Heidenhammers 120 dagar. Gehenna, ”Unravel”, 2013.
Gehennas resa har varit skumpig. Periodvis har det varit ett favoritband, som jag alltid tyckt hamnat oförtjänt vid sidan av mer framträdande orkestrar. Vid andra tillfällen har jag slitit mitt redan avrakade hår i oförstånd över vad bandet egentligen sysslat med.
En grej jag verkligen uppskattade med Gehenna på nittiotalet var att det, i mina ögon, var ett gäng som hade koll. Fattade grejen. Ett gediget band istället för ett ”projekt”. Det var genomtänkt och koherent. Med helt rätt inställning när de i intervjuer uttryckte att allt skulle hänga ihop – musik, texter, koncept och bandbilder. Rubbet. Jag blev genuint sur när tidningen Nordic Vision hade utlovat en Gehennaspecial, i vilken Sanrabb skulle kommentera samtliga texter på tredje given ”Malice”, bara för att sedan stryka inlägget på grund av utrymmesskäl. Ja, det fanns saker i den publikationen som betydligt hellre hade fått redigeras bort.
Från början utvecklades Gehenna riktigt bra. De tre inledande släppen lät olika varandra. Och på ett bra sätt. Från den släpiga men extremt catchy debut-EP:n ”First spell”, till den snabbare fullängdaren ”Seen through the veils of darkness”. Och sedan vidare till LP nummer 2, mästerverket ”Malice”. En skiva jag kan utantill. Men sedan … tja, det är inget fel på stilbyten i sig. Men all förändring är inte bra sådan.
Fram till och med ”Malice” hade Gehenna varit synonymt med skickligt användande av keyboards. Istället för sporadiska tut här och där, var musiken uppbyggd så att syntinslagen var lika nödvändiga för låtarna som gitarrerna. Dessutom jävligt snyggt och skickligt gjort. Att keyboardisten Sarcana därefter försvann och tog klaviaturet med sig var inte till bandets fördel.
På sätt och vis är klivet från ”Malice” till giv nummer fyra, ”Adimiron black” kanske inte jättestort, men likväl avgörande. Syntinslagen behövdes för helheten. Den fjärde skivan är inte direkt dålig, men bleknar jämte föregångarna. En skiva som däremot ÄR dålig är nästföljande ”Murder”. Jävlar alltså. Vad föranledde gängets beslut att spela klockstannande tråkig dödsmetall? Och med kass produktion? Mitt intresse stendog. Dessutom gick bandet i graven strax därefter. En återuppståndelse skedde några år därefter med skivan ”WW”, en platta jag knappt hört. Jag tycker den har väldigt lite gemensamt med det Gehenna jag en gång gillade. Men en hel del gemensamt med generisk och tidstypisk norsk svartmetall anno 2005.
Sedan dröjde det ytterligare åtta år till dess att skivan vi egentligen ska prata om, ”Unravel”, dök upp. Helt sjukt att det hunnit passera ett decennium sedan dess. Jag vet att jag lyssnat på den, men den lämnade inga avtryck i minnet. Därför är jag nu nyfiken på hur den egentligen låter.
Det första intrycket: tja, det är avskalat. Och med en torr ljudbild. Inga finesser, inga delikatesser. Gitarr, bas, trummor. Vrål. Inga körer, effekter eller bakgrundsgrymtanden. Det är gott så, men jag är tveksam till att riffen verkligen bär upp sig själva. Inga keyboards den här gången heller. Eller vänta, i låt nummer sju, ‘End ritual’, dyker det faktiskt upp ett par primitiva och i sammanhanget rätt aparta tangenttryck.
Det är Gehennas bästa skiva på åtminstone sexton år. Men musiken känns ändå väldigt avlägsen från de demonbenådade första tre släppen. Jag sitter och nickar med, då det är bra rull i framförandet. Det flyter. Det är inget som stör … men det kanske är en del av problemet. Det är helt okej svartmetall, men hur långt räcker det i dessa dagar?
Det låter inte som mitt Gehenna, men i låtar som ‘End ritual’ låter det i alla fall ganska nära mitt Darkthrone. Minus de där extra tonerna på synt, då. Om ett annat och mer okänt band gjort den här skivan, och den hade kommit med i en hög med andra album som jag slentrianinhandlat via en paketannons på Tradera, hade jag sannolikt lyssnat och tyckt att det rört sig om ett relativt kompetent gäng. Sedan hade jag glömt bort den.
Det här med uppföljare till tidigare storverk brukar vara en mörk avgrund. Men jag fortsätter ändå att skriva upp en ”Malice” volym 2 på mina önskelistor till jul.
Kom igjen, for faen. Vi vet ju att ni kan.
Hatpastorns kommentar: Det är inte alltid som jag och Heidenhammer tycker likadant om band och skivor, men detta är ett fall där vartenda ord Hammaren författat är något jag kunnat skriva själv. Det finns ett vemod med ”Unravel” och det är att bitvis finns det bra grunder, grunder som med Sarcanas trolldom bakom tangenterna och tidigare glansdagars känsla för arrangemang hade kunnat blomma ut i något fantastiskt. Nu gör det inte det.
Jag blev på så deppigt humör nu så när vi ändå är inne på Norge har jag följande att säga. Infernofestivalen, ni vet den där svindyra festivalen i Norge. Är inte det egentligen bara en bluffverksamhet för att gamla norska band som inte varit bra på 25-30 år ska kunna dra in lite extra till semesterkassan? Övertyga mig gärna om motsatsen.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar