Hatpastorns likpredikan

En av ytterst få skivor vi i Församlingen har en ense uppfattning om är Isengards ”Vinterskugge”. Den är ju faktiskt bäst. Själv har jag den i tre olika utgåvor och det är långt från nog. En skiva som varit med mig sedan den släpptes. Vid den tiden förstod jag alls inte att ”Vinterskugge” egentligen räknades som en samlings-CD, istället för en reguljär fullängdare. Lite märkligt egentligen, då det inte rådde några tvivel om att åtminstone en god portion av skivan utgjordes av Isengards demo från 1989. Något som stod tydligt utmärkt även på själva skivan. Men, men.

Jag märker att jag får betydligt mer lust att viga dagens genomgång åt just ”Vinterskugge” istället för uppföljaren, ”Höstmörke”. Även det en platta som varit med mig sedan den släpptes … eller i alla fall delvis.

Jag köpte den inte när den kom ut, men fan vet varför. Jag brukade vara tämligen konsekvent med att komplettera diskografier av band och artister jag uppskattade. I stället för Isengard köpte jag dock på mig skivor med Fenriz andra projekt. ”Höstmörke” hade jag enbart på kassett, avspelad från en bekants exemplar. Sedan fanns också inledningsspåret ‘Neslepaks’ med på samlingsskivan ”Crusade from the North”, en både tveksam och fantastisk historia utgiven av Moonfog i början av 1996. Ett annat liknande projekt han bidrog till, och då tillsammans med Satyr, var Storm och deras skiva ”Nordavind”. Även det en platta jag verkligen älskat, och med det i åtanke blir det ännu märkligare att jag aldrig helt fastnade för ”Höstmörke”.

Jag minns att jag spelade upp ‘Neslepaks’ för en norsk släkting till mig, och att jag – halvt norrman och spenderandes varenda sommar i landet till trots – inte hade en blekaste om vad ordet ”neslepaks” kunde betyda. Det visste inte hon heller. Hon tyckte dock att det lät som något en sagofigur kunde säga till alltför närgångna djur, för att dessa skulle hålla sig borta. Som ett alternativt ”schas!” eller något. Neslepaks. Efter lite (eller egentligen alldeles för mycket) klurande kom vi dock på att det helt enkelt var ”skapelsen” baklänges. Plötsligt blev låttexten betydligt mer begriplig.

Med det sagt har jag en udda relation till ”Höstmörke”. Jag har genom alla år sagt att jag älskat även den, men fan vet om jag verkligen menat det. Trots allt gick den aldrig särskilt varm i spelaren, och jag vet att jag mer tyckte den var … festlig, snarare än genuint ond som föregångaren. Och jag märker nu att det är en åsikt jag står fast vid. Man blir på gott humör av att höra en eventuellt packad Gylve Nagell tjoa loss i ‘I ei gran borti nordre åsen’ och ‘Landet og havet’, men att det skulle vara bra på riktigt vet jag inte. Samtidigt tycker jag att atmosfären från ”Vinterskugge” finns kvar i spår som ‘Neslepaks’ och ‘Over de syngende öde moer’. De mer traditionella rensspåren är okej, men inte så mycket mer. Har heller aldrig riktigt gillat att han sjunger om Cthulhu på ett Isengardsläpp. Det passar liksom inte in.

Fenriz själv verkar inte särskilt nöjd med det han gjort under namnet Isengard. Därför kändes det ganska udda när det efter många års uppehåll med det projektet dök upp först en EP eller singel, och ännu senare ytterligare en fullängdare, ”Vårjevndögn”. De här senare släppen har jag knappt en åsikt om, då jag bara hört dem några enstaka gånger och ryckt på axlarna. Seriöst minns jag nästan ingenting av hur de låter annat än att några låtar var lite bättre än andra.

Herr Nagell har vid flera tillfällen sagt att han har dåligt samvete över att han, tack vare Isengard, kan ha bidragit till att folkmetallen spred sig. Och att nämnda genre är helt fruktansvärd. Förutom några undantag från den regeln håller jag med honom.

Fun fact: Enligt egen utsago drog Fenriz igång Isengards folkmusikinriktning efter att ha hört det norska folkrockbandet Folque, som var verksamt främst under sjuttiotalet. Nämnda band har spelat in en gammal visa som handlar om min släkts gamla gård några mil öst utanför Oslo. Fun fact nummer 2: samma gård finns knappt längre efter att en blixt slog ned i det under en tillställning någon gång på femtiotalet.

Hatpastorns kommentar: Har inte så mycket att tillföra här då Hammaren sammanfattade allt väldigt bra. Dock vill jag rikta ett budskap till alla ”Vårjevndøgn”-apologeter där ute i stugorna som var väldigt högljudda om den skivans förträfflighet när den kom 2020, men som de senaste åren varit väldigt tysta. Inte ett knyst faktiskt. När lyssnade ni på skivan sist? Kan det varit oktober/november 2020? Sedan har den stått orörd under bokstaven ”I” i samlingen? Kan det vara så? Jag tycker ni uppsöker närmsta spegel, tar er en rejäl titt i den för att sedan säga ”fy dig”. Högt. Sedan slår ni på ”Vinterskugge”, detta ofelbara mästerverk och kanaliserar. Årstiden är perfekt.

PS. Om någon vill sälja ”Vårjevndøgn” asbilligt, glid in i mina DMs. Jag har inte skivan själv och det stör mig något så djävulskt haha. Hammaren vill säkert ha ett ex han med. Om han inte redan har den. Hammarens skivsamling är hemsökt då det ibland bara dyker upp saker där.

/Hatpastorn

This entry was posted on 8 januari, 2024 at 8:59 am and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.