått ett antal transformationer genom åren. ”Calm before the storm” är dock speciell på flera sätt och vis. Dels av anledningarna ovan, men också för att det blev den enda platta som de spelade in med den här laguppställningen. Därtill låter den rätt annorlunda jämfört med samtliga andra av deras verk. När jag var tretton tyckte jag kort och gott att den lät … hafsig. Hafsig och stökig. Men inte på ett bra sätt. Det tidiga Venom var rått och barbariskt. Och levde om. Sättningen med Tony Dolan bakom micken lät mer ordnad och professionell. Den här mellanperioden – som tillika hade två gitarrister och därmed borde ha mer ordning på torpet – hamnade mellan stolarna.
Här och var finns det spår av Mantas tonkonst, då han var med och skrev delar av låtarna på skivan. ‘The chanting of the priests’ går till och med att hitta på liveskivan ”Eine kleine Nachtmusik”, som var den sista Venomskivan som Mantas medverkade på innan han stack iväg (för denna gång).
I trettio år har jag kliat mig i huvudet över vad jag egentligen tycker om den här utgåvan. På senare tid har jag via lugubra youtubeklipp sett hur bandet såg ut under perioden. Och hur de betedde sig i TV-intervjuer. Herregud. ”Bad News”-filmen spelades in något år tidigare, men jag hade kunnat svära på att den annars baserats på just detta. Jag hade ingen aning om att Venom mer eller mindre helt hade försökt tvätta bort sin sataniska image och istället försökt bli rumsrena.
Men … ja, hur bra eller dålig är skivan då? Vissa menar att Venom här gjorde misstaget att bli kommersiella. Men musiken ger egentligen inte mycket stöd för det påståendet. Ljudmässigt är det fortfarande rätt våldsam thrashaktig hårdrock, fast med mer traditionell heavy metal i botten och i arrangemang. Vidare djävulsprisande är det inte heller, även om det finns kvar ockulta inslag i texterna. Lyriken varierar mellan att vara hyfsat välskriven och ytterst pinsam. Abaddons trumspel är sig likt. Cronos gör ett helt okej jobb bakom mikrofonen. Jag vet inte, men det är något med mixningen och ljudet på såväl bas, gitarrer och trummor som inte riktigt går ihop. Det är hårt, ibland ganska drivande … men vasst på ett sätt som inte fungerar särskilt väl. Även låtmaterialet är av klart skiftande karaktär. ‘Under a spell’, ‘The chanting of the priests’ och ‘Beauty and the beast’ är faktiskt kanondängor, men annars är det inga klassiker vi pratar om.
På sätt och vis känns det helt logiskt att Venom splittrades (typ) efter det här experimentet. För att ytterligare öka på förvirringen fortsatte dock Cronos med ett nytt band under eget namn … tillsammans med Mike Hickey och Jimi Clare. Dvs ”Calm before the storm”-Venom utan Abaddon. Under tiden hade Mantas dragit igång ett eget band … under eget namn. För att sedan återvända till Venom året därefter och återbilda bandet. Utan Cronos. Men med Abaddon. Ja, det är inte lätt att hänga med i svängarna.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar