Heidenhammers 120 dagar: 13 Candles, ”Angels of mourning silence”, 1997.
I serien Heidenhammers 120 dagar kommer vi få en inblick i den gode hammarens innersta krypta, hans skivsamling. Under 120 dagar har han lyssnat på och recenserat en skiva per dag. Det kommer att dyka upp guldägg och en hel del stark sås. Framförallt kommer det dyka upp en hel del som av en eller annan orsak inte tidigare hanterats på dessa sidor. Utan att bli långrandig bjuder vi nu på det första avsnittet. Vi snackar 13 Candles. Blås ut ljusen!
Nu lovade jag just att jag inte skulle bli långrandig, men jag har faktiskt en genuin fråga. Absu har i minst 30 år hotat med ”NEVER blow out the eastern candle”. Varför? Vad händer? Ge mig svar.
Nu över till Heidenhammer.
/Hatpastorn
1997 var ett desperationens år för skivbolaget Cacophonous Records. Guldkalven Cradle of Filth hade lämnat skutan och kastat sig in i rättsliga härvor med bolaget i fråga. Många sega förhandlingar. Många bistra uppsyner. Som salt i såren verkade det inte direkt heller som att andra svartmetallband var i stånd till att axla slängkappor i krossad sammet med samma vigör som Dani och kompani. Nya band på bolaget, som Abyssos, utrustades med vampyrtänder och photoshoppade omslag, men succén ville inte riktigt infinna sig.
Direktör Frater Nihil slet sitt allt tunnare hår. Det här med vampyrer var ju för fan VRÅLHETT fortfarande, och där stod han – utan möjlighet att surfa på svavelvågorna, medan lastvis av stålar bara gled honom ur händerna. Det fanns bara en sak att göra, och det var att söka sig till extremmusikens kranskommuner och likt Joakim von Anka i Yukon vaska fram guldkorn i eländiga marker. Skit samma om det fick bli utanför den reguljära svartmetallens domäner. Det fanns väl andra ökenmarker att utforska. Det här med goth verkade ju kidsen gå i gång på? Sagt och gjort.
13 Candles? Ja, de kände jag faktiskt till. Genom en artikel i den fria journalistikens fanbärare En Ding Ding Värld. Ett projekt som den legendariske redaktören Hans Hatwig startat upp efter succéer som Poster och Okej. Här fanns artiklar om UFOn på besök hos George Bush, människor födda med två huvuden och … ja. Ni fattar. Och minns. Artiklarna var en salig blandning av rena påhitt och ”reportage” från världens märkligare hörn. I en av dessa fick sångaren (antar jag) i, just det, 13 Candles vika ut sig tillsammans med fru och barn då de enligt brödtexten var LIVS LEVANDE VAMPYRER. Detta läste jag vid tolv eller tretton års ålder. Döm om min förvåning när jag såg att nämnda band fem år senare rott hem ett skivkontrakt på … Cacophonous Records. Åh, som jag ville ha skivan. ”Angels of mourning silence”. Ännu mera krossad sammet och teaterblod. Men likväl blev den inte min förrän många år senare, då intresset hade falnat. En aning.
När jag skriver detta rullar skivan i bakgrunden. Låt nummer fyra, ‘Woman of dark desires’, har precis smaskat igång. Den är inte lika bra som Bathorys låt med samma namn. Och på tal om Bathory … ’13 candles’. Bathorys låt är betydligt bättre än bandet med samma namn. Faktum är att det här är rätt bedrövligt. Om du tänker dig South Park-avsnittet där vampyrkidsen bränner ner en Hot Topic-affär, och den låt som spelas samtidigt, blandad med bedrövliga orchestral hits och surdistade gitarrer kommer du riktigt nära. Skivan spinner vidare och skrattfesten fortsätter. Tänk att det ändå fick låta såhär.
Sedan blev det inga fler skivsläpp för den livs levande vampyren. Även denna gång uteblev succén för Cacophonous Records. Det känns nästan lite sorgligt.
/Heidenhammer
Hatpastorns likpredikan 
Lämna en kommentar