Hatpastorns likpredikan

För några år sedan var jag med om en mycket märklig händelse. Jag var i Lycksele och hälsade på släkten, det måste ha varit någon gång i oktober då det var ganska kallt. I sedvanlig ordning bodde jag i den till barnbarnen designerade gäststugan. Jag har en teori om att farfar byggde denna fantastiska byggnad efter att jag och min äldre broder härjat så mycket i det riktiga huset. Under hela 80-talet och en bit in på 90-talet var golven i huset överfulla med heltäckningsmattor. Det resulterade i brännskador på knän, skuldror och armbågar när jag och min broder slogs så att svetten lackade. Sedan stod farfar och snickrade gäststuga så att hans svett lackade. Heltäckningsmattorna fick för övrigt skatta till förgängelsen i mitten av 90-talet då farfar, som åt blodförtunnande medicin, tappade en tjock-TV på sin fot och blödde ner hela mattan. Min käre far hörde tumultet i vardagsrummet och följande replikskifte tog sin början:

Men, vad gör du för något?

Farfar stirrade stint på sin son.

Hundjäveln bet av kabelhelvetet som satt på väggsatan!

Om man översätter den meningen från svordomska till svenska så menade farfar att en hund bitit av antennkabeln vilket resulterat i legendariskt dålig bild. Farfar trodde att genom att flytta på TV-apparaten så skulle bilden bli bättre. Istället blev det parkettgolv i hela huset och alla i min släkt på fars sida lärde sig en ny rungande svordomsramsa. Hundjäveln bet av kabelhelvetet som satt på väggsatan.

Hursomhelst så bodde jag i gäststugan och mitt i natten vaknade jag av ett okänt ljud. Det var något som stökade runt utanför. Stugan låg belägen nära skogen så jag antog att det var ett djur. Det var inte ovanligt att älgar, rådjur, rävar och allehanda oknytt flanerade omkring på gården. Däremot hade jag aldrig vaknat på natten tidigare. Naturligtvis försökte jag somna om och precis när man höll på att falla in i självförvållad koma brakade det till igen. Jag ska villigt erkänna att det var förbannat kusligt. Jag smög upp, tog på mig en tröja och mina kängor så tyst jag kunde. Beväpnade mig med en sådan där svintung gul ficklampa som det behövs en miljard batterier till och en piassavakvast och öppnade försiktigt dörren. Ljuden kom från östra sidan av stugan så jag gled som en kalsongförsedd ninja ut på altanen, svängde österut, höjde kvasten till attack och slog på ficklampan.

Jag blev minst sagt paff.

Längst till vänster stod en skogshuggarhipster med fullfjädrat filtpenneskägg. Han gav mig den där dryga försäljarblicken och jag var helt övertygad om att han skulle försöka kränga på mig något värdelöst typ dubbfria däck, regnbågsfärgade kandelabrar eller pelikanfoder. Jag ogillade honom genast. Strax bakom flanelltönten lurade en sammanbiten kanalje som utseendemässigt inte var helt olik mig själv. Skillnaden var att han var fullt påklädd medan jag stod i tjocktröja, kalsonger och kängor. När mina ögon kom till mitten av denna brokiga skara blev jag lite rädd. En stirrig dvärg med mössa stod och blängde på mig. Precis som att det var jag som störde honom! Han lade demonstrativt armarna i kors och min hjärna räknade snabbt ut att denna skäggiga halvlängdsman måste vara deras ledare. Snett bakom ledaren hittade jag musklerna i gänget. En aggressiv jävel i bedrövlig jag-har-fullständigt-gett-upp-jacka som direkt började knäcka med knogarna. Var det någon jag var tvungen att utmanövrera först var det han. Ett snabbt slag med piassavakvasten över tinningen borde göra susen. Längst till höger fanns den sista killen, även han en relativt stor och bitig historia. Han såg dock inte lika farlig ut men jag oroades över vad han kunde gömma bakom ryggen. Vi tittade på varandra i vad som kändes som en evighet innan jag hasplade ur mig en nervös fråga gällande vad i hela helvetet de gjorde utanför min stuga. Grabbarna skruvade på sig och gav skäggdvärgsledaren menande blickar. Det var han som var ledaren, jag hade haft helt rätt. Till slut öppnade stirrögat munnen och förklarade på först knackig svenska och sedan klockren amerikanska att de varit ute i skogen hemma i Buffalo för att ta bandfoton och gått vilse. De hade yrat runt i flera år, livnärt sig på växter och bär. En dag hade de kommit till Sverige. Min hjärna höll på att sprängas över denna geografiska omöjlighet, men jag var så chockad över hela situationen att jag inte fick något vettigare ur mig än höjda ögonbryn och några jakande nickar. Under deras färd genom Norrlands inland hade de snappat upp en del av språket men efter en otäck incident i Dorotea hade de varit tvungna att fly. De hade vandrat i dagar och nu var de utanför min stuga. Rädda, frusna, hungriga och uppgivna. Allt de ville var att passera, de ville inte ha bråk. Jag sänkte kvasten och klev åt sidan så att dessa fem besynnerliga individer kunde passera. Jag lyste efter dem med ficklampan och såg dem försvinna längs vägen med riktning Umeå. Att sova visade sig vara en omöjlighet, det antar jag att ni förstår. Jag låg vaken och hade lite dåligt samvete över att jag inte bjudit på fika i alla fall. Vilka egendomliga människor de ändå var. Gått vilse i flera år.

/Hatpastorn

This entry was posted on 2 april, 2016 at 9:53 f m and is filed under Bandfotokatastrofer.. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.