Heidenhammers 120 dagar. Svartahrid, ”Forthcoming storm”, 1999.
Åh, vad jag har fått motta spott och spe från resten av församlingen, för att jag försvarat den här skivan. Och vilken ljuvlig hämnd det var när jag därför lurade in Pastorn i fällan, genom att lite omärkligt dra på ”Forthcoming storm” över en kopp kaffe och en vetelängd. För att sedan invänta det jag visste skulle komma – en fråga om ”vilket band är det här? Jävlar vad bra!”.
Varför Pastorn innan dess hade bestämt sig för att Svartahrid var ett riktigt klåpargäng vet jag inte, men det kan ha med deras uppföljande album att göra. De är nämligen inte särskilt bra. Alls. Genomtråkiga, faktiskt. Att ”Forthcoming storm” dessutom släpptes av Napalm Records det bedrövliga året 1999 ingav såklart heller inget större förtroende. Hur Napalm Records lyckades släppa så många katastrofala skivor och annonsera för miljonkostnader, för att sedan bli en major player i branschen övergår mitt förstånd.
Men hur som helst. Svartahrid är förmodligen inte mest kända för sin musik. Utan för att en av deras tidigare medlemmar en vacker dag år 2003 bestämde sig för att bryta sig in på ett bårhus och där norpa ett huvud från ett lik. För att sedan dyka upp på fest med det i en påse. Jag var inte där, men jag kan ju tänka mig att stämningen blev stel.
Givetvis erbjuder ”Forthcoming storm” egentligen inget speciellt. Det är bara precis ett sådant där krispigt wienerbröd man ibland vill sätta tänderna i. Särskilt norskt låter det inte heller, utan mer som ett lite mer tafatt Thy Serpent, perfekt med finska doddeli-doddelsyntar. Ni som vet, ni vet. VI vet, i alla fall. Och vi älskar det.
Jag fick ta över Panzrams promoexemplar av skivan. Han skrattade och fnös. Jag fick sista skrattet. Sjukt nog har jag annars aldrig sett den här skivan i fysisk form. Var håller de hus? Varenda reaback borde ha minst ett exemplar av albumet, men ändå har jag aldrig stött på det. Inte Pastorn heller. Och han har letat.
Vem skulle inte göra det?
Hatpastorns kommentar: Ja, det här fick man ju äta upp. Oj, vad jag dömde ut den här skivan på förhand. Mycket tack vare Napalm Records märkliga annons där skivan beskrevs som den perfekta mixen av symfonisk black metal och GBH-punk. Typ. Till Napalm Records försvar fanns annonsen på baksidan av Close-Up Magazine och vi vet hur konstiga de annonstexterna kunde vara. Sedan var året 1999 och den norska scenen hade inte imponerat. Lägg därtill att Napalm Records kastat ur sig skivor med Mactätus och allt var bara en malström av oallting. Ett nytt, fräscht, norskt gäng fanns inte på önskelistan. Särskilt inte då det fanns Mactätus-koppling med inte mindre än TVÅ medlemmar!
Sedan är detta ett band som gjort sitt yttersta för att göra mig irriterad. Ni vet basisten som tog med sig ett huvud på festen? Han blev sparkad och bandet tog avstånd! HUR kan man som band fatta ett sådant overkligt felbeslut? I normala fall innebär en gravskändning att man får uppgradera från bas till gitarr. Kaffe och kaka. Klapp på axeln. Hejarop. Vidare var Svartahrid med i dokumentären Black Metal Satanica och … den är jävligt dålig. Svartahrid ger inte ett så kraftfullt intryck i den. Milt uttryckt. Efter ”Forthcoming storm” släppte de skivor som är allt annat än kul. En ren sorg faktiskt.
Med det sagt är ”Forthcoming storm” ett litet guldägg. Särskilt den första halvan av skivan. Det är inte en orkan av originalitet och ondska, men det är ändå en trevlig stund för hos C/D-lagskonnässörer. Som Hammaren beskrev ovan har den här skivan varit totalt omöjlig att få tag i och jag kan inte begripa varför. Visst, man kan i teorin köpa den via Discogs numera, men då snackar vi runt 300 spänn och det är helt bisarrt dyrt. Men. Jag kan här och nu avslöja att jag snart blir ägare av skivan. En italienare sålde ut sin samling och där var jag likt en asgam och roffade åt mig mängder av guld, till bra priser! I högen, Svartahrids ”Forthcoming storm”. Att beställa något från Italien är emellertid alltid ett äventyr så gud vet när det paketet kommer fram. Jag kommer tjoa till på Instagram iallafall när det sker.
Ja, såhär mycket har nog ingen pratat om Svartahrid de senaste 25 åren. Det är därför vi på Hatpastorns Likpredikan finns. På gott och ont. Därför tänkte jag inte släppa den här skivan riktigt än.
Napalm Records kan inte ha gett Svartahrid speciellt mycket kärlek. ”Forthcoming storm” släpptes 1999 och har såvitt jag vet aldrig återpressats. Det finns CD-versionen och promon. That´s it. Är inte det märkligt? I dessa tider där exakt allt återsläpps på vinyl och kassett och gud vet allt är det lite udda att en norsk black metal-skiva från 90-talet INTE återsläppts på minst sju olika vinylformat. Som exempel, norska Svartsyn. Deras ”Aandens melankoli” har återsläppts i TRE olika format de senaste 10 åren! Jag gillar norska Svartsyn, men det känns som en hyfsat smal skiva. Ändå finns det uppenbart ett intresse och en marknad. Att det inte skulle finnas en marknad, om än liten, för Svartahrids debut låter osannolikt. Eller är det bara jag och Hammaren i hela världen som bryr sig? Av ren nyfikenhet kollade jag statusen på Mactätus plattor för att se om de också fått kalla handen. Håll i er nu.
Det finns ÅTTA versioner av ”Provenance Of Cruelty”. Varav TRE olika vinylversioner från 2023!
Det finns SJU versioner av ”The Complex Bewitchment”.
Sitter du ner?
Det finns ÅTTA versioner av ”Suicide”!
Tänk att det här är verkligheten vi lever i.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar