Heidenhammers 120 dagar. The Electric Hellfire Club, ”Kiss The Goat”, 1995.
Ljusorkestrar. Trollkarlar. Bananband. Helveteseldsklubbar. Vad har de gemensamt? Jo, alla är elektriska. Vissa av dem släppte även skivor som delade namn med mindre tajta svenska black metal-alster.
1996 uppmärksammade Type O Negative i texthäftet till sin skiva ”October rust” minnet av en Shane Lassen, som gått ur tiden. Nämnde Lassen var visst medlem i Electric Hellfire Club. Samma år stötte jag även på namnet på en tidig internetsida om satanism, som tog upp ”genuint satanistiska musikartister”. Därför blev jag också nyfiken på vilka de här gynnarna kunde vara och vad de stod för.
Första gången jag verkligen hörde dem var via en samlingsskiva, där också Church of Satans nuvarande överstepräst Peter Gilmore medverkade med ett spår. Jag har för mig att skivan släpptes på Cthulhu Records och hade ett omslag målat av Trevor Brown. Antar att jag skulle kunna googla upp det, men jag ids inte. Den var hur som helst inte särskilt bra. Electric Hellfire Club stoppade jag i ungefär samma påse som My Life With The Thrill Kill Kult. Elektroniskt, halvsataniskt, halvhumoristiskt … något. Hur som helst var det en grej på mitten av nittiotalet. Och det lät ungefär som bakgrundsmusik på en fetischklubb i, säg, The Crow 7. Det skulle förmodligen vara syndigt och sexigt. Det var inte sådär vansinnigt upphetsande. Thrill Kill Kult var dock det bättre gänget av de tu.
Som så många av de här banden, var deras koncept roligare än vad det var att lyssna på deras skivor. Och när vi ändå är inne på konceptet: om man bortser från King Diamond och Marilyn Manson, varför fanns det så få framgångsrika Church of Satan-anhängare? Med en ”ideologi” byggd på (förvisso motstridiga) övermänniskoideal, elitism och vurmande för socialdarwinism, känns det skralt med samhällsledande laveyaner. Just Manson finns det väl en poäng att nämna i sammanhanget, då hans musicerande sannolikt fick agera ledstjärna för många av de här elektrogängen. Skillnaden var väl att han lyckades få till ett knippe låtar som faktiskt stått sig någorlunda väl genom åren.
Musik behöver inte vara dålig för att den är tidstypisk. Man kan ju vända på det, och fråga sig vilken musik som inte är det. Alla tidsepoker har sina ljudmässiga egenheter. Ändå verkar det som att vissa perioder åldras betydligt sämre än andra. Jag antar att det finns ett helt sjok människor som har en fäbless för just sådana här synt/EBM/techno/elektro-grejer. Armageddon Dildos. Leather Strip. Allt vad de hette. Själv har jag försökt, men jag blir mest uttråkad. För varje någorlunda hyfsad grupp fanns det tjugo liknande men sämre konstellationer. Det blir en hel del att tröska sig igenom.
Nä, nu ställer jag tillbaka den här plattan i hyllan.
Hatpastorns kommentar: Året är 2024 och jag har fortfarande lyckats undvika att höra en ton Electric Hellfire Club. Mitt första möte med bandet var en intervju i … var det Nordic Vision, 1997? Det måste det ha varit. Jag blev INTE imponerad av bandet i skrift. Min bullshit-mätare gick i botten redan när jag var 16. Det är något med amerikanska slan som leker övermänniskor i Lavey-satanistskrud som får mig att se rött. Det blev inte bättre när en av tjommarna i EHC dök upp i gycklarbandet Wolfen Society. Vill ni rodna? Lyssna då på Wolfen Societys Carnivore-cover.
Jag har förstått att Electric Hellfire Club spelar småknullrockig soundtracket till The Crow 7-”industri”. En helt fasansfull genre. Precis som att fantasy oftast är totalt fantasilös, komedi inte är kul, skräck inte är otäck, finns det något genuint tröstlöst med band som ska vara ockult sexiga och misslyckas fatalt med det. Tyska Umbra Et Imago i sina knulligaste stunder är iallafall kul att skratta åt, inte med.
Eftersom jag inte hört en sekund Electric Hellfire Club och ändå är så negativt inställd till deras tonkonst bäddar det för att jag ska gå i en sådan overklig fälla vid kommande gissa bandet-event. Det får det vara värt. Amerikansk Lavey-satanisk socialbidragsdarwinism måste bekämpas. Särskilt när de inblandade spelar musik.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar