Heidenhammers 120 dagar. Judas Priest, ”Demolition”, 2001.
Hade jag inte vetat vad det här var för band innan jag slog på skivan, hade jag seriöst gissat på ett försök av Metallica att ta igen förlorad mark efter nittiotalet. Särskilt när jag lyssnar på albumets första melodi, ‘Machine man’. Fram till dess att sångaren Tim Owens lägger på ett par kastratskrik för att backa upp sig själv i refrängen.
Jag inser nu att jag helt hade glömt bort hur ”Demolition” faktiskt låter. Att den är lång, det visste jag. Men sjuttio minuter … det är att ta i. Det är långt till och med när Rob Halford står bakom mikrofonen. Än värre när Owens gör det.
Givetvis är det hart när omöjligt att inte dra paralleller mellan Priest och Iron Maiden under den här eran. Men skillnader finns. Det kändes som en evighet då Blaze Bayley fick ersätta Bruce Dickinson i Iron Maiden, men faktum är att den perioden inte varade längre än fem och ett halvt år. Halford var faktiskt borta i närmare tretton år. Sju år hann passera innan Tim Owens fick chansen att visa vad han gick för i studion med gubbarna. Det första försöket, ”Jugulator”, fick – som jag minns det – åtminstone godkända recensioner, även om belackare fanns. Album nummer två och som rullar i bakgrunden medan jag skriver, ”Demolition”, brukar räknas som … om inte en direkt katastrof så ganska nära.
Egentligen är den vare sig eller. Owens är ingen dålig vokalist. Och jag har hört betydligt sämre låtar i mina dagar. Problemet är att musiken mest bara är … där. Samtidigt ser (eller snarare hör) jag att det hade kunnat bli mycket roligare än den här slutprodukten. En mer ”modern” metal med tunga midtemporiff behöver inte vara dålig. Hade detta gjorts med en Rammsteinproduktion, då musiken verkligen hade fått tyngd på riktigt, skulle det kunnat lyfta. Kanske inte till stratosfären, men ändå. Ett par slagkraftiga refränger hade också kunnat utföra underverk. Nu hamnar det mesta bara i mitten. Det är ingen adrenalininjektion och det är inte atmosfäriskt. Jag är inne på låt nummer fem och jag känner inte igen en låt. Sannolikheten att jag kommer att kunna minnas dem efter att jag stängt av skivan förefaller liten.
Jag önskar att jag hade något roligare att skriva om det hela, men det är inte ens en kul udda fågel. Snarare en vanlig kråka som flyger omkring utan vare sig mål eller riktning. Utan mest nöjer sig med att existera.
Hatpastorns kommentar: Kastar man om bokstäverna i ”Judas Priest Demolition” får man mopedisternas idiotjul. Det var allt.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar