Hatpastorns likpredikan

Skivan drar igång med stulna King Diamond-riff. Men, det finns ruttnare äpplen att palla och göra must av. Efter en stund stannar det dock av. Ingen falsett ackompanjerar det doomliknande gung som följer, men väl en skrikig röst som påminner mig om Holy Moses och Fear Of God. Inte så dumt.

Av någon anledning fick jag för mig att den här skivan var värd att betala några extra kronor för, men jag kan nu inte riktigt komma på varför. Jag hade läst om bandet, och sannolikt även albumet, i någon publikation jag inte minns namnet på. Och fått för mig att det här var ett gäng att kolla upp när tillfälle gavs. Dessvärre kan jag inte komma ihåg ett dyft av vad som stod i recensionen. Men men. Även om tysk metal knappast kan sägas vara något exotiskt, är det sällsynt med germansk döds- eller svartmetall som verkligen håller klass. Och vad jag än nu läste, fick det mig att tro att Dark Millennium var ett undantag från regeln.

Just nu vet jag varken ut eller in. Det låter både generiskt och udda på samma gång. Antar att förebilderna heter Pestilence, Nocturnus, Atheist och möjligen … ja, jag vet inte. Cynic? En recension på Metal Archives hänvisar till band som Pan-Thy-Monium, Afflicted, Dusk, Alchemist and Timeghoul. The Chasm och Sadness. Teknisk och kompetent musik med en viss atmosfär.

Men helvete vad sådan här musik dansar på knivseggen. Tusen break, start och stopp, delar som egentligen inte passar ihop. Det krävs en rejäl fingertoppskänsla för att sy ihop sådana lapptäcken. I de allra flesta fall avskyr jag start- och stopparrangemang, då de mest påminner om att sitta i en Falling Down-bilkö utan slut. Dark Millennium har något, men efter flera genomlyssningar inser jag att jag inte minns några låtar eller riff – trots att de är långt ifrån mediokra utan tvärtom borde kunna sätta sig i synapserna. Produktionen ligger dessutom låtarna i fatet, då det inte är någon riktig kraft bakom vibrationerna.

För övrigt: kan vi alla enas om att ordet ”progressiv” i metalsammanhang kan släpas bakom ladan och nådaskjutas, för allas bästa? Vad är det som gör att så fort ett band som insisterar på meningslöst långa eller osammanhängande ”låtar” kommer undan med vilken skit som helst, bara de får benämnas som just progressiva? En låtjävel blir inte ”episk” enbart för att den är lång. Och heller inte ”progressiv” enkom för att den har en miljard taktbyten och disparata partier utan sans eller reson.

Vet hut.

Hatpastorns kommentar: Att bandets nya basist heter Gerold Kukulenz är något vi inte bara kan låta passera. I övrigt är Dark Millennium ett band Heidenhammer kommer smyga in i de närmaste 200 Gissa Bandet-tävlingarna och jag kommer aldrig gissa rätt.

Jag hade inte hört talas om Dark Millennium innan Hammaren skickade den här texten till mig. Kul med nya upptäckter. Man blir nyfiken när denna skiva har fem recensioner på Metal Archives med ett snittbetyg på 92 av 100. Det måste således vara världens bästa skiva. Spattig tysk döds har emellertid en tendens att vara påfrestande, så vi får väl se. Jag får återkomma med ris eller ros efter att Heidenhammer bjudit på kaffe och låtit mig ta del av den värld som är Dark Millennium. En värld där Gerold Kukulenz numera spelar bas.

/Hatpastorn

This entry was posted on 19 december, 2023 at 7:13 am and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.