Hatpastorns likpredikan

Här har vi en udda fågel som kvittrat i mitt öra i snart tjugosju år. Ofta har jag jagat bort den när den närmat sig, men ibland låter jag den slå sig ned på min axel och förtälja storslagna historier om … ja, det är faktiskt inte helt klart. Men viktigt verkar det i alla fall vara.

I en intervju i Dark Oath från 1996 påstår sig personen bakom projektet vara en reinkarnation av, som namnet antyder, faraon Akhenaton. OK. Vem var då denne Akhenaton? Kortfattat var han ansvarig för en religiös reformation, genom vilken han ville centralisera gudadyrkandet till en huvudgud i form av solen. Han var med andra ord en slags protomonoteist. Akhenaton hade även ihop det med en kvinna vid namn Nefertiti. Han skapade också en ny huvudstad i det forntida Egypten, som bar hans namn och som skulle fungera som centrum för den nya heliocentriska religionen. Dessvärre uppskattades inte hans upptåg av vare sig samtida eller efterföljare, vilket ledde till att han faktiskt raderades från historien – fram till tidigt artonhundratal, då arkeologer och kulturforskare lyckades gräva fram hela historien om honom. En rätt intressant grej, på det stora hela.

Men. Från att vara farao, grundare av huvudstad, ligga med Nefertiti … till att släppa vad man i folkmun kan kalla rätt mediokra skivor på Adipocere Records. Vissa kanske skulle påstå att det är att halka ned några steg ner på skalan. Det anser inte vi. Att släppa skivor på Adipocere Records … det är inte så bara, det. Vi snackar ändå Adipocere. Vårt bolag.

Innan ”Divine symphonies” nådde skivdiskarna släppte denna filur ett album året dessförinnan, men då under namnet Daemonium. Skivan heter ”Dark opera of the ancient war spirit (or search the light)”. Den låter ungefär som efterföljaren, fast mer primitiv och med sämre ljud. Vi snackar om bortom alla gränser överpretentiös Loa Falkman-symfonisk hårdrock, späckad till bredden med orchestral hits och dåligt fungerande körsång. Ibland smäller det till och den gamle faraon stökar till det rejält med blastbeats och grejer, för att sedan återgå till meditationsflummerier i sovrummet.

”Divine symphonies” fortsätter i ungefär samma anda, om än med aningens klarare ljudbild. Om jag tycker att det verkligen är bra … eh, det vet jag inte. Men man blir glad. Jämfört med ett tusental andra inspelningar av besynnerliga orkestrar utan hits så kommer jag ändå ihåg några av dängorna på Akhenatons fullängdare. Och om det inte vore nog, släppte faktiskt Adipocere en VHS-kassett med över fem minuters speltid, på vilken kanonlåten ‘The kingdom of wisdom’ spelas upp. I videon tävlar Akhenaton med sig själv i hur länge han hålla fingertopparna i en ljuslåga utan att bränna sönder dem, för att sedan likt Shamataee i Arckanum utföra kendoövningar med svärd. Kan inte någon programmera ihop ett fightingspel med de båda karaktärerna?

Herr, eller ska vi kanske säga lord, Vincent Akhenaton återvände till sitt projekt tjugo år senare för att under ytterligare ett nytt namn i form av Sangdragon släppa en uppföljare till projekten i fråga. ”Requiem for apocalypse” heter den. Nu alls inte släppt på Adipocere Records utan Wake Up Dead Records. Hur den låter har jag ingen aning om. Tydligen har han i detta nådens år, 2023, klämt ur sig ännu en skiva med Sangdragon. ”Hierophant”. Jösses. Inte heller denna vet jag hur den låter. Men den är släppt på samma bolag. Wake Up Dead Records har därmed skänkt världen hela två albumsläpp under sin existens. Wake Up Dead Records befattar sig enbart med den riktiga eliten.

Som Lucky Luke hade uttryckt det: fy farao.

Hatpastorns kommentar: Det finns något sjukt i att även jag har de här skivorna. Eller ja, sjukt och sjukt. Fullt normalt är väl ett bättre begrepp. Om man inte har Daemonium och Akhenaton i hyllan, kan man ens kalla sig intresserad av musik då? Sangdragon ger jag dispens för, de skivorna har inte ens jag och det stör mig något så djävulskt.

Den här franska göken är ett prima exempel på artister som låter konceptuell ambition gå långt före låtskrivartalang. När det kommer till black metal är den musikaliska slutprodukten i det scenariot aldrig tråkig. Om det är bra? Ja, framförallt Akhenaton glimmar till då som då. Om det är bra-bra är väl … okej, det är rätt kasst, men ändå ganska bra. Det kan inte förklaras på ett bättre sätt. Skivorna är snygga och man blir på gott humör. Lägg därtill min och kanske framförallt Heidenhammers perversa böjelse för skivbolaget Adipocere Records.

Kul grej angående Daemonium. Jag köpte den skivan av en tysk och fråga mig inte hur det här gick till, men när jag fick hem skivan hade han uppenbarligen ersatt CD-asken. Hur kunde jag se det? Jo, han hade ersatt den med plastasken som Enslaved fick på ”Frost”. Just det, den med logo och titel tryckt på plasten! Jag har således två ex av Enslaveds ”Frost” där loggan och titeln är tryckt på plasten. Kan faktiskt tycka att det är torftigt att gemene man inte bär runt mig på en kungatron och badar mig i åsnemjölk. Jag besitter ju uppenbarligen de egenskaper som erfordras!

Tänk att leva ett liv utan Daemonium, Akhenaton och Enslaveds ”Frost” med den rätta plasten. Snacka om spirituell ödemark.

/Hatpastorn

This entry was posted on 28 november, 2023 at 11:48 am and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.