Heidenhammers 120 dagar. Darkestrah, ”The great Silk Road”, 2008.
Ett av mitt livs största passioner råkar vara Centralasien. För ganska precis tjugo år sedan satt jag med ett analogt uppslagsverk (det ni!) i kompaktformat och bläddrade mig igenom ett gäng sidor. Bland artiklar om mer eller mindre allt möjligt fanns också sammanfattningar om världens samtliga länder. Jag trodde att jag hade en hyfsad bild av omvärlden, men insåg efter en stunds läsande att så inte var fallet. Tadzjikistan? Uzbekistan? Kirgizistan? Nu hittar de väl mer eller mindre bara på?
Inte då. Jag vet inte vad som hände, men jag blev helt exalterad. Då jag vid den tiden inte hade något internet hemmavid fick jag ta mig till det lokala biblioteket för att få reda på mer om regionen. Jag slukade allt jag kom över och ett par månader efter det flyttade jag från Sundsvall för att plugga statsvetenskap i Umeå istället. För att specialisera mig på Centralasien och den statsbildning som regionens alla länder tillhört fram till 1992. Sovjetunionen.
Nu har jag inte pysslat med ingående Centralasienstudier på ganska länge, men följer med sporadiskt i områdets utveckling. När jag får för mig att lyssna på Darkestrah, vars ursprung är Kirgizistan, blir jag dock alltid nostalgisk och tänker tillbaka på den tid jag vistades i landet ifråga. Det börjar bli ett jävla tag sedan.
Heidenhammer på häst.
Darkestrah huserar sedan lång tid tillbaka i Tyskland, snarare än på gränsen till Kina och Kazakstan. Men de gjorde en grej av att konceptuellt berätta om myter och händelser från hemlandet. Skivan som jag för tillfället lyssnar på berättar om handelsvägen Sidenvägen och om den hedniska Tengrikulten. Bland annat.
Jag märker att jag nästan helt glömmer bort musiken medan jag skriver detta, och bara vill förlora mig i kirgiziska anekdoter och historiska skeden. Om nu detta beror på min passion för området, eller för att musiken trots allt tenderar att bli ganska enformig i längden låter jag vara osagt.
Är jag på humör, är Darkestrah ett … kanske inte ett favoritband, men väl så bra. Välspelad hednahårdrock med ovanliga instrument och udda infall kan vara fantastiskt. Inte minst med tanke på det konceptuella. Men dessvärre har jag fler än en gång tappat intresset medan skivorna rullar i bakgrunden. Allt har med preferenser att göra. Själv tycker jag oftast bättre om kortare låtar som kommer till poängen snabbt, än om stycken som tar en halv evighet på sig att komma till skott. Vokalissan Kriegtallith är dessutom ganska enformig i sitt skrikande, även om hon får jobbet gjort.
Hur som helst är det helt klart värt en genomlyssning. Om så bara för allmänbildningens skull. Vad som nu än är allmänt med den bildningen.
Hatpastorns kommentar: Det var Heidenhammer som introducerade mig för Darkestrah. Hans centralasienvurm gick inte att värja sig mot och hips vips satt jag där med ett gäng Darkestrah-skivor. Debuten ”Sary oy” är den som tilltalar mig mest. Särskilt pianolåten. Ni som vet, ni vet. Dock faller Darkestrah ofta i samma fälla som bland annat Negura Bunget gör. Låtar som inte kommer igång och ett väldans skryt om exotiska instrument man sällan, om inte aldrig, märker av. Det är nog därför jag gillar ”Sary oy” bäst. På debuten är de sämre musiker och på så sätt bättre låtskrivare. Något som gäller för de flesta band vid närmare eftertanke. Bäst är Darkestrah när de puttrar på i bakgrunden när Heidenhammer berättar om sina äventyr i fjärran länder. Det är tidlös underhållning.
En vacker dag tror jag att jag och Hammaren ska sätta oss och skriva några ord om Darkestrahs skivomslag och layouter. Mycket oögongodis där.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar