Heidenhammers 120 dagar. Liv Kristine, ”Deus ex machina”, 1998.
Jag har skrivit om Theatre Of Tragedy tidigare på den här bloggen. Jag står fast vid att debuten från 1995 är ett smärre mästerverk, om än med en del skavanker. Det är klart att hela grejen med Shakespeareengelska var fånig … men åtminstone originell. Med debuten skapade de på egen hand en ny genre. Efterföljarna var horribla, men originalet var bra. Framförallt med ett låtmaterial som var riktigt jävla starkt.
Redan året därpå, med uppföljaren ”Velvet darkness they fear” började hjulen dessvärre wobbla. Låtarna, growlen, ljudbilden … allt var bara sämre i mina öron. Måttet rågades med den tredje fullängdaren ”Aegis”. Vilket jommel. Vad bandet sedan sysslade med på hemskheter som ”Musique” och ”Assembly” låter jag vara osagt. Huga.
Samma år som Liv Kristine Espenaes huvudband sjösatte ”Aegis” lades också första stenen på den väg som skulle utgöra hennes solokarriär. Varför ha med ett helt band att göra, när den enda med star quality borde lyckas bättre själv? Så tycktes skivbolaget resonera, och drog igång inspelningarna av ”Deus ex machina” som nådde publiken anno 1998. Med ett gästspel av Nick Holmes från Paradise Lost – vilket noga påpekades – borde succén vara ett faktum. Eller?
Resultatet blev ett slags dreampopalbum med smågotiska undertoner, flörtar med Enya och valfri ”Sound of the pan pipes”-samling från TV Shop. Någon snubbe vid namn Gunther Illi spelade tydligen alla instrument och skrev hälften av materialet. Vem Gunther är vet jag inte, och inte heller vilka de andra inblandade var. Hur som helst är det onekligen ett väldigt oförargligt ljud som återfinns på skivan. Ibland hörs en sologitarrist gnida fram toner man annars bara hör i videor där musikanten ifråga står framför en nedlagd bensinmack i öknen, iförd en svart skinnrock. I sina bättre stunder tycker jag också att det på sina håll liknar Kevin Moores band Chroma Key, och skivan ”Dead air for radios”. Hörs kanske bäst på låten ‘3 A.M.’, på vilken Nick Holmes är med och gnolar. Moores alster är dock betydligt bättre.
Roligare än att lyssna på själva skivan är nog snarare att spekulera i vad resten av Theatre Of Tragedy kände inför det här tilltaget. Någonstans började det surna rejält då Liv Kristine övergav sitt dåvarande kärleksintresse, Raymond Rohonyi och main man i huvudbandet, för den tysk som mastrade ”Deus ex machina” – Alexander Krull. Samme man som hon skulle dra igång bandet Leaves’ Eyes med. Är det för övrigt bara jag som aldrig begripit mig på det bandnamnet? (Om det är en fånig ordlek på Leaves som Livs blir det bara värre.)
Jag har aldrig blivit klok på hur stor Espenaes egentligen blivit. Hon har släppt ett antal skivor under eget namn, men om de rönt någon större framgång har det gått mig förbi. Jag kände inte ens till titlarna på dem innan jag smygkollade. Om jag fattat det rätt sjunger hon tillsammans med sin lillasyster i det tyska bandet Midnattsol. Ett band vars första fullängdare finns någonstans i min skivhylla och som köptes för fem kronor på Erikshjälpen. Jag minns annars inte mycket av den.
Lite som med ”Deus ex machina”, märker jag nu när skivan fått gå ett varv i bakgrunden.
Hatpastorns kommentar: Att börja veckan med Liv Kristines soloplatta är stark sås. I de fall Hammaren skriver om en skiva jag inte hört på evigheter eller hört alls brukar jag i normala fall lyssna på några bitar för att fräscha upp minnet, innan jag skriver några rader själv. Om jag har något att tillföra. Efter att ha klivit upp 05:00, vandrat till bussen i ett islandskap som bäst kan liknas vid ett träningsmontage till Rocky 4, åkt till Sundsvall och krånglat mig fram i ännu ett islandskap för att komma till kontoret, fick jag feber när jag såg att dagens skiva var denna. Jag minns att en polare, Holy Records-Danne, köpte denna när den kom och han var inte imponerad. För mitt blodtrycks skull tänker jag inte lyssna på skivan, däremot ska jag gissa hur det låter med hjälp av låttitlarna och låtlängden som finns på Discogs.
Requiem – Låtlängd på 54 sekunder. Vilket requiem … Ja, låt mig gissa. Ett totalt ointro där en ”maffig” ton stegrar i knappt en minut innan det är över.
Deus Ex Machina – Borde vara en poppig upptempolåt. Att den nästan är 10 minuter lång är oroväckande. Upptempo av Enya-karaktär? Kan det vara så? Enya om man köper Enya på Wish. Jag kan ge mig fan på att den här låten har ett intro så man får dubbla intron innan det väl pruttar igång.
In the heart of Juliet – Svettig titel. Tippar att denna är åt ”Aegis”-hållet, fast lenare riff och gitarrer.
Liv jamar ”In the heart of Juliet! Something something, you can bet!” i refrängen. En riktig skitlåt.
3 AM – Vild gissning att denna är mer elektroniskt experimentell. Lite blipp-blopp, en swooosh-synth, pulserande trummor. Liv jamar lite förstrött. Finns varken refräng eller vers utan mest bara en malström av oallting.
Waves of green – Denna booorde vara lite folkigare, men ändå med en elektronisk touch. Liv piper smäktande om ängar och någon sorts form av tid på dygnet. Lite vind. ”Waaaves of greeeeen, are you a deus in the machine?”. Ingen begriper någonting, men vågar inte säga något. Det LÅTER ju djupt.
Take good care – Jösses vilken skrotig titel. Fråga inte varför, men mina tankar rör sig mot Joey Tempests soloskiva. Ni vet, sitta barfota med en akustisk gitarr och hamra fram tonal tomhet. ”Take good care”. Reklamfilmsmusik med obehagliga Gwyneth Paltrow-strömningar.
Huldra – Nu blir det folkigt igen! Så folkigt det nu kan bli när något tyskt psykfall vid namn … ja, vad fan skrev Hammaren? Gunther Illi! Okej, en tysk Gunther som ska elektroniskt folka till det. Herregud. Jag kan GE MIG FAN på att de förtvivlat försökte hitta ett rim på ”Huldra”, misslyckades, så refrängen går ”Huldraaa! Oh lala laaa!”. Jag öppnar mitt tredje öga, eller öra i det här fallet och tycker mig höra en riktigt könig tysk databasgång i slutet som pulveriserar den folkmusikklingande känslan som låten nästan byggt upp. UFF!
Portrait: Ei tuttle med Øyne blå – En turtle med blå bandana. Det var Leonardo. Ninjasköldpaddan med svärdet om jag inte minns fel. Den här låten kan låta lite hursomhelst. Rimligtvis lite folkigt, men jag är bombsäker att Gunther fick slut på riff i A-moll. Piano kanske? En pianoballad är min gissning. Datapiano med fuktskadat reverb.
Good vibes bad vibes – En lite tuffare och mer bredbent Liv stånkar fram något Shania Twain-doftande, fast tänk bort popcountryn och ersätt med tysk mjuksynt. Eller vänta, tänk inte så mycket alls förresten. Glöm allt.
Outro – Outrot är nästan exakt lika långt som introt enligt Discogs låtlista så jag VET att outrot är samma som introt men de strulade till någon extra sekund eller två när de satte ihop skivan.
Jag är helt färdig nu och jag har inte ens hört en ton! Det här ska Heidenhammer få äta upp!
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar