Hatpastorns likpredikan

Att skivor återsläpps är inget nytt. Att de återsläpps med nya omslag är heller inget ovanligt. Dock verkar det finnas en genuin ovilja hos vissa lugubra individer och bolag att återsläppa en skiva med ett nytt snyggt skivomslag. Vi har många skyldiga, men just idag ska vi titta närmare på vad de grekiska legendarerna i Necromantia håller på med. En varniing bör dock utfärdas gällande upplösningen på vissa av omslagen. Det är precis som att internet hatar bilder på högupplösta Necromantia-återsläpp. Jag känner inte heller att det är på mitt ansvar att scanna in dem själv.

Vi börjar med ”Crossing a fiery path”. Originalet är underbart, en krafsig stöld av det här gamla rollspelsomslaget.

Jag ska ärligt säga att när jag fick se DET DÄR omslaget i den lokala rollspelsbutiken som liten valp höll jag på att svimma.

Necromantias fria tolkning må vara en smula rough around the edges, men man blir ändå upprymd. Synd att skivan musikaliskt inte riktigt lever upp till förväntningarna. Det daltas med vampyrriffandet och tröskas istället runt med ett överflöd av dödsiga oriff i träskigt tempo.

Även om man älskar, avskyr eller är likgiltig inför skivan bestämde sig någon på Black Lotus att detta skulle prånglas ut igen med ett nytt fräscht omslag.

Vilken iskyla. Orm, skalle, pentagram. Exakt noll känsla. Ovärdigt. En så klassisk skiva med ett så ikoniskt omslag. Jag kan inte begripa varför Black Lotus skulle återsläppa den med ett så enastående dussinomslag. Visst, Black Lotus fattade sällan de bra besluten, men ur ett rent marknadsföringsmässigt perspektiv … ja, jag får inte ihop det alls. Med hjälp av artificiell intelligens tänkte jag nu visa hur det skulle kunna se ut om Black Lotus av någon orsak fick tillfälle att återsläppa … hmmm, vilken skiva med klassiskt omslag ska vi ta? Emperor! In the nightside eclipse.

Hade ni köpt denna?

”Scarlet evil witching black”. En skiva jag älskar. Återigen är originalmålningen inte utan problem, men det här går jag igång på. Sedan …

Black Lotus knullade till det direkt med silikonpattar, en man som skrikspringer naken och en osande dödskallemåne. Det här, det är ovärdigt. Varför de placerat logon längst till vänster är en av många gåtor.

Vad hände då när Osmose Productions pangade ihop dessa plattor på dubbelskivan ”Cults of the shadows”?

Saknar folk ögon?

”Ancient pride”, klassik bild som säkert får neofolk-lovers att bli hårda i byxan. Black Lotus hade dock en helt annan idé. En idé om krumryggade riddare och skelett.

På temat skelettkrigare. Herregud vad dumt. Ett skelett väger nästan ingenting. Såhär säger internet:

Hos en vuxen människa står benmassan för ca 14-17 % av kroppsvikten och då är ungefär hälften vatten. För en 80 kgs man innebär detta drygt 11 kg, för någon som väger 110 kg innebär detta en skelettvikt på drygt 15 kg.

En fiende som väger lika mycket som en välfylld vattenkanna. Jag känner inte riktigt hotbilden. Jag kan sträcka mig till att man skulle bli paff om det kom ett skelett springandes och vevade med armarna mot en, ett chockat tjut kan man unna sig med. Sedan när man inser vad det är för dumheter och att ens odöda antagonist väger lika mycket som en halv påse barkmull blir processen, i teorin, kort. Den stora skräcken är givetvis att skelettet får in en lyckträff på hakan så man går ner för räkning. Förnedringspissrånmördad av ett benrangel. Ridå.

Men, sitt lugnt i båten, redan 1997 hade Metal Invader en annan idé gällande omslaget till ”Ancient pride”.

En dålig idé.

”IV:Malice”, ett omslag som aldrig var snyggt. Imponerande nog lyckades Black Lotus göra saker värre.

Ledo Takas Records unnade sig den här smakfulla bilden på vinylversionen.

Detta var bara ett axplock, Necromantia har släppt fler skivor än man kan tro. Jag gav upp efter ”Ancient pride”-minin. Oklart varför då den stundtals är rätt bra, i alla fall bonuslåten ”Spiritforms of the psychomancer”. ”IV: Malice” vet jag inte ens om jag hört. ”The sound of Lucifer storming heaven” har jag definitivt inte hört. ”To the depths we descend”, visste jag inte ens att den fanns. Plus massa splitskivor, EPs och samlingsvolymer. Skumt. Jag tror det var deras samlingsvolym ”Covering evil (12 years doing the Devil´s work)” från 2001 som fick mig att bara ge upp. Första CDn innehöll en handfull covers av dubiös karaktär och andra CDn var en slags bisarr best of. En best of utan låten ”Devilskin”. Fullkomligt trafikskadat. Att omslaget har temat ”fräck whiskyflaska” ger automatiskt noll poäng. Vilka som släppte skivan? Black Lotus såklart.

Nu kommer knorren, Black Lotus drevs av Magus Wampyr Daoloth, huvudmannen i Necromantia och en hel drös andra klassiska band. En grekisk scenlegend, kanske den största av dem alla. Jag får inte ihop det. Är det något grekiskt kryphål i lagen som gör att staten skjuter in pengar om skivor säljer dåligt och det är därför alla återsläpp är så fula att folk vänder i dörren? Lite som Uwe Bolls filmkarriär som enligt legenden går ut på att utnyttja en gammal tysk skattelag. Det skulle förklara en hel del. Sleaszy Rider Records liksom. Hur kan ett bolag som släppt en miljard skivor fortsätta år efter år utan att någon köper dem?

En sista grej bara, Necromantia gör mig så förbryllad över hur ojämna de är att jag undrar om inte ”Scarlet evil witching black” är spökskriven av någon helt annan. DÄR har vi en konspirationsteori värd namnet! Det var Heidenhammer som kläckte den teorin först. Initialt skrattade jag, sedan har jag legat sömnlös.

På återseende

/Hatets pastor, en närodlad alastor

This entry was posted on 3 november, 2023 at 7:36 am and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.