Heidenhammers 120 dagar. Acheron, ”Rites of the black mass”, 1992.
I mina arkiv har jag en hel pärm märkt ”satanism”, med internetutskrifter från åren 1995 till 1997. I denna ryms en uppsjö skrifter av mer eller mindre besynnerliga ideologiska konstellationer, som på olika vis valt att betitla sig själva som satanistiska och producerat propagandamaterial. I kölvattnet av ”större” organisationer som Church of Satan och Temple of Set bildades församlingar som Embassy of Satan, Church of Lucifer, Church of S.A.T.A.N. (Survival And The Androgyne Nation – inget skämt!) och diverse andra lugubra sällskap. En av de grupper som var klart influerade av Church of Satans och dess ledare Anton LaVeys ställningstaganden hette Order of the Evil Eye. Ryktet gjorde gällande att den hade bildats antingen av skatteskäl, eller för att i praktiken undersöka möjligheten att dricka alkohol på arbetstid under religiösa förtecken. Vad de egentligen tyckte och tänkte var inte helt lätt att utröna av deras uttalanden. Hur som helst leddes gruppen av en viss Vincent Crowley. En person som sedermera gavs titeln ”reverend” inom nämnda Church of Satan, men som fråntagits den då han lämnade kyrkan efter LaVeys bortgång 1997.
Det är rätt svårt att ta en snubbe som Vincent Crowley på allvar. Karln blir som en parodi på Church of Satan-anhängare som till varje pris vill övertyga sin omgivning att de och deras ideologi är ”farliga på riktigt”, genom socialdarwinistiska floskler och pseudofascistiska uttalanden. Gärna då i kombination med att samtidigt ”ta avstånd” från brunsvarta konstellationer. Crowley – ja, han påstod i alla fall att han heter så, på riktigt – är också main man för bandet Acheron. Som vi ska granska lite närmare idag.
Acheron. Ett band i skymundan, och kanske med all rätt. Vad vet jag? Det är inte helt lätt att bli klok på det här bandet, och varje gång jag lyssnar på det verkar jag få olika uppfattningar om vad jag egentligen tycker.
Spontant har musiken onekligen ett visst driv och en energi som går flera andra dödsband förlorad. Kanske för att Acherons tidiga tonkonst bygger på en solid dos thrash. Vad som ligger dem i fatet är mindre lyckade försök till gitarrsolon som helt enkelt låter förskräckliga. Något som också skulle behövas är några rejäla slagkraftiga refränger, eller något ditåt, som får en att minnas låtarna. Den genuint sataniska framtoningen gjorde det allt som oftast omöjligt att inte jämföra Acheron med Deicide, och för den delen även Morbid Angel. Det är en jämförelse som inte heller ger fördelen till Vincent Crowley och kompani. Intron mellan varje låt är kanske en kul idé på papperet, men det blir gammalt fort. Särskilt då de inte är sådär vansinnigt stämningsförhöjande. På senare skivor skulle för övrigt likadana intron skapas och framföras av en viss Peter Gilmore, numera överstepräst i Church of Satan. Även han är rätt svår att ta på allvar.
Någonstans kring låt nummer sex, eller tre beroende på om man räknar dessa intron eller inte, händer det som alltid verkar ske när jag bestämmer mig för att smyga in min ”Rites of the black mass”-kassett i stereon. Jag blir uttråkad. Och plötsligt känns låtarna mer än lovligt sega och intetsägande. Trots att jag på något plan vill tycka om det här. Fråga mig bara inte varför.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar