Heidenhammers 120 dagar. Mayhem, ”Chimera”, 2004.
OK. Jag ska ta mig an den här skivan med öppna öron. Alla som följt den här bloggen vet att vi varit … skeptiskt inställda mot det Mayhem som existerat efter Euronymous död 1993. Pastorn har tidigare avhandlat ”Chimera” under sin mastodontgenomgång av Mayhems samlade (typ) verk, och jag antar att det är min tur.
Själv vet jag inte om jag medvetet hoppade över ”Chimera” eller om jag bara inte hade chansen att höra den i någon större helhet. Eller, chans och chans … i vilket fall var det inget jag prioriterade. Jag minns att jag hörde någon låt från den, på ett så här i efterhand ganska udda vis. Jag förknippar i och med det den här skivan med en lustig bit internethistoria, som existerade ett kort tag parallellt med fildelning och tidiga streamingtjänster.
2008 hörde jag talas om något som hette Chilirec. Enkelt uttryckt var det en slags digital bandspelare, som fångade upp låtar via internetradio från typ alla kanaler som fanns i hela världen. Dessa sorterades sedan automatiskt och hamnade på användarens konto, men utan att laddas ned på den privata hårddisken utan snarare hamnade i ett slags virtuellt … moln? Jag vet faktiskt inte. I praktiken fungerade det som en blandning mellan streamingtjänst och molnbaserad hårddisk full med musikfiler. Dessvärre tjafsade musikbolagen som menade att detta stred mot upphovsrättslagen. Oklart hur. Hela grejen stängdes i alla fall ned temporärt till dess att en kompromiss nåddes. Inom kort lanserades en ny version av tjänsten eller programmet. Men nu inte som ett moln, utan filerna laddades istället automatiskt ned till ens egen hårddisk istället. Hur detta skulle vara bättre i upphovsrättssammanhang vet jag inte, men så blev det. Resultatet blev i alla fall att ens disk snabbt fylldes med oheliga mängder rat och åt upp ens utrymme snabbare än vad man hann rensa ut ickeönskade filer från den. Hela grejen självdog. Och strax därefter hade Spotify tagit över fullständigt. Chilirec blev lika obsolet som en minidisc.
Hur som helst, via Chilirec fick jag dock tag på några låtar från just ”Chimera”. ‘My death’ och ‘Whore’. De gjorde dock inget större intryck på mig. I efterhand har jag fått höra att ”Chimera” var lite av en cashgrab, men jag undrar allt om så verkligen var fallet. Det låter inte som ett klåpargäng som trixat ihop musiken. Hade detta varit uppföljaren till ”Wolf’s lair abyss”, istället för det praktfiasko som var ”Grand declaration of war”, hade det känts som en rimlig vidareutveckling av soundet.
Om det sedan är värt att gå i taket av upphetsning över låter jag vara osagt. Att det är kompetent behöver inte betyda att det är bra eller engagerande. Men jag får ge det att det har en avsevärt mycket mörkare stämning och en egenhet jag tidigare inte uppfattat.
Det största problemet är att jag inte hör något jag kan kalla för en låt. Vissa menar att det räcker med stämning och atmosfär för att vara nöjd. Det kan vara nog även för mig, men i fallet Mayhem vill jag faktiskt kunna komma ihåg något från den skiva jag just lyssnat. Nämnda ‘My death’ har faktiskt ett hejigt parti i slutet med lite munkmässande, men annars är det rätt fattigt med minnesvärda partier. Ändå tvivlar jag inte på att det ligger en hel del jobb bakom det här alstret.
Sedan, för att återkomma till den eviga frågan … kan det, eller bör det kallas för Mayhem? Jag vet inte. Att medlemmar byts ut är en sak. Men när en huvudkompositör försvinner och ersätts av en helt ny medlem som får i uppdrag att skriva all musik, upplever i alla fall jag det inte som samma band. Lite som med Cradle of Filth: när enbart Dani Filth kvarstår, som inte skriver någon musik – är det då samma band? Eller snarare att Dani Filth blivit soloartist, antagit namnet Cradle of Filth och hyrt in gästkompositörer som får ackompanjera hans texter? Tja, det var så Alice Cooper gjorde. Verkar dock som om Alice, åtminstone initialt och vid flera tillfällen, åtminstone varit mer involverad i låtsnickrandet under solokarriären.
Helvete alltså, det här var mer svårbedömt än vad jag kunde ana. Det är faktiskt alls inte omöjligt att det döljer sig något riktigt jävla bra någonstans i allt detta, men är det värt tidsinvesteringen?
Hatpastorns kommentar: – Mayhem har jag tjatat om tidigare och de flesta vet vart jag står i frågan. Just ”Chimera” antar jag är en av de bättre skivorna efter återföreningen, men mitt intresse när den släpptes var inte precis skyhögt. Kan inte påstå att något hänt i den frågan de senaste 20 åren. Jag tänkte därför ta tillfället i akt och rekommendera några andra skivor med helt andra band som jag lyssnat betydligt mer på.
”Chimera” släpptes 2004, så vi kör de första tio skivorna jag kommer på som släpptes runt den tidpunkten.
Antaeus – Blood libels 2006
Funeral Mist – Salvation 2003
Armagedda . Ond spiritism 2004
Katharsis – 666 2000
Koldbrann – Nekrotisk inkvisition 2003
Deathspell Omega – Si monvmentvm reqvires, circvmspice 2004
Watain – Casus Luciferi 2003
Portal – Seepia 2003
Negative Plane – Et in saecula saeculorum 2006
Svartsyn – His majesty 2000
Jag tippar på att samtliga dessa är tämligen välbekanta, men har ni missat någon i listan så gör er själva en tjänst och lyssna. Äh, vi kör tio guldägg till när vi ändå är igång.
Mütiilation – Black millenium (Grimly reborn) 2001
Xasthur – Nocturnal poisoning 2002
Blut Aus Nord – The work which transforms God 2003
Judas Iscariot – To embrace the corpses bleeding 2002
Leviathan – The tenth sub level of suicide 2003
The Ruins of Beverast – Unlock the shrine 2004
Krieg – The black house 2004
Pest – Dauðafærð 2004
Craft – Terror propaganda 2002
Darkened Nocturn Slaughtercult – Nocturnal march 2004
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar