Hatpastorns likpredikan

Tjena, Heidenhammer här. Det var alldeles för länge sedan vi drog till med ett hederligt låtsnack av ”gissa bandet”-karaktär. Och efter att ha kammat hem säkert ett hundratal skivor av luguber kvalitet sedan Pastorn senast var på besök, fanns det inget annat att göra när han väl klivit innanför dörrarna den här kulna höstkvällen. Från början var det tänkt att enbart Pastorn skulle få agera svarande under konfrontationen, men till sist blev stämningen så dålig att vi fick lämna det upplägget. De första skivorna är det jag som väljer, och efter en stund är alltså rollerna bytta. Sedan kraschade systemet helt. Ni fattar.

Opera IX, ”Anphisbena”

https://youtu.be/DiWSngAVWlY?feature=shared

HH: OK, om sanningen ska fram blev jag själv rätt paff över hur skaplig den här skivan faktiskt är. Jag när inte samma hat gentemot italienska Opera IX som min kombattant gör, men ja … det har ju kanske inte varit något favoritband på min planhalva heller. Hur som helst. Får jag in Pastorn i den här fällan kommer jag aldrig att sluta vara glad inombords. Därför börjar jag med att sälja in skivan till vederbörande med halvpornografiska påståenden som att ”det här går du igång på alla cylindrar över”. Och ett medeltida intro börjar så smått eka i kammaren …

HP: Det är omöjligt att jag inte har den här skivan. ALLA skivor som börjar på det här viset är bra. 

HH: Mmm …

HP: Nu har det ju inte dragit igång än, men fan vad jag hoppas på en riktigt tunn ljudbild, som liksom susar, och brusar …

HH: Du nynnade på Monty Pythons ”Brave sir Robin” nyss. Hold that thought.

HP: Och nu är vi mitt inne i låt ett och full storm. YES, säger jag bara. Men vilka kan det vara då, tro? Gud vad jag vill ha den här skivan. 

HH: Ja, vad kan vi ge för ledtråd … det lät väl kanske inte riktigt såhär förut.

HP: Är det här alltså en lite senare skiva i bandets diskografi?

HH: Det får man nog säga, ja. Den kom … 2004. På Peaceville. 

HP: Åh, är det Eminenz?

HH: Nej. De har ringbrynjor på sig också. Skivan kommer i special jewel case. Ledtråd: det är inte skandinaviskt. Och inte heller tyskt.

HP: Vad i helvete lät på det här viset, och såg ut så här då? Borde ju vara engelskt … men tror fan inte att det är det, alltså. Vad fan … jag får Bal-Sagoth-vibbar. Är det de där jävla Meads of Asphodel? Det borde det inte vara.

HH: Nej, men bra gissat. Nu när du säger det ser de fan ut som Meads of Asphodel.

HP: Andra plattan med Sirius? Nej.

HH: Visste inte ens att det fanns en andra Sirius. Men nej, det är mer kontinentalt. Nu är väl Portugal kanske kontinentalt det också, men ändå. Det här är italienskt.

HP: Omöjligt. Italienskt på Peaceville? Det går inte. 

HH: Det är ett band du hört ganska många gånger, faktiskt …

HP: Nu känner jag febern komma. 

HH. Vi snackar flertalet skivsläpp. Och du har i alla fall något av dem. Du har till och med skrivit om det här bandet.

HP: Men i helvete … det är ju inte Cultus Sanguine. Och vad fan, inte Stormlord, inte nåt jävla Doomsword, och inte Hesperia …

HH: Så vilka har vi då egentligen kvar?

HP: Som är så här bra på att spela? It makes no fucking sense. Inte Mortuary Drape, och inte Evol. Det är inte Evol alls. OK. Det här bandet låter … som de här banden jag just rabblat upp. Men som de låter i sina egna fantasier. Förstår du hur jag menar?

HH: Absolut. Jag tror du rabblat precis alla band från Italien nu, utom … ja, du har haft en mycket speciell skiva med det här bandet. Du skrev faktiskt ett helt inlägg om just den.

HP: Så här stilla har det aldrig stått. 

Till sist visar jag skivan.

HP: …

HP: Det här kommer jag aldrig att hämta mig från. Och vet du vad det absolut sjukaste är? Jag har den här jäveln i promoformat. Jag har bara aldrig lyssnat på den. I … TJUGO år har jag låtit bli att lyssna på den här. I onödan. Men hon tjejen … hon är väl inte med längre?

HH: Du vet hur det är med de italienska kvinnogestalterna i sådana här band. De är med, även om de … inte är med.

HP: Jag har så många frågor. Men det var ju … kul. Jag älskar sådant här. När italienare berättar för mig hur druider fungerar. Med pompa och ståt.

HH: Lite som när IA Eklundh berättar för kidsen hur internet fungerar.

Mithotyn, ”In the sign of the ravens”

HH: Mithotyn är onekligen ett band som figurerat i bra många omgångar på den här bloggen. Själv är jag måttligt förtjust i sådana här tongångar, men jag kunde inte låta bli att haja till och lägga ett bud när jag såg att deras debut fanns till salu för en rimlig peng. Om inget annat för den omslagsbild som är tagen i motljus, vilket får trumslagare Karstens hår att om möjligt se ännu mer stratosfäriskt ut vad som torde vara möjligt. Pastorn? Han älskar sådant här.

HH: Det här tar du på en gång. Blir lite för lätt med öppningsspåret … eller, du får köra en ”ta det på vindljudet i början”-chans.

HP: (Efter sex sekunder.) Det är Mithotyn. Melodin … ’A cluster …”, nej, ’Waves roaring, across waves … ’. Äh. Nåt sådant. Skivan är ”In the sign of the ravens”. Jodå, den här har man både på promo, CD och picture-LP, serru.

HH: ’Upon raging waves’. Jaha, jag hade annars tänkt att du skulle få den av mig. Men då är det ju skönt att den finns i båda stugor. 

HP: Jamen, den här är ju för fan bra. Originalsläppet? Inte dumt. Med stavfelet ”bockfet” istället för ”bockfot”.

HH: Nej alltså … jag är med på skutan i en låt. Men redan på spår två går jag självmant på plankan och kölhalar mig själv.

HP: Ljudbilden är lika djup som Marianergraven. Papperstunn, men ändå dov. Underbart.

HH: Jag vill tycka om det här, men det går bara inte. Jag klarade typ fyrtio minuter, men sen var jag helt febrig. Skivjäveln är ju för fan nästan en timme lång.

Mortiis, ”The smell of rain”

HH: Mortiis. Vår kille! Den här plattan inledde hans ”Era 2”, som inte blev vidare långvarig. Ambientgrejorna – jag vägrar använda mig av epitetet dungeonsynt – hade nu ersatts av musik som mest påminde om tidig Ministry och Front 242. Inte så tokigt, ändå.

HP: Är det John Carpenter som spasmodiskt hamrar på samma tangent … nej men vad fan, det är ju Mortiis! Vilken jävla kanonkille. Den här brukar jag få på hjärnan. ’Parasite god’.

HH: Vilken vändning han tog, vår kroknäste vän. Och samtidigt kändes inte förändringen så extrem, trots att det onekligen är andra tongångar jämfört med skivan han släppte dessförinnan.

HP: Man kan inte tycka illa om Mortiis. Han är king.

HH: I sitt eget lilla rike. 

HP: Det blir så när man faktiskt är född till aa herske.

HH: Jag tycker det är roligt att så fort han lärt sig behärska en genre … då byter han. Jag är både imponerad och samtidigt väldigt undrande till varför han gör så. Men ja, det är ju inte dåligt, detta. 

HP: Hur stor blev han egentligen, under den här eran? Mycket media, promotion från Earache, samarbeten … om vi tänker oss ett what if-scenario, hur stort hade det kunnat bli? Om skivan hade fått rattas av en demonproducent, vad hade kunnat hända då?

HH: Jag tänker mig att det skulle kunna bli en ren hit or miss. Antingen utförs mirakel medelst rätta kontakter, eller också är musiken i grunden lite för amatörmässig … som han sade själv. 

HP: Ja, det är ju inte Nine Inch Nails.

HH: Nej.

HP: Det är bättre.

HH: Ja, jag lyssnar ju hellre på det här än Nine Inch Nails.

HP: Det här är Trent Reznor, för mig.

HH: Hur är uppföljaren?

HP: Så sjukt länge sedan jag lyssnade på den, men jag minns den som bättre och därmed sämre. Kan vara att melodierna försvann en aning, men jag vet inte. ’Parasite God’ är ju lite av en barnramsa och därmed catchy.

Kari Rueslåtten, ”Spindelsinn”

HH: Jo, jag hade en kändiscrush på Kari Rueslåtten. Men även sedan kärleken svalnat en aning har jag alltid haft ett gott öga till Rueslåttens musik. Under en lång tid letade jag efter hennes två första soloplattor under eget namn, utan att få tag på dem. Men så plötsligt fick jag chansen att köpa på mig båda två. Jag slog till, men konstaterade att förälskelsen inte riktigt ville blossa upp igen. Trist.

HP: Det här är väl Kari? I-Kari Warriors?

HH: Visst är det Kari.

HP: Ah. ”Spindelsinn”, va? Herregud, när de försökte få henne till Norges Tori Amos …

HH: Det var inte helt ofrivilligt. Tori verkar vara Karis favoritartist …

HP: Oj. Från Storm till norsk Tori Amos-klon. Det är stark sås. Det här att Kari inte hade en aning om hur texterna på ”Nordavind” var … jag ställer mig skeptisk till det uttalandet.

HH: Man vill ju veta mer om det debaclet. Annars … jag älskade sådant här (tror jag) under en tid, men nu ger det mig ganska lite.

HP: Hur tror du Satyr reagerade när den här dök upp? Få se, när kom den … 1997? Det var tidigare än jag trodde. Alltså precis när Satyr började göra sig riktigt jävla märkvärdig med de där mellansläppen … 

HH: Knogar vitnade och tänder bet sig samman. Samtidigt har jag faktiskt ingen aning om hur framgångsrik Kari blev, vare sig i Norge eller i utlandet. Inget man direkt hörde om, i alla fall. Hur som helst tycker jag att det är lite trist att när jag äntligen lagt rabarber både på Karis demoinspelningar och på den här skivan, försvinner magin. Har dock börjat uppskatta hennes senare släpp i högre utsträckning.

HP: Tja, you win some and you lose some. Opera IX … den ger ju tillbaka vad du nu tappat. Jag tycker det här är ganska bra, men mycket låter som svenska låtar man hört tidigare. Typ Marie Fredriksson-riff.

Satyricon, ’Blessed from below’, från ”Intermezzo II”

HH: När ens motspelare lägger upp bollar ska man smasha. Av en slump fick jag för mig att slå på ”Intemezzo II” av alla onödiga skivor jag nu råkar ha samlat på mig genom åren. Jag blev förvånad när den sista låten på skivan började ljuda, då jag faktiskt tyckte att den lät riktigt bra. Och när Pastorn nu precis spottat över Satyricons förhållandevis umbärliga EP-släpp under nittiotalets andra hälft …

HP: Man anar ju lite oråd, när man hör sådana här … introduktioner. Man är så skadad av alla de här jävla tävlingarna. Vänta nu, det måste vara ”Emperor vs Thorns”.

HH: Nej.

HP: Jo. Det här är i alla fall ett Snorreriff. Vad fan är det här? Det är ju inte från Thornsskivan, och inte ”Thorns vs. Emperor” … och om Snorre inte är inblandad är det nog den värsta stöld jag hört i hela mitt liv.

HH: Snorre är definitivt med här och har sig. 

HP: Hmm.

HH: Visst är det som att man inte riktigt vågar kliva in i det …?

HP: Det är en sådan jävla FÄLLA det här … är det någon konstig Ulverskiva, där Garm lyckats få med Snorre på nåt hörn?

HH: Lockade med godis, och med tavlor med gråtande cockerspanielvalpar längst in i en skåpbil.

HP: Men typ.

HH: Nej, det är inte Ulver. Men jag blev uppriktigt paff över hur bra det här var.

HP: Ja men alltså, normalt brukar det vara Satyr som stjäl Snorres riff och idéer …

HH: Mmm …

HP: Vad fan – ÄR det nåt jävla Intermezzosläpp?! Han är en sådan jävla bedragare. Vilken jävla ORM!

HH: Men alltså, jag tycker det här är bra.

HP: Ja, men det är ju för att Snorre har gjort det.

HH: På ett bisarrt infall drog jag på den här när jag stod och sorterade seriealbum. Plötsligt dök låt nummer fyra upp och jag bara undrade vad fan det var för nåt. Jag tål inte ”Rebel extravaganza”. Varför kunde Satyricon inte bara gå åt det här hållet istället?

HP: Jag hade så jävla mycket hellre köpt den övergången.

HH: Efter det här egna intermezzot var stämningen i rummet nere på den absoluta nollpunkten, under kelvinskalan. Således vände vi på steken och jag tvingades försöka känna igen mina egna skivor. Gick skitdåligt.

Enslaved, ”Monumension”

HP: Nu jävlar ska Hammaren få smaka. Mellanskivor med Enslaved är en gammal Akilleshäl. Underbar skiva för övrigt.

HP: Jaha, några gissningar?

HH: Jag tänker på … är det Den Saakaldte? Ännu en av de där plattorna jag tyckte var bra på papperet, men som efter ett par lyssningar stoppades in i hyllan och mest glömdes bort.

HP: Nej. Rätt land dock.

HH: Norskt alltså. Här var det tvära kast i låtarna … Vad fan är det här? Jag hade kunnat gissa på Virus, men det är det inte. 

HP: Det här bandet åkte inte ens på ett Matrix-virus.

HH: Omöjligt. De måste haft ett vaccin. Elakt att inte dela med sig av det. Men vad fan, så fort jag tycker det låter som ett band tar det en vändning och låter som ett annat. Kuken.

HP: Nu får du snart ge dig. Ledtråd?

HH: Nej, jag ska fan ta det här. 

HP: Säker?

HH: Okej, en ledtråd.

HP: Dirge Rep på trummor.

HH: Gehenna? De har väl ändå aldrig låtit så här? Eller vad vet man, efter år 2000 är det lite oklart …

HP: Nej. Inte Gehenna.

HH: Senare Enslaved för fan!

HP: Jajjamen! Senare som i ”Monumension”. Från typ 2001.

HH: Exakt. Det är nytt. För nytt. Uppenbarligen har jag inte hängt med i Enslaveds utveckling alls. Som vi konstaterade för flera år sedan – när vi och Enslaved gjorde slut, så skötte de det åtminstone snyggt. Men man hör ju att vi inte hade kunnat bo under samma tak länge till. Det är inte dåligt det här, men jävlar vilka låtstrukturer. Oarrangemang. Och oengagemang från mitt håll.

Diabolical Masquerade, ”Nightwork”

HP: Diabolical Masquerades två första vet jag att Hammaren tar på en gång, men bandets tredje skiva vet jag att han historiskt haft svårigheter med att gissa sig fram till om man hoppat in några låtar. Ett lömskt knep, men i dessa gissa bandet-kamper är allt tillåtet. Fantastisk skiva denna Nightwork. Sista låten kan mycket väl vara min favorit på plattan. Blackheim borde göra en ny Diabolical Masquerade-giv. Helst en normal skiva och inget hitte på-soundtrack som … ja, ni vet.

HP: Nu du. Let´s go. Vi kör sista låten på skivan för lite utmaning.

HH: Det var ju inga klåpare på instrumenten direkt. 

HP: Nädu, här är det kompetens.

HH: Udda, jag känner igen det utan att kunna placera det över huvud taget. När fan kan jag ha lyssnat på det här senast? Är det Darkened Nocturn Slaughtercult? Jag gissar på din reaktion att det INTE var rätt.

HP: HAHAHA! Det är INTE Darkened Nocturn Slaughtercult.

HH: Jaha, så nu har jag gått i egen fälla. Mjaha, en hel del välsmakande pianodelikatesser serveras på silverfatet nu. 

HP: Darkened … jisses. Ledtråd?

HH: Ja.

HP: Svenskt. Lyssna på gitarrleadet. Det finns bara en svensk som gör sådana här slingor.

HH: Satan. Allt är ju faktiskt bra. Bra arrangerat, bra spelat. Fy fan vad frustrerad jag blir. Ändå kan jag inte associera det med någonting. 

HP: Ledtråd två. Bandets tredje skiva, det blev fyra totalt. Det är … typ ett soloprojekt.

HH: Kuken i helvetet, det är Diabolical Masquerade! Jag tänkte att ”fan det här ju ett Katatonia-riff.” Well played. Anders Nyströms och Jonas Renkses soloutflykter går jag ofta bet på. Ojämna resor. Ibland är det seriöst något av det bästa jag hört, och andra gånger förblir jag helt oberörd. ”Nightwork” hamnar någonstans där i mitten. Allt som oftast låter den bättre än vad jag minns den, men det är något som saknas. Och som jag bara inte kan sätta fingret på. 

Code: ”Nouveau gloaming”

HH: Efter att ha stampat på två rejäla trampminor var jag sur på riktigt. Dags för mig att välja igen. Ta den här jäveln då, om du kan.

HP: Ja, det är ju norskt i alla fall. Och det är precis den där eran när norrbaggarna skulle börja spela lite kaxigt, lite bredbent. Och då kan det vara ALLA band. Du vet exakt vad jag menar.

HH: Alltför väl. 

HP: Kommer det in en mungiga nu är det Einherjer. Ge det ett par minuter bara … jag känner att jag går baklänges mot stupet.

HH: Fanden lokker til stupet.

HP: Mycket tom E-sträng, jag har hört ett ”come on” … fan, det är rätt vidrigt egentligen, hur de svinar runt. De vill så gärna vara Satyricon …

HH: Mmm …

HP: Och sångaren slutar ju ALDRIG att sjunga, och till ingen nytta. Fan vilken fälla, igen, det här är. Det låter som Khold efter en Red Bull.

HH: Kan du utveckla det där?

HP: Nej. Är det Tulus? Nej, men alltså, det ska vara sådär … fräckt. Och nu, vid låt nummer två, då har de mage att köra ett intro. Nu passar galoscherna.

HH: Jag trodde faktiskt att du skulle tycka bättre om det här.

HP: Det känns som att jag har minst fem skivor med det här bandet. Alla är bättre än denna. Men norskt är det, va?

HH: Eh, ja. Men det finns en engelsk koppling också.

HP: OK, nu blir det så här nyare Dödheimsgard, nej förlåt DHG-märkvärdigt. Kan det vara Urarv?

HH: Har jag aldrig hört talas om. Men en Dödheimsgardkoppling finns, det gör det. Och nu blir jag ledsen, för när jag lyssnade igenom den här för en månad sedan blev jag riktigt positivt överraskad. Nu när du pissat ned hela min upplevelse, hör jag inte alls det där bra jag tyckte mig uppfatta då.

HP: Ja, men man blir ju så jävla defensiv vid de här tillfällena. 

HH: Ja. Vissa grejer bör inte lyssnas på vare sig cyniskt eller ironiskt vis. Och då blir det svårt, när det är pretentiösa grejer man förväntas ta in. Detta är album nummer ett av fem. Och tre EP, fyra demoplattor …

HP: Jösses. Men den här låten är cool. Lite Skollbasgångar, Thornsriff, och grejer … satan, jag väntar hela tiden på att Niklas Kvarforth ska komma och gästsjunga.

HH: Släppt på Spikefarm, av alla jävla bolag.

HP: Är Khvost med?

HH: Vem fan är Khvost?

HP: När man inte får med Aldrahn, då tar man in Khvost. Tog över efter Aldrahn i Deathtrip och fan om inte Dödheimsgard också.

HH: Victonik och Lancelot AiwarikiaR har också varit med.

HP: Ja, självklart.

HH: Det var nog den sista ledtråd jag kan ge … skivan heter ”Nouveau gloaming”.

HP: Säger mig ingenting. Jag säger Khvosts Spacefuckers.

HH: OK. Det är Code.

Ridå.

Diabolical, ”Umbra”

HH: Vår relation till det här bandet sträcker sig onekligen bra långt tillbaka i tiden. Även om jag följt Diabolical sedan starten inser jag att det finns vissa stopp på utvecklingsresan jag inte fått med mig. ”Umbra” var ett av dem. När jag nu fick höra den lät det både bekant och främmande på samma gång.

HP: Det här är också norskt. Den nya norska skolan. Liksom när Keep of Kalessin fick för sig att visa sig på styva linan, musikaliskt.

HH: Jag vågar nog påstå att vi är ganska långt från Keep of Kalessin.

HP: Men det är norskt?

HH: Nej. Och vad är det för jävla namn egentligen?

HP: Kalessin är en drake, som …

HH: Jag VET, men alltså …

HP: Ja, jo. Jag vet. Hmm … ja, det är bra spelat och hej och hå, men …

HH: Visst är vi nu på nivån att man inte vågar säga att något är bra längre?

HP: Ja. Musikaliskt låter det som något som både Blasphemer, eller Obsidian från Keep of Kalessin, kunde knåpat ihop.

HH: Ach. Jag blir så trött när saker gått mig helt förbi. Men när någon, och i det här fallet du, påpekar det blir det liksom så självklart. Samtidigt låter det bra i mina öron.

HP: Nej, här måste jag ha en ledtråd.

HH: Ja, Stockholmsbaserat nu för ti …

HP: Diabolical alltså.

HH: Ja, hur fan tog du det nu på en gång?

HP: Jag tänkte plötsligt att det måste vara Widda som sjunger. Ja, nu duger det liksom att spela sådan här musik. Jag var på med två … nej tre fullängdare och en EP. Och tjatade på varje in- och utandning att vi skulle dra in mer black metal i grejorna. Och samma SEKUND jag lämnar skutan blir det mangel och råa riff och … ORMAR!

Dags för ännu en rotation.

Black Funeral, ”Vampyr – Throne of the beast”

HP: Black Funeral är ett band som mina åsikter svängt rejält om. I nästan två decennier viftade jag bort det som amerikanskt trams, även fast jag innerst inne visste att det omöjligt kunde vara dåligt med den logon och de omslagen. Till slut släppte jag sargen och bara accepterade att det finns mycket gott i Black Funerals katalog.

HP: Nu du.

HH: Är det Black Funeral?

HP. Det är det!

HH: Haha! Hur är det ens möjligt att ett så standardgeneriskt band kan ha ett såpass unikt sound?

Soulreaper, ”Life erazer”

HP: Heidenhammer har en ohelig fäbless för svensk melodöds. Vi snackar Mourning Sign-nivån. Ändå kan det svänga snabbt. Ena veckan tar han tillbaka allt han sagt om Without Grief, för att nästa fnysa irriterat när namnet kommer på tal. Mitt mål här var att se om han som stort Dissection-fan kunde plocka Soulreaper.

HP: Jahapp, ny skiva för dig att gissa då. Det här kan bli svårt. Eller lätt.

HH: Tack.

HP: Obligatoriskt ointro.

HH: Mmmm … Hoppla, det hade pondus när det drog igång i alla fall. Det här kan väl bara vara Vader?

HP: Hahaha! Nej.

HH: Man blir ju helt mör … jag såg att du stod och fipplade bland skivor sorterade under alfabetets slutbokstäver. V som i Vader. Vad fan, liksom. Inte kan jag mina Vaderskivor.

HP: Nope, inget Vader. Dock var detta betydligt bättre än jag mindes. Det är svenskt.

HH: Jahaja. Svenskt … inte helt lätt. Typiskt ett band jag gillar och ogillar på samma gång. Det är bra drag. Ljudbilden är så jävla dödsmetall anno 2002. Kompetent och hårt, men väldans generiskt.

HP: Ledtråd 2. Jag troooor det finns en avlägsen koppling till Author Of Pain. Sångaren sjöng i Mastema iallafall.

HH: Jag skäms över att i så fall inte ha ögonblicklig koll på allt som har med Author Of Pain att göra. Jag ser gärna att vi skickar in en bild på vår nya maskot, Sacha ”The Baron” Cohen här. Jaja, är det Serpent Obscene?

HP: Skärp dig. Tänk västkusten nu. Bohuslänian darkness. Jag måste inflika hur jävla smalt The Baron-skämtet ändå är.

HH. Jag tänker bara på Orust och Tjörn. Jag har hängt en hel del på Orust. Ska starta fanzinet Orustus.

HP: Tänk mer Dissection.

HH: Är det Soulreaper?

HP: Japp.

HH: Suck. Nej, det hade jag fan aldrig tagit utan ledtråd. Nu ska jag kissa i rent vredesmod.

Svartsyn, ”Timeless reign”

HP: Oftast tar det inte mer än en kvart innan jag förvandlas till Kenny i Kenny vs Spenny när jag och Hammaren kör Gissa bandet-tävlingar. Vi snackar fulspel, mindgames och rena bedrägerier. Svartsyn är ett band jag smugit på minst tio gånger tidigare under de decennier vi sysslat med detta tävlande. Han tar det aldrig. Det är alltid samma utgång, han gillar det, undrar varför han inte lyssnar oftare på det och sedan blir han upprörd. Observera hur jag direkt fintar bort honom med en attack om en viss Satyricon-bootleg.

HP: Varför har du en Satyricon ”Live in Stockholm”?

HH: Det blir ju så. Jag har även ett par besynnerliga livebootar med Darkthrone och Immortal. Vill minnas att jag köpte dem av Tomas Nyqvist. Jag och många med mig.

HP: Ja, de lär ju ha gått varma genom åren. Men nu får du gissa. Det här är ett intro, men det är bra och leder en in i låten.

HH: Frust. Suck. Stön. Puster …

HP: Sluta fnysa nu, fokus! HÄR har du en trummis som inte är rädd för att slå hårt på virveln.

HH: Det gjorde han fan. Och bra låter det också … varför lyssnar jag inte mer på det här?!

HP: Exakt!

HH: Och varför kan jag min egen skivsamling så dåligt? Vänta … det är Svartsyn!

HP: Ja!

HH: HA! Jag har en sådan konstig relation till Svartsyn. Varenda gång jag hör dem, vilket i och för sig oftast sker när du är här, tycker jag att det är svinbra. Och tänker att jag ska lyssna mer på dem. Jag har för fan fyra album med bandhelvetet. Fan vet varför jag bara glömmer bort dem. Är det bara jag, eller har Svartsyn fått stå oförtjänt i skymundan under alla år? 

Neurosis & Jarboe, ”S/T”

HH: Det här var ytterligare en skiva som jag gillat i snart tjugo år, men som jag lik förbannat inte tagit mig för att inhandla. Detta album kommer att avhandlas närmare i ett inlägg som pågår i skrivande stund, men utan att gå alltför många händelser i förväg tycker jag det är svinbra. Annars är Neurosis ett band jag aldrig vet var jag har. ’A sun that never sets’ är en av mina favoritlåtar och jag har sex album med bandet, men jag är långt från helsåld på allt de knåpat ihop. Är jag på rätt humör är det fantastiskt. Är jag inte det blir jag mest uttråkad.

HH: Nu ska vi ändra stämningen här en aning.

HP: Vad hände med CD:n, slog vi inte på den? Aha, den tog bara lite tid på sig. Nu ska vi se … åh, instinktivt hatar jag när trummisar får för sig att jiddra så här. 

HH: Man tänker ju instinktivt på Ancients låt ’Exu’ på samma tema. Plus knullstön, då.

HP: Exakt. OK, nu är det visst Meg Griffin som håller nåt jävla chant över … jag är på väg att gå i en sådan jävla fälla nu.

HH: Mja …

HP: Vänta nu, finns det en Amber Asylum-koppling? Vi befinner oss med ena foten i en Neurosis-koppling och med andra i Misanthropy Records …

HH: Du är så nära nu att det bara är kusligt.

HP: Vad fan heter de nu då … Tribes of Neurot?

HH: Vänta, du är ju där. Äh vad fan, det är Neurosis. Med Jarboe.

HP: Med Jarboe, ja. Tänk att hon spelat i Sundsvall, tillsammans med Nachtmystium. 

HH: Inför femton pers. Det är så jävla overkligt. Ja, det fick jag reda på veckan efter att spelningen ägt rum.

HP: Det här är jävligt bra. Och hade lätt platsat på ”Presumed guilty”-samlingen.

HH: Svar ja. Det här är en av få skivor jag faktiskt blivit rädd av att lyssna på. I hörlurar i mörker, då är det rätt effektfullt.

HP: Det finns ett genuint Aghastobehag i det. Och alltså, Neurosis är världens bästa band … här och nu, i din lägenhet. Lite som med Motorhead i Kraaths bil. När man lyssnar på Motorhead i den är det svinbra, men ingen annanstans. Samma sak med Godflesh i din gamla lägenhet. 

HH: Den lägenheten var gjord för att lyssna på Godfleshs ”Streetcleaner” i.

HP: När jag lyssnar på ”Streetcleaner” hemma är det inte ens samma band. 

Ancient Wisdom, ’The calling of nocturnal demons’, från ”The calling”

HH: Ancient Wisdoms debutalbum, ”For snow covered the Northland” har alltid varit välkommen i spelaren sedan den kom ut 1996. Av någon anledning lyckades jag aldrig få tag i album nummer två. Sedan hörde jag album nummer tre och fyra, som inte föll mig på läppen i samma omfattning som debuten gjorde. ”The calling” förblev oupptäckt. Av ett märkligt sammanträffande fick jag nyligen, och under samma månad, tag i två exemplar. Ett av dem var tydligen förstapress, med röd CD-skiva. Kul.

HP: Gud vad jag känner igen det här. Men det är ju också ett rätt välkänt territorium, de här ackordföljderna … jag känner igen det så djävulskt. Jag tycker det är skitbra, men vad fan är det? Inte Manes …

HH: Nej. Men åh, ibland är det så svårt att ge ledtrådar. Jag kommer liksom inte på vad jag kan säga utan att spoliera hela härligheten på en gång.

HP: Låter som nåt från samma veva som Khrom och första Xasthur …

HH: Vilken period pratar vi om då?

HP: Någonstans från 2001 till 2006, typ.

HH: Då är detta rejält före sin tid. Eller, fem år i alla fall. 

HP: Det låter så mycket Manes på riffen … men visst är det svenskt, va? Är det de där Plutonium?

HH: Svenskt ja, Plutonium nej. 

HP: Jag får sådana Ancient Wisdom-vibbar.

HH: Det är Ancient Wisdom. ”The Calling”. En bra skiva, men jag tycker att melodierna och hooksen från första skivan inte vill infinna sig. Jag hade velat ha fler melodier och färre riff som består av två ackord.

HP: Ah. Åh fan, du har till och med utgåvan med den röda disken.

HH: Jag har sjukt nog båda. Efter att ha varit på jakt efter skivjäveln en halv evighet får jag inom ett par månader tag på båda utgåvorna. Men vill inte gärna släppa någon av dem ifrån mig. än, i alla fall. Eller … äh, vi ska nog kunna komma överens med någon deal.

HP: Det brukar ju bli så. Var en stund sedan vi körde skivbytardag, nu.

Mayhem, ’Anti’ från ”Ordo ab chao”

HP: Heidenhammer har lurat mig i sådana fällor genom åren. Jag kan inte nog understryka hur skadad man blir av sådana här tävlingar. Skivor som är bra får man för sig att de är dåliga och vice versa. Det är svårt att förklara. Nästa gång vi kör en sådan här tävling tror jag vi måste filma den för att kunna visa hur strulig i roten man blir efter en stund. Plus att det är väldigt mycket vi inte orkar eller hinner transkribera. Målet med detta val var i alla fall att få Hammaren att säga något positivt om nya Mayhem. Hade jag lyckats med det vore mycket vunnit inför kommande skivor.

HP: Vi kör sista låten. Ish.

HH: Fy fan vad slut jag är i huvudet nu … men det här måste vara Portal från Australien.

HP: Nej.

HH: Jo. Eller okej, det är lite för harmoniskt för att vara Portal. Jag gillar inte att gissa hejvilt … men …

HP: Det är inte Darkened Nocturn Slaughtercult.

HH: Det antagandet var klart befogat när det gjordes tidigare under kvällen. Vänta nu, det här är väl ändå Attila? Mayhems … vafan heter den. Den du hatar? ”ORDO AB CHAO”!

HP: Rätt. Just låten ’Anti’ är bättre än hur man minns den.

HH: Ja alltså … det är ju inte dåligt, men … det är ju ganska dåligt. Rune Blasphemer, som började kaxa sig och påstå att ”De Mysteriis, det är ju egentligen en gothskiva. Lila och blå. ‘Ordo ab chao’ däremot, är RIKTIG black metal. Becksvart’.” Ja. Vi kan ju säga så här: Euronymous åt delar av Deads lik (säger vi). Rune Blasphemer, vad gjorde han? Åkte ned till Portugal på en jävla solsemester. Runes sommar.

Murg, ’Grannen är din fiende’, från ”Varg och björn”

HP: Jag tror jag spelat upp denna någon gång tidigare för Hammaren. Bra skiva. Stundtals riktigt, riktigt bra. Faller dock in i hans kategori kallad ”För nytt”. Något som är till min fördel.

HP: Nu har du något att bita i. Otrolig skiva. Vi kör låt nummer tre direkt.

HH: Tokkomprimerad och full diskant.

HP: The way it was supposed to be.

HH: Återigen den där kycklingbroilern, i vilken man sprutat in saltvatten för att öka volymen men minska substansen.

HP: Hahaha! Nu är det grinigt.

HH: Jag är så sopslut nu att jag knappt hör toner längre. Det skulle kunna vara Old Man´s Child. Är det Old Man´s Child?

HP: Det är allt annat än Old Man´s Child.

HH: Då är det Darkened Nocturn Slaughtercult. Fan vad du pajade min värld när du spelade första Old Man´s Child-EP:n för mig som är bra på riktigt. Tror du förresten att Golden Dawn är släkt med Goldie Hawn?

HP: HAHAHA! Det är svenskt.

HH: Just de här ackordföljderna är anledningen till att norsk black metal är bättre än svensk. Det hade behövts ett avbrott från enbart mollackord här. Men även i mitt omtöcknade tillstånd hör jag att det är mycket som är bra här.

HP: Ledtråd: låt tre heter ’Grannen är din fiende’.

HH: Är det Shining?

HP: Nä.

HH: För det är ju inte Ondskapt?

HP: Nope.

HH: Bra titel. 

HP: Det är ett Nordvis-band.

HH: Är det Stilla alltså?

HP: Nu får du ge dig.

HH: Det är Murg.

HP: Korrekt.

Thy Infernal, ”Warlords of Hell”

HH: Thy Infernal är egentligen ett sådant jävla oband. Det finns ingen tillstymmelse till originalitet över huvud taget, sett till någon aspekt. Men ändå … ibland vill man bara ha bra rens från ett dussinband som aldrig gjorde något väsen av sig. Och sett ur det perspektivet är Thy Infernal riktigt läskande.

HH: Jag förstår om det här inte är helt lätt.

HP: Suck. Amerikanskt?

HH: Måste tjuvkolla … jag tror det. 

HP: OK. Jag har en gissning här, och det är Thy Infernal.

HH: Vad i helvetes alla jävlar …? Hur FAAN tog du det? Respect.

HP: För att det inte var så länge sedan jag lyssnade på den, och jag såg att du var nånstans och lurade vid bokstaven T. Jag gillar detta: ”All arrangements by Armageddon and Rapist.”

HH: Jag tror att den har något visst för att den faktiskt låter organiskt. Och det var det inget som gjorde år 2001. 

HP: Man kan leta sig fram enbart beroende på hur amerikanska black metal-trummisar spelar på virveln vid den här tiden. 

HH: En smal kommentar.

HP: Men lyssna då! De har inte alls det skandinaviska rullet.

HH: Men det påminner mig om ett annat band, tidiga In Battle. Med Ottos grind. Det varierar i hastighet, men när det väl bränner till, då bränner det rejält.

HP: Man älskar ändå black metal. Det där är en skiva som … jag brukar tänka på ibland.

HH: Lite som ett gammalt ex. Man undrar vad de gör nu, om de har det bra … man hade det ju ändå rätt bra ihop.

HP: Lite kulturskillnader och så, men vad fan … 

HH: Man kanske skulle slå en signal.

Wolfen Society, ”Conquer divine”

HP: Ofta glömmer jag bort hur oallting den här oskivan är. Både jag och Heiden har den. Tror jag. Nu fanns den i Hammarens samling i alla fall. Om man lyckas plocka Wolfen Society i ett sent Gissa bandet-parti är man en gud. I alla fall om man tar bort deras berömda cover ur ekvationen.

HH: Jag fattar inte hur du lyckas hitta de här jävla skivorna. I min egen samling.

HP: De berömda russinen i kakan.

HH: Och då ska det sägas att det inte finns en jävel som gillar russin i kakan. Jaha, låten måste ju heta ”Conquer Divine”. Konkhra Divine.

HP: Ja. Det är också titeln på skivan. Ledtråd: förutom Eibon är detta den största otrohetsaffären skandinaver haft med amerikaner. Och vill du höja pulsen ordentligt? Då byter vi till sista låten.

HH: Jag har en ohyggligt obehaglig spindelkänsla som pinglar i hela ryggraden. Jag vill minnas att jag skrev till dig och Panzram vid något tillfälle att när man inte trodde att band kunde bli fånigare och tröttare än vad som tänkas kan … då kan man lyssna på Wolfen Societys cover på Carnivores ‘Race war’.

HP: Rätt. 

HH: Ja, jag köpte mig en ny Carnivoretröja så sent som i förra veckan. Det var inte Wolfen Societys förtjänst. Vad är värst av det här och Carnivore AD?

HP: Det här är nog värre.

HH: På tal om Carnivore AD, ligger Vasarias enda fullängdare i det vita arkivet. Vänta ett ögonblick …

HP: Mitt ex ligger nog i soporna. Och med det rundar vi av den här kvällen. 

HH: Och slutar på den ABSOLUTA höjdpunkten.

Tack för kaffet. 

// Hatpastorn & Heidenhammer

This entry was posted on 1 november, 2023 at 9:58 am and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.