Heidenhammers 120 dagar. Pale Forest, ”Transformation hymns”, 1998.
Egentligen finns det nog väldigt få skäl att ta med den här skivan i ett hårdrockssammanhang. Det finns nämligen knappt ett uns av metal att finna på den. Samtidigt utgör den ett väldigt tydligt exempel på när skivbolag och distributörer, som befunnit sig i nämnda sfär fullständigt tappade konceptet.
Det är lite lustigt. Skivbolag sökte med ljus och lykta efter en ny Tori Amos och ansåg sig hitta henne i Kari Rueslåtten, som med sin skiva ”Mesmerized” sopade bort varenda spår av sitt förflutna. Det gick sådär. Jag har än så länge träffat på den plattan en enda gång ute i det vilda, och det var samma år som jag också fick syn på detta album – ett obskyrt gäng i pseudogotisk outfit som fick släppa en debut på Voices of Wonder. Som uppenbarligen gjort sitt yttersta för att hitta något som kan rida på gotvågen och i bästa fall påminna – åtminstone utseendemässigt – om Theatre Of Tragedy, eller The Gathering i alla fall. Skivan fanns med i en hög av onämnbart gothjox som hade ankommit till det Sundsvallsbaserade fanzinet Cadlas kontor. Och bara väntade på mig.
Musikaliskt är det här ren pop, om ens det. Vid tidpunkten kunde det mest jämföras med Cardigansliknande tongångar, om än inte av samma kvalitet. Men med medlemmar i svarta kläder, skinnjackor och en baluppklädd kvinna vid mikrofonen … nog borde man väl kunna klämma en och annan ‘Beauty in darkness’-sucker på lite deg? Jodå, sagt och gjort. Och med textrader som ”like a glass containing smelly pus”, framkvittrat på änglamässigt vis, borde det väl ha lite cred även hos en luttrad Cannibal Corpse-fanatiker. Bandnamnet är för övrigt taget från en dikt av Jim Morrison (”The celebration of the lizard”). Djupt värre.
Med detta sagt, vill jag dock understryka att det egentligen alls inte är dåligt. Trots att jag inte hört skivan på många år, sitter vissa av låtarna fortfarande helt klistrade i minnet. Konstiga texter till trots. Fyra fullängdare har det blivit till dags dato, och det tredje albumet släpptes till och med på anrika Listenable Records. Som släppte Ancient! Då är det stort.
Hur skivorna efter ”Transformation hymns” låter har jag ingen aning om, och jag känner inte direkt för att kolla upp det heller. Det här är en sådan där hyfsad, juvenil skiva som jag har ett udda förhållande till. Och som jag minns med ett smil. Vet inte varför, men jag får uppfattningen att det kanske fördärvas om jag måste ta mig igenom resten av diskografin.
Så det får helt enkelt bero.
Hatpastorns kommentar: När Listenable Records släppte ”Anonymous Caesar” 2003 och jag fick se annonsen i en tidning slirade det totalt i min hjärna och jag blandade ihop Pale Forest med Hate Forest. Redan 2003 var det trångt bland Forest-banden. Även fast jag insåg raskt att det var två separata band med helt olika inriktningar får jag ändå för mig ibland att Pale Forest spelar black metal. Jag menar, who can blame me? Detta till trots äger jag inget med Pale Forest, vet inte ens om jag hört Pale Forest. Efter Hammarens beskrivning kan jag nu lugnt hoppa över Pale Forest och en gång för alla begripa att de har exakt NOLL med black metal att göra.
Ända tills nästa gång jag ser ”Anonymous Caesar” i en säljannons för tjugo spänn och hjärnan får fnatt och vrålar ”Pale Forest! Black metal! Du minns annonsen! Listenable! Ancient! Hate Forest! Det här ÄR black metal!”.
Hopplöst.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar