Heidenhammers 120 dagar. Exorcist, ”Nightmare theatre”, 1987
Jag antar att historien kring Exorcist nu för tiden är ganska välkänd, så jag tror inte att jag spoilar så där vansinnigt mycket när jag rekapitulerar den.
David DeFeis, mannen bakom bandet Virgin Steele, hade i mitten av åttiotalet vissa likviditetsproblem för sitt huvudbands räkning. Detta löstes genom att för skivbolagets räkning under pseudonym fejka ihop några band och i ilfart skriva skivor till dessa, så att bolaget därefter kunde pressa ut dem fortast möjligt. Uppenbarligen tyckte Cobra Records, som bolaget hette, att det här med djävulsrock var något man kunde tjäna feta kulor på. Om så verkligen var fallet vet jag inte. Men jag är tveksam till att DeFeis pseudo/sidoprojekt genererade hinkvis med kanadensiska dollars. Men sagt och gjort. DeFeis fick med sig ytterligare en Virgin Steele-medlem, Eduard Persino, på tåget och lyckades under några vibrerande dygn av konstnärligt skapande ro ihop några riktigt fina bitar.
Det kanske mest kända av de här gängen var Pile Driver, och om jag förstått det hela rätt var det kanske mer så att DeFeis fick ta över bandet efter att deras debut, ”Metal inquisition” skrivits och spelats in av en tidigare line-up. Uppföljaren ”Stay ugly” var däremot DeFeis verk. En annan kreation i samma anda var thrashbandet Original Sin, som jag antar är det minst omtalade av projekten. Där var gimmicken att bandet skulle bestå av enbart kvinnliga medlemmar. Åsikterna verkar gå isär huruvida de här konstellationerna skulle utvecklas till att bli riktiga band allteftersom. Hade succén varit ett faktum kanske det hade blivit så.
Och med det sagt, kvarstår Exorcist med skivan ”Nightmare theatre”. Det fanns en genuin mystik kring det här bandet, som jag fick ta del av i en liten mån. Någon gång i mitten av nittiotalet läste jag om albumet i tyska Tales of the Macabre – ett riktigt kvalitetsfanzine, för övrigt – och vid den tidpunkten var det fortfarande inte klarlagt vilka eller vem som stod bakom. Rykten gick om att DeFeis skulle kunna ha varit inblandad på något vis, men inget var verifierat. Skribenten tyckte också att det fanns en genuin, svartmagisk stämning över skivan. Det är ju rätt kul, det här med förmodad autencitet.
Skivan skrevs och spelades in på rekordtid. Icke desto mindre är den ibland riktigt bra. Låtarna på ”Nightmare theatre” är stundtals vassa och har hitpotential, eller åtminstone blandbandspotential. Virgin Steele har aldrig varit min bag, då det jag hört varit alldeles för konstlat och utdraget. Men med en tydlig deadline satt av en vrålande skivbolagsboss, som sannolikt inte tillät vare sig utsvävningar eller putsningar i onödan, föll alla bitar på plats. Resultatet är en drivig speed metal som befinner sig i ungefär samma territorium som Razor och Exciter, med ett koncept baserad på någon slags demonisk såpopera. Vissa har påstått att det bör räknas som black metal-exploitation, men DeFeis själv hävdar att konceptet alls inte var sataniskt. Man får väl tro honom.
Själv har jag skivan i en inofficiell kassettutgåva från Heavy Metal Specialists, med så dålig ljudkvalitet att det är svårt att utskilja vad som ens försiggår i högtalarna, och i en nytutgåva med två CD-skivor där plattan finns i tre olika mixversioner. Jag brukar inte sukta efter vinyler och originalutgåvor, men jag kan inte neka till att det hade varit rätt coolt med just en sådan i det här fallet.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar