Heidenhammers 120 dagar. Pentacrostic, ”The pain tears”, 1992
När jag bodde i Uppsala lärde jag känna snubbe från Brasilien, som för tillfället uppehöll sig i samma stad som jag. Vi hann inte med att träffas sådär värst många gånger, men det var en trevlig bekantskap. Dessvärre gled vi ifrån varandra utan att ha någon direkt kontakt på tocken däringa sociala medier, och dessutom flyttade jag till Norge och han tillbaka till Sydamerika. I alla fall, gav han mig en LP med Pentacrostic efter att jag gett honom ett vinylexemplar av At The Gates ”Garden of grief”. Som man gör när man utbyter souvenirer från sina respektive hemländer. Jag minns det som att jag tyckte det var ett helt okej byte, men att jag mest lyssnade igenom skivan en gång för att sedan halvt om halvt glömma bort den.
Där har den stått kvar, mer eller mindre olyssnad. Bytet ägde rum år 2009 om jag minns rätt, vilket innebär att det nu är fjorton år sedan.
När jag drar på den nu, såhär nästan ett och ett halvt decennium senare, inbillar jag mig att mina initiala intryck kvarstår. Jag känner att jag ger mig ut på tunn is när jag påstår att det verkligen finns ett brasilianskt doomsound, då jag har skralt med empiriskt underlag för att bevisa denna hypotes. Men icke desto mindre – fakta är som bekant för folk som inte klarar av att skapa sin egen sanning. Så då bestämmer vi här och nu att ett sådant sound faktiskt existerar, och att Pentacrostic är eller var ledande i genren. Arrangemangsmässigt ligger det nära hur My Dying Bride lät och verkade vid samma tidsperiod. Det är släpigt, melodiöst och med några sporadiska och tämligen omotiverade grindpartier lite här och var.
Men det är faktiskt inte dåligt. De engelska konkurrenterna tenderade att bli ganska trista i längden. Även om jag verkligen dyrkar några av deras senare skivor tycker jag att ”As the flower withers” och ”Turn loose the swans” är mer än lovligt sirapssega i slutändan. Det kan hända att man får kväva en och annan gäspning även under Pentacrostics ”The pain tears”, men det jag uppskattar är en genuint mörk atmosfär och en ljudbild som kanske bäst kan beskrivas som en blandning mellan tidiga My Dying Bride, Beherit och någon mer svårplacerad svartmetall jag inte får riktigt grepp om. Ett klart plus är också att basen för en gångs skull är rejält tilltagen i mixen, vilket ger det hela en lite udda touch. Ja, och att det är för jävla otajt. Men på ett bra vis.
Jag vet just ingenting om bandet. Halva Brasilien verkar vid en eller annan tidpunkt harvat i gruppen. Tydligen har de släppt inte färre än fyra fullängdare efter ”The pain tears”, men jag har inte hört någon av dem. Men trots att jag känner att jag faktiskt uppskattar denna debut får jag ingen riktig spontan lust att kolla in den senare produktionen. Vet inte riktigt varför.
Äh, vi kan väl bara enas om att det här är ett ganska trevligt stycke historia och lämna det så.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar