Hatpastorns likpredikan

Det finns argentinska band som sjunger om gotländska vikingar. Norska band som sjunger om transsylvaniska vampyrer. Ugandiska band som sjunger om hellenska förfäder. Inget är så multikulturellt som extremmetall. Eller som i Aeternus fall, dark metal enligt egen utsago. Ett norskt band med latinskt namn, med en (av artistnamnen att döma) grekisk krigsgud på sång och gitarr och en irländsk stridsgudinna på bas, och som dessutom avhandlar låtar om keltiska druider.

Det kan sägas på en gång att ett problem med den här skivan är att den är in i helvete för lång. Sextiofem minuter är bara för mycket. Jag vet inte, det fanns en tid – som jag antar att Iron Maiden stannat i – då långa skivor ansågs ge valuta för de pengar man hostade upp för att kunna köpa dem. Kanske det fanns en poäng i det, men jag undrar likväl hur många som verkligen tyckte det ens då.

Men men. Aeternus var en lite udda fågel i den norska svartmetallhimmelen. Inte minst får att de valde att likt tyska Bethlehem beteckna sin tonkonst för dark metal istället för black metal. Frågar du mig var detta bara positivt. Orkar inte riktigt gå in på min ortodoxa syn på vad black metal är och inte är, men kortfattat menar jag att om musiken inte ackompanjerar sataniska texter är det heller inte black metal. OK?

”Beyond the wandering moon” är, oavsett genre, en riktig liten godbit. Med mörk röst och tunga beats rullar låtarna fram och skapar en riktigt skön, karg känsla. Stämningsmässigt – om än kanske inte rent ljud- eller musikmässigt – hamnar det ganska nära Satyricons debut. Om ni tänker er en blandning mellan just ”Dark medieval times” och tidiga Primordial, och med insprängda rejäla grindpartier, har ni kommit rätt.

Även detta var en skiva som jag inte kom över förrän sent i livet. Det gör att jag inte har ett lika kärt förhållande till den som jag skulle vilja ha, men en sak är säker – hade jag haft den här skivan i mina tonår vore antalet blandband som låten ‘Sworn revenge’ varit med på oräkneligt.

Aeternus hann med att sätta två fullängdsskivor på pränt innan de så sakteliga ändrade riktning, om än alls inte så drastiskt som flera av deras landsmän skulle göra på senare alster. Likväl drog de senare alltmer åt det renodlade (nåja) dödsmetallhållet, vilket medförde att en del av känslan gick förlorad.

En sak som jag för övrigt aldrig blivit riktigt klok på, är hur uppmärksammade Aeternus egentligen var på tiden det begav sig. Jag minns att det gjordes ett gäng annonser för skivorna, men om livsstilsmagasin genomförde intervjuer med bandet undgick det i alla fall mig.

Kommentar Hatpastorn: Jag var 16 år när jag fiskade upp den här skivan på Skivbutiken i Sundsvall. Efter att ha stirrat mig fuktig på omslaget som var extremt true vecklade jag upp digipaken. När den visade sig forma ett inverterat kors kom lite kiss. I tacklistan var Obtained Enslavement tackade, ett favoritband redan då. Gorgoroth, även de tackade. Det luktade guld. Einherjer var tackade med. Felstavat. Einherser. Mina ögon såg även att Svartalv från Gehenna gästade. Utan att ha hört en ton visste jag att detta var världens bästa skiva. Börsen öppnades, skivan köptes.

Väl hemma kunde jag lyssna på allvar. Handflatorna, svettiga. Vokalisten Ares hade kråsskjorta på bandfotot så när han väl började sjunga blev jag genuint paff att det var mörkt dödsgruff. Var bombsäker att det skulle vankas ljusa skrik, som det ofta gör när kråsskjortan åker fram.

Jag älskar skivan, det är en perfekt mix av Immortal och Bolt Thrower, med vissa folkiga inslag. Nedstämt, stämningsfullt och bra kross när det går fort. En av mina favoritduetter inom svartmetallen är braklåten ”Vind” där Svartalv och Ares sjunger en extremt true historia om en jävel som bränner sin släkt och offrar askan till vinden.

Håller med Hammaren att skivan är lite väl lång, det tyckte jag redan då. ”Sentinels of darkness” och ”Waiting for the storms” hade lätt kunna klämmas in någon annanstans, typ bonusspår på vinylutgåva, eller som sjua om man korrade låtlängderna lite.

Gällande hur uppmärksammade Aeternus var skröt Hammerheart Records i promobladet till ”Burning the shroud”-samlingsskivan att bandet sålt över 30000 skivor. Dock var det inte mycket snack om Aeternus på hemmaplan vad jag minns. Mer än en beef med ett band jag själv kom att spela med som jag alla dessa år senare inte blir klok på vad den striden egentligen handlade om. Dr Panzram kan kanske berätta mer om det.

/Hatpastorn

This entry was posted on 27 november, 2023 at 9:40 am and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.