Heidenhammers 120 dagar. Genitorturers, ”Sin city”, 1998
AC/DCs ‘Sin city’ är en av världens bästa låtar. ’Sin city’ av Genitorturers däremot … är inte en av världens bästa låtar. Eller skivor.
Det var knappast för själva musiken som namnet Genitorturers började florerade i metalsammanhang. Utan på grund av att David Vincent valde att hoppa av Morbid Angel för att istället ansluta sig till den här orkestern, någon gång 1995 eller 1996. Hans dåvarande fru var tydligen medlem. Jag har (åtminstone i skrivande stund) inte läst Vincents självbiografi, och inte heller läst några intervjuer med honom som avhandlat hans tid i Genitorturers. Så om den saken kan jag inte säga särskilt mycket. Vi var dock en försvarlig mängd individer som tyckte det verkade som ett rejält nerköp att gå från ett legendariskt death metal-band till ett industriband i division C.
Eller vad vet jag. Det här kanske var skitstort i USA. I kölvattnet av Nine Inch Nails, Marilyn Mansons och Rob Zombies framgångar dök det väl upp en veritabel störtflod av liknande konstellationer. Som i mina öron oftast lät mer eller mindre likadant. Ja, minus talangen sett till de två förstnämnda, då. Trots att det varken rörde sig om industri eller metal brukade genren kallas för industrimetall.
Genitorturers är, åtminstone på ”Sin city”, verkligen inget undantag. Lite blippande, lite bloppande. Distade röster och monotona oriff. Konceptuellt rör det sig om knull och BDSM. Wow. Jag vet inte, återigen kanske det hela var edgy och kontroversiellt i staterna, men fan vet. Liberala städer och samhällen kan knappast höjt på ögonbrynen, men det är klart – om bandet lyckades boka ett Folkets Hus någonstans i Utah kanske det blev rabalder i lokalblaskan.
Om Vincent ens gör något på den här skivan vet jag inte heller. Det hörs inga basgångar eller ens något basljud att tala om, och jag hör inga rytanden. Det låter istället EXAKT som man tänker sig att soundtracket till typ The Crow 12 gör. Herregud vad vissa tidstypiska grejer åldras dåligt.
Samtidigt är det såklart inte inkompetent. Det är lite tryck i sången, och om man anstränger sig hör man en del skillnader i låtarna. ‘One who feeds’ är en av det lite roligare bitarna, för att det åtminstone finns några självständiga riff i den. Och därefter blir det också lite variation i tempot på låtarna.
I övrigt finns det inte så mycket att säga. Jag märker att jag nog låter mer kritisk än vad jag är, för återigen – det är inte dåligt. Verkligen bara inte min kopp sjukhussprit. Antar att det mest känns så förbannat ospännande och … ofarligt. Men det är klart, har man levt ett helt liv på vaniljglassdiet är det säkert exotiskt med en klick pistage någon gång emellanåt.
Förresten: apropå världens bästa band, AC/DC, och dess koppling till Genitorturers? Jo, det visar sig att spår nummer fem faktiskt är en cover på låten ‘Squealer’, från den internationella versionen av skivan ”Dirty deeds done dirt cheap”. Och ingen är mer förvånad än jag över att den faktiskt inte är så tokig.
Undrens tid, och allt det där.
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar