Heidenhammers 120 dagar. Bethzaida, ”LXXVIII”, 1998.
”Jag är stum av beundran inför Bethzaida. Det är Norges bästa band, punkt slut.” Så löd omdömet från Åsa Jonsén i hennes recension av Bethzaidas debutalbum, ”Nine worlds”, från 1996. Då jag inte lyckats få tag i nämnda album får jag hålla till godo med uppföljaren som släpptes två år efteråt.
Bethzaida. Ännu ett band från Trondheim. Med medlemmar som stökat i andra band som jag aldrig hört talas om. Den enda gemensamma länk jag finner är att flertalet av dem ingick i en orkester vid namn Mist Enticer och som höll låda i några månader för att sedan försvinna spårlöst.
Även Bethzaida verkade, den goda recensionen till trots, inte göra något större intryck i historien utan upplöstes några år efter att ”LXXVIII” gavs ut. Det blev inga fler fullängdare, men Bethzaida var en av de grupper som deltog i den bisarra serie av ”versus”-skivor som deras skivbolag Season of Mist en stund var vansinnigt förtjust i. Minns ni ”versus”-plattorna? Två band medverkade på en skiva, för att göra covers på varandra, slänga med en originallåt och fylla ut speltiden med någon onödig remix. Den förmodligen mest kända skivan i sammanhanget var ”Thorns vs. Emperor”. Ett album som fortfarande mest gör mig förbryllad.
Pastorn har tidigare här på bloggen tagit upp det besynnerliga fenomenet shape-CD. Bethzaida var tydligen också med på det tåget. Mellan de två fullängdarna släpptes också en EP kallad ”Prelude to Nine Worlds”, formad som en Mjölnir. Tja, det är inte det värsta exempel på en shape-CD jag sett, men den kanske inte bör taxonomeras i kategorin ”essentiella skivor”.
Hur låter då Bethzaida? Tja, ”Nine worlds” har jag inte hört många gånger. Spontant påminner skivan mig om … ja, jag vet inte riktigt. Fester kanske? Med en flöjt som sporadiskt dyker upp och tjuter lite spontant påminner det också en del om tyska Adorned Broods debutalbum. Snackar vi legendarer, eller?
”LXXVIII” låter dock en hel del som Eucharist, fast även här med arbiträra flöjtinhopp. Hade för mig att just blåspartierna var något som utmärkte bandet, men på ”LXXVIII” är de förpassade till skymundan. Mer intressant är att låtarna vid flera tillfällen byggs upp av ackordföljder och arrangemang som skulle bli betydligt vanligare flera år efteråt i den så kallade ”ortodoxa” svartmetallen. Plus att basspelet är riktigt framträdande, även då det manglas blastbeats. Med en del riff sannolikt inspirerade av Morbid Angel blir det hela en ganska egen kompott.
Fan alltså, det här är rätt jävla bra. Var tog ni vägen?
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar