Hatpastorns likpredikan

Vid flera tillfällen har jag pratat om Bathory på den här bloggen. Inte alltid i positiva ordalag. Anledningen till detta har stavats ”Octagon”, ”Destroyer of worlds” och ”Katalog”. Då det ofta är betydligt roligare att göra djupdykningar i artisters snedsteg och besynnerligheter än i deras mer framstående verk blir det lätt så.

Nåväl. Jag har tidigare också påstått att Bathory aldrig haft ett sådär vansinnigt stort inflytande på mig. Det stämmer. Bathorys tonkonst var nämligen något jag upptäckte relativt sent. Eller, sent, förresten … det är inte riktigt sant det heller. Men som en jämförelse: jag började lyssna på Venom vid tolv års ålder och krönte min trettonårsdag med att inhandla min första black metal-skiva: ”At war with Satan”. Detta var 1993. Sedan var jag fast. Efter att därefter ha samlat på mig samtliga Venomalster som jag kom över i ett års tid, blev detta med Norges svartmetallscen alltför intressant för att inte titta närmare på. Så från och med hösten 1994 gick mina besparingar – eller snarare månadspengar – till inköp av andra vågens svartmetall. Och döds, så klart.

Vad jag vill ha sagt med detta är att Bathory, legendstatus till trots och allt, inte på riktigt korsade min väg förrän så sent som våren 1996. Kanske det låter konstigt nu, men detta var på tiden då musik inte var allmängods genom knapptryck på datorer. Då ingen i min omkrets brydde sig det minsta om Bathory, och skivorna lyste med sin frånvaro i affärerna, valde jag tydligen att heller inte prioritera bandet ifråga genom att beställa deras plattor. Dessutom hade jag genom läsning i allehanda fanzines och kataloger fått en minst sagt tvetydig inställning till Bathory, då skivor som ”Requiem” och ”Octagon” fått mindre bejublade omdömen i sina respektive recensioner.

Men: våren 1996. Av någon besynnerlig anledning hade Bathorys tredje album, ”Under the sign of the black mark”, letat sig in på en skivhylla på Åhléns i Härnösand. Lite märkligt, men det gav mig en möjlighet att till sist få höra bandet på riktigt. På med hörlurar. I med skivan. Pang.

Var Bathory SÅHÄR jävla bra?!

På riktigt var det en ganska omvälvande upplevelse. Plötsligt var det inte svårt att förstå var hela den andra vågens svartmetallband mer eller mindre snott sitt sound ifrån. Och till råga på det var det så sjukt jävla bra låtar att jag nästan svimmade, där på plats. Vill minnas att jag inte hade pengar att inhandla skivsatan för på en gång, vilket föranledde fler provlyssningar framme vid disken. För varje tillfälle blev jag alltmer övertygad. Fy Satan, så bra. Till sist blev skivan min och den gick på repeat. Om och om igen. En månad eller så därefter kunde jag också lägga vantarna på ”Jubileum volume II”, vilken visade sig vara en utmärkt inkörsport till resten av de sex första skivorna. Vilka hits.

Därför … blev jag så förvånad när jag inte så långt efter det började samla på mig fler fullängdsalbum med bandet (eller vad man nu ska kalla Bathory). Magin ville nämligen inte alls infinna sig på samma sätt som när jag lyssnade på ”Under the sign …”. Guldlåtarna som valts ut till ”Jubileum volulme II” var även de i en annan liga, jämte resten av låtarna på skivorna de plockats från. Sedan vet jag inte hur många gånger jag låtit samtliga verk snurra – och då särskilt de två första albumen – men jag tycker helt enkelt de bleknar med album nummer tre. Sjukt nog den skiva som Quorthon själv påstod sig vara minst nöjd med. Därmed inte sagt att jag ogillar resten av plattorna. De har bara inte samma glöd. Har jag nu alienerat 90% av läsekretsen? Bra.

Jag skulle kunna prata i timmar, däremot, om ”Under the sign of the black mark”. Att nämna en favorit bland låtarna är hart när omöjligt. Sicket flyt. Sicken stämning. Atmosfär. Den perfekta balansen mellan primitivism och skickligt låtsnickeri, arrangemang och … ja, allt. Jag önskar att jag hade lite mer att gå på när det gäller historien bakom själva skivan, men i ärlighetens namn har jag aldrig sugit i mig värst mycket information om produktionen bakom. Jag har därför ingen aning om varför Quorthon själv var så putt över sin insats på just den här skivan. Man hade ju kunnat tycka att andra plattor i hans rätt omfattande diskografi ligger närmare till hands för en rejäl självsanering, men tydligen inte. 

När jag nu låter skivan gå ytterligare ett varv slår mig något jag inte brukar tänka på sådär vansinnigt mycket i andra fall – låtordningen. Inte vet jag hur mycket far och son Boss och Quorthon tänkte till över placeringen av spåren, men fan vad bra de rullar jämte varandra. Övergången mellan ‘Massacre’ och ‘Woman of dark desires’ är genial. Och vilka andra låtar … rökare som ‘Equimanthorn’ och den textmässigt rätt gulliga ‘Of doom’. Ballader som ‘Enter the eternal fire’ och ’13 Candles’. Man blir tårögd.

Tårögd.

Det blir man också av låtar som ‘Sudden death’ från ”Destroyer of worlds”, men det är en annan historia.

Hatpastorns kommentar: ”Under the sign of the black mark” är Bathorys finaste stund. Nästan på nivån att man undrar om den är spökskriven då den är så oerhört mycket bättre än allt annat han gjort. Kanske därför han tyckte den är sämst haha.

I min bekantskapskrets var det märkligt nog mest snack om ”Hammerheart”, ”Twilight of the gods” och ”Blood on ice”. Antar att det är en generationsgrej. Vilken var då min första Bathory-skiva? Detta har jag berättat om förr, men vi tar det igen. Den första skivan jag köpte med Bathory var …

”Requiem”!

Begagnad. 40 spänn. Kraath från Setherial stod bredvid mig vid begagnatlådan på skivbutiken och valde mellan begagnad Venom och begagnad Bathory. Han nöp Venom och jag nöp ”Requiem”. Solklart en av många pusselbitar som genom åren skapat den här teckenskrivande dåren.

”Requiem”, är stark sås. Med en låtlista i alfabetisk ordning vilket såhär snart tre decennier senare fortfarande är helt ofattbart och ohotat korkat. Skivan gick dock varm eftersom man inte hade så mycket annat till val. Om universum kunde ta fram vilka i världen som lyssnat flest gånger på Bathorys ”Requiem” hamnar jag lätt topp 20. I alla fall om vi tar bort Sydamerika ur ekvationen. Där är det gränslöst.

Har inte så mycket att tillägga om just ”Under the sign of the black mark”, mer än att jag tycker det pratas för lite om dess förträfflighet. Gula geten-tjat och folk som betalat massa pengar för den som poserar på internet, utan att någonsin faktiskt lyssna på den, står mig upp i halsen.

/Hatpastorn

This entry was posted on 29 november, 2023 at 1:41 pm and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.