Heidenhammers 120 dagar. Belial, ”Never again”, 1993.
En märklig incident gällande skivköp över nätet inträffade för några år sedan. Jag fick via en Facebookannons lägga rabarber på ett paket med halvt svåröverkomliga album. Septic Fleshs ”Mystic places of dawn”, Nocturnus ”The key” och en del andra godbitar. Dessvärre dröjde leveransen. Säljaren kontaktade, efter ett par propåer från mitt håll, Postnord. Han fick efter lång tid beskedet att paketets innehåll av mystisk anledning hade spridits ut på inte färre än fem separata postkontor över hela landet. Hur detta hade gått till förklarades aldrig. Men en uppsamling av dem och uppföljande leverans var på gång. Ingen av oss hade hört talas om något liknande. Till min förvåning dök skivorna till sist upp i omgångar, och till min förundran saknades ingenting i kuverten. Utom. Omslaget till originalutgåvan av Belials ”Never again”. Den främsta anledningen till att jag hade köpt hela klabbet. Jag blev så trött.
”Never again” har haft en särskild plats i hjärtat sedan … ja, tjugonio år tillbaka. Av den enkla anledningen att det var ett av de första black/death-skivor som jag över huvud taget såg med egna ögon. Jag var på besök i en utsocknes stad och fick bevittna en rykande färsk leverans djävulsplattor till en skivbutik i centrum, och ”Never again” var ett av albumen. Omslaget var av en sådan karaktär att man … lade märke till det. Jag fick dock aldrig chansen att faktiskt höra musiken.
Några år senare, hos en lokal skivnasare denna gång, reades det ut ett antal plattor ingen ville ha. En av dem var Belials skiva ”3”. Jag slog till, glad i hågen över att äntligen få höra det här gänget. Och DET blev en konstig upplevelse. Det var samma band, men jag fattade snabbt att något drastiskt hänt med tonkonsten. Någon slags jävla pseudogrunge med ”tyngre” gitarrer. Nonsens.
Nåja. Jag minns inte när jag annars fick höra de här tidigare verken först, men jag antar att det var med hjälp av det så kallade internet. Det var en ljuvlig upplevelse. Min reaktion då som nu var att det lät tämligen snarlikt ett annat finskt gäng jag alltid haft ett gott öga till, nämligen Mythos. Tjock, mullrande dödsig black metal med en väldigt egen atmosfär. Studion som den – och typ två tredjedelar av alla finska album – var inspelad i, Tico-Tico, hade något särskilt. Ljudet blev Sunlightfett, men samtidigt Abyssklart. En udda kombination som utnyttjades till fullo. Belial och Mythos hade också gemensamt att inget av banden verkade få något genomslag, utan mest hamnade i skymundan. Båda bands album finns numera tillgängliga även på Spotify, så det är inget problem att upptäcka vad som på riktigt kan beskrivas som g(l)ömda juveler.
På grund av att Belial förblev i skuggorna verkade intervjuer och exponering vara sällsynta. Skulle önska att jag hade lite mer historik om bandet att dela med mig av, men jag får stå över den biten. Bland det lilla jag känner till fanns det en koppling till Impaled Nazarene, då en av medlemmarna röjde runt i båda konstellationer vid en tidpunkt. Kan dock inte påstå att de musikaliskt påminner nämnvärt om varandra.
Äh. In och lyssna. Och skulle någon jävel därute sitta på ett omslag till originalutgåvan av ”Never again”, så hör av er. Kan vi sammanföra dem uppstår sannolikt samma effekt som när Gatekeeper Sigourney Weaver träffade Keymaster Rick Moranis i Ghostbusters. Ren magi.
Hatpastorns kommentar: Något Heidenhammer älskar mer än gammalt finskt bröt är att sätta mig i Gissa Bandet-fällor med finskt bröt. Med en febrig blick som osar av illvilja brukar han slå på mellanlåtar med Belial och Mythos och sedan se mig svettas när jag försöker lista ut vilken av dem det är. Och jag har fan ALDRIG rätt! Jag har på senare år skaffat Mythos ”Pain amplifier” och Belials ”Never again”, dels för att det är bra skivor och dels … ja, primärt är det väl för att inte svara fel i dessa tävlingar. Hammaren hittade faktiskt fram en gammal bild från 2021 som skapats i mjugg.
Mythos fick jag tag i på LP gratis, great times. Belial-skivan, där var jag lite väl snabb i svängarna när jag hittade den för 40 spänn i en lista. När den väl kom hem fick jag se att återsläppet hade DET HÄR omslaget!
Vet att jag frågade Hammaren om han hade ett ex av ”Never again” för annars hade jag ett kanonex åt honom. Sällan har jag kunnat uttyda ”bitch, please” mellan raderna så tydligt som när han svarade mig.
Men ja, Mythos ”Pain amplifier” och Belials ”Never again” är två kanonskivor som förtjänar mer uppmärksamhet.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar