Heidenhammers 120 dagar. Fight, ”War of words”, 1993.
Jag hade kunnat svära på att ”War of words” släpptes senare än 1993. Men det sägs att minnet är det första som sviker.
1993 var ett speciellt år för mig. Jag skulle fylla tretton i oktober månad. På födelsedagen inhandlade jag Venoms ”At war with Satan” och därmed var mitt öde beseglat. Innan dess hade jag spenderat min tolvåriga uppenbarelses tid och pengar på att införskaffa så många hårdrocksskivor jag bara kunde. Allt med Iron Maiden. Allt med AC/DC. Och Judas Priests ”Painkiller”. Sicken vätebomb. Jag blev rejält biten av Judas Priest, men inte på samma sätt som av Maiden. Priest var svinbra, absolut, men jag fick inte samma begär att genast samla på mig hela diskografin. Lagom till min upptäckt fick jag veta att den vokalist som kastratskrek sig igenom ‘All guns blazing’, Rob Halford, slutat i bandet. Precis som Bruce Dickinson hade gjort från Iron Maiden. Men där Dickinsons avhopp kändes sorgset på riktigt, framstod Rob Halfords sorti inte lika traumatisk för mig.
Genom MTV-programmet Headbanger’s Ball fick jag i alla fall med mig att Halford i ett tidigt skede bestämt sig för att harva vidare i ett annat band, Fight. Strax därpå fick jag höra en av deras låtar, ‘Nailed to the gun’. Jag tyckte att den var lite halvcatchy, men inget som jag direkt fastnade för. Det verkade inte heller som att någon av mina bekanta – som var betydligt mer inne på Priest än jag – verkade bry sig värst mycket heller. Men hur låter då egentligen Fight och deras debutskiva? Den har stått i min skivhylla i flera års tid. Det är dock ganska sällan som den åkt fram. Men den är faktiskt lite bättre än vad man kanske tror.
Ja, det är ganska lätt att göra sig lustig över Halfords fyrtioårskris. Bak- och framvänd keps, avklippta shorts och ärmlösa skjortor. Tidstypiskt nedstämda Panteragitarrer. Men, som påståtts, att det skulle vara en klon av Darrellbrödernas klåpargäng stämmer inte. Det låter faktiskt ganska bra, om än ofärdigt. Som att de inte riktigt visste vilket ben de skulle stå på. Ironiskt nog hamnar det inte så där värst långt från vad Judas Priest själva skulle pyssla med några år senare, med Tim Owens bakom mikrofonen.
Överlag är ”War of words” ganska oförarglig. Det är väl det som är problemet. Det skulle vara aggressivt, mörkare och allt vad det var. Men det låter relativt oenergiskt. Det fungerar bäst när lunken är riktigt långsam – som i balladen, eller vad man nu ska kalla den, ‘For all eternity’. Då låter det som en becksvart historia som platsat på en riktig Priestskiva. Det är faktiskt synd att så många av de andra låtarna hamnar mellan två stolar. De är vare sig tillräckligt traditionella eller nyskapande för att verkligen övertyga.
Uppföljaren, ”A small deadly space” från 1995 gick mig helt förbi. Den låter inte som debuten. Vissa påstår att det är ett horribelt försök att spela groove metal. Det kan nog stämma, men själv hör jag också ett sämre försök att låta som Black Sabbath. Kanske ingen slump, då Rob temporärt hoppade in i Sabbath anno 1992 på grund av en infekterad historia mellan Ronnie Dio och resten av bandet. Skivproduktionen är på demonivå. Sången är fasligt mixad och full med effekter. Äh.
Men ge ”War of words” ett öra. Om inget annat är det kul kuriosa. Och betydligt roligare än Halfords kajalkarriär med projektet Two några år senare.
Hatpastorns kommentar: Jag vill minnas att Patric från Timrås dungeonsyntkungar Aardia hade ett par grymma gymnastikskor av märket Fight för typ 25 år sedan. Har aldrig sett det skomärket förr eller senare. Hade gärna haft ett par vita Fight med rejält tilltagen plös.
Bandet Fight kan jag ingenting om, men det finns en överhängande risk att Hammaren stoppat in Fight i några gissa bandet-tävlingar som jag förträngt. Känns sannolikt att jag gissat Rob Halford och osannolikt att jag gissat Fight. Eller så har jag begravt ansiktet i mina händer och väst ”är det Apollyon Sun igen skjuter jag mig”.
När det kommer till skabrösa skivsamlingar kompletterar vi varandra ändå bra. Jag skakar på huvudet när Hammaren kommer dragandes med något solo/sido/tjohejprojekt till något riktigt band, typ Fight. Och Hammaren suckar djupt när jag kommer dragandes med något sidoprojekt till typ Enthroned. Gärna när jag har en lite snäsig attityd och bara ”Jahaja, det gapar tomt här i hyllan under B som i The Beast – Fixed by the Devil. Jodå, Enthroned-Nornagest i sällskap av Headfukker på trummor va. Essentiell.”
Lätt hänt att det blir fight.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar