Hatpastorns likpredikan

När man såg omslaget, för att inte tala om texthäftet, till den här skivan i handeln svimmade man. Kristian Wåhlin hade uppenbarligen överträffat sig själv. Jag var först ovetande om att han också spelade i bandet, men när det stod klart kändes det också självklart att han hade sparat sina snyggaste målningar till det egna musikprojektet. Texthäftet var fett, maffigt och tryckt på dyrt kartongpapper. Tillika med en jävla massa färg. Bang for buck. Jag visste dock inte alls hur det lät. Jag hade läst om Wåhlins musikaliska förehavanden under ett par års tid, men jag är osäker på om jag vid tillfället ens hade hört hans andra band Grotesque och Liers In Wait.

Nåväl. Estetiken och texterna gav en föraning om att det rörde sig om något åt My Dying Bride-hållet. (Att öppningsspåret hade en textrad om ”shameful heavens” gjorde den kopplingen än mer aktuell.) Och man hade ju släppt igenom betydligt sämre band än så. Med andra ord var jag beredd på att det här skulle bli ett av mina nya favoritband. Skit samma om skivjäveln var ohörd och, som jag minns det, ganska dyr. På grund av besynnerlig affärspolicy fanns det ingen möjlighet att provlyssna på albumet, så jungfrulyssningen fick ske hemma i pojkrummet när den väl hade inhandlats.

In med plattan i stereon. Och … ja. Det blev ingen högre direktplacering på hitlistan. Så mycket kan jag säga.

Nä, det här föll mig inte alls på läppen. Framför allt kunde jag för mitt liv inte köpa sången som … lät för jävlig. Man hade ju hört många kväkanden av tvivelaktig karaktär innan dess, och en hel del fruktansvärda försök av målbrottslingar att imitera Andrew Eldrich i Sisters of Mercy. Men fan vet om inte Wåhlin tog priset. Tyckte jag då. Än mer förvirrande var att Åsa Jonsén i Close-Up påstod att karln, till skillnad från andra utövare i genren, lyckades ta de sångtoner som eftersträvades. Jag fattade ingenting.

Ändå har jag i tid och otid återkommit till Diabolique. Och jag har tre av skivorna, ståendes i hyllan. Antar att jag tyckt att de om inget annat är fina att se på. Men de har också någon slags udda musikalisk dragningskraft som jag har svårt att sätta fingret på.

Det är sannerligen inga klåpare bakom instrumenten. Och det hörs att de jobbat på arrangemangen. Idag skulle jag likna det vid ett trixigare och mer spejsat My Dying Bride, med en mer genuint gotisk stämning. Och då menar jag inte goth i klassisk bemärkelse som Bauhaus och Fields of the Nephilim, eller för den delen hiskelig goth/doom/metal av nittiotalssnitt.

Nej, säga vad man vill, men Diabolique var faktiskt rätt egna. Om jag sedan verkligen tycker det är bra på riktigt … nej, där blir jag mer osäker. Sången kräver en hel del tålamod, men ibland tycker jag att det fungerar. Särskilt när de vokala delarna är dubbade och fylls ut med pålagda körer och stämmor. Här och var dyker det upp en del riktigt bra partier. Orgelinslagen lyfter mycket av materialet.

Men samtidigt har jag svårt att hålla koncentrationen uppe skivan igenom. Produktionen hade behövt vara fetare och tyngre. Låtarna hade gott kunnat skalas ned med några minuter. När fyra-fem spår passerat börjar det bli svårt att hålla isär dem, även om de inte är karbonkopior av varandra. Texterna är … helt okej, skulle jag säga. Jag är rätt kräsen när det gäller sådant, och det är sällan jag stöter på lyrik jag baxnar över. I det här fallet ligger de i alla fall över den gängse ribban. Hmm. Antar att jag aldrig blir riktigt klok på den här skivan.

En sak till: det är en rätt kul homage till Stillborn i låt nummer sex, ’Sorrow’s piercing art’. Men den får ni leta reda på själva.

Hatpastorns kommentar: I ett inlägg från 2010 skrev jag att man borde gjort en Diabolique-special. 14 år senare är det här det närmaste vi kommer. Diabolique är ett så märkligt band. Att gå från Grotesque och Liers In Wait till Diabolique är mycket att ta in som konsument. Omslag och booklets, enormt tjusiga. Musiken … inte riktigt min grej. Sången, svår. Ändå finns det en dragningskraft.

Medan jag skrev det här sökte jag på Diabolique på Metal Archives för att kika exakt årtal när skivorna släpptes. Lustigt nog klickade jag på fel Diabolique och hamnade hos det holländska black metal-bandet med samma namn. Bandfotot fick mig att skratta rätt ut. Högt. Problematiskt när man i smyg sitter och skriver på jobbet. Dock inte lika problematiskt som när jag sökte efter skivomslaget till Nasty Whores debut för ett äldre inlägg och körde ett Google-bildsök på bandnamnet.

Det här är Diabolique, för mig.

Svenska Diabolique är ett band som jag har mycket åsikter om, ändå tar det som stopp när jag ska skriva ner dem. Antar att det är därför det aldrig blev någon special. I grund och botten rör det sig egentligen om att jag önskar att det varit bättre, särskilt sången. Det känns bortkastat att ha den sättningen, de omslagen och sedan … är det rätt OK musik med svårtuggade vokala insatser.

Det enda jag äger med bandet är The Black Sun Collection där man pangat ihop ”Wedding the grotesque” och ”The black flower” på en dubbel-CD. Oklart vart jag egentligen fått den ifrån. Det är dock något med hela förpackningen som mest skänker mig en djup sorg. Samma bolag, Blackened, släppte en helt ohygglig 4-CDbox med Theatres des Vampires. I ett svagt ögonblick övertalade Irminsul Sverdmester mig att köpa den för en hundring.

Och det gjorde jag.

Ni som följt mina skivsamlaräventyr på Instagram har kanske sett den beryktade ratpåsen. Skivor ämnade att av en eller annan orsak inte längre finnas i mitt liv. I nuläget är det två fulla papperskassar. Det blir nog en tredje inom kort. Det finns en stor möjlighet att det fylls på med Blackened-boxar, ämnade för ett hem som kan ge dem mer kärlek.

Framförallt för att få plats för holländska Diabolique. Jag har ingen aning om hur de låter, men jag vet att jag dör om de skivorna inte blir mina.

/Hatpastorn

This entry was posted on 14 mars, 2024 at 7:40 am and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.