Bandfotokatastrofer. Del 35. War Pigs.
Groove metal är som vi alla vet en av de absolut värsta grenarna i det träd som kallas hårdrock. Som amatördendrolog har jag en slutgiltig lösning, kapa grenen och bränn! Vad kan då vara värre än groove metal? Spansk groove metal med thrashinslag såklart.
Idag ska vi få stifta bekantskap med War Pigs från Spanien. De spelar groove metal med inslag av uppstudsig thrash. Nu har jag ju inte hört det här bandet, men ibland behöver man inte höra ett band för att veta exakt hur de låter. Innan det vankas krigsgrisar tänkte jag dock att vi skulle prata om något annat en stund, flatulens.
Flatulens är ett utsläpp av ofta illaluktande gaser ur analöppningen. Gasblandningen består till största del av kvävgas och koldioxid, men också antändningsbar vätgas och metangas. Flatulens uppstår då anus utsätts för tryck. Flatulens uppstår bland annat i tarmarna under jäsning av mat men orsakas också av svald luft. Det karakteristiska ljudet betingas av att ringmuskeln och i vissa fall skinkorna vibrerar. Då flatulensen innehåller små mängder svavelhaltiga gaser, till exempel svavelväte och merkaptaner, upplevs lukten ofta som en odör.
Andra ord för flatulens är till exempel väderspänningar. I singularform kallas en gas från ändtarmen med folkliga och starkt vardagliga uttryck bl.a. prutt, fis, fjärt, mök eller brakskit, brakfis och brakare, när man släpper en kraftig sådan. En riktigt illaluktande gas, kan kallas för ”äggmök” exempelvis. Det finns också verb och olika uttryck som beskriver företeelsen, till exempel ”att släppa sig” eller ”att släppa väder”.
I många kulturer uppfattas mänsklig flatulens i offentlig miljö som genant eller tabu. Fenomenet kan också, beroende på sammanhang, anses humoristiskt och ibland använder sig komiker av exempelvis så kallat pruttljud (ibland med hjälp av en pruttkudde) för att skapa komik. Vissa upplever det enbart som dålig eller barnslig humor.
Tack Wikipedia. Tänk vad vi lär oss varje dag.
I min värld har jag ett par tydliga riktlinjer som beskriver sann vänskap. Det första är att man kan spendera tid tillsammans i total tystnad utan att det känns obekvämt. Det andra är att man utan krusiduller kan proklamera att man måste riva av en brakskit.
Med denna vänskapsformel ska vi se hur pass goda kamrater War Pigs egentligen är.
Denna gång ska vi börja längst ut till höger för en gångs skull. Med brutal svank och rött ansträngt ansikte är vår spanska vän i full färd med att analsmattra sig halvt medvetslös. Han känner sig fullkomligt bekväm i den här situationen. Kul för honom! Däremot finns det kanske bättre tillfällen att tömma tarmen på än under en fotosession.
Till vänster om honom ser vi en kille som inte alls är lika bekväm. Kroppshållningen och minen säger allt. Han är i lätt chock, men ändå lite road. Vad hände just? Han är ny i bandet och inte lika luttrad. Äh, ge grabben några veckor till och de där fisljuden är lika naturliga för honom som fågelkvitter och dubbla baskaggar.
Näst längst till vänster finner vi en lätt generad spanjor. Han är såklart van vid både kroppsodörer och lustiga ljud sprungna ur analöppningen, men han är även en vän av hyfs och god ton. Med bedjande blick mot fotografens generella riktning försöker han via sitt minspel säga förlåt å sin bandkamrats vägnar.
Och längst ute på vänsterflanken har vi grabben som skiter i allt. Handen i fickan. Ingen jävla inomhusjacka. Fittskägg och surdryg uppsyn. Han struntar fullkomligt i om det luktar lite fis. Således är han en god vän. Eller vad fan vet jag egentligen.
En småkul detalj är att skivomslaget på deras hittills enda släpp, ”So fucking wrong”, pryds av en tecknad gris i gasmask.
Prutthumor på en måndag. Kom igen.
/Hatpastorn
Hatpastorns likpredikan 
24 februari, 2017 den 8:39 f m
Dom där War Pigs var väl inte helt värdelösa. Men mest tack för upplysningen om flatulens, flatlusens skräck.