Hatpastorns likpredikan

När man kommer på sig själv med att på fullaste allvar sitta och jämföra vilket SONS OF SATAN som är bäst vet man att man borde ta en paus från livet en stund. Idag ska reda ut vilka av Satans söner som är på riktigt och vilka som är charlataner.

Vi börjar med den olustigt ultratyska thrash metal-orkestern SONS OF SATAN som med stor marginal nöp bandnamnet först. De släppte två ointressanta demokassetter i mitten på 80-talet innan de bytte namn till SPEEDRAGE. Under den fanan släppte de en till lika ointressant demo innan de lade ner verksamheten. Ingen brydde sig. Satans söner? Jag tvivlar. Frisyrerna var emellertid mer än lovligt sataniska och det farsartade bandfotot väcker något mörkt inom mig. Det finns faktiskt inte så mycket mer att säga. Tysk thrash från 80-talet brukar vara av intresse, men detta är bara för hopplöst.

När vi ändå är inne på den musikgenren har jag en gyllene regel. Jag lyssnar bara på gammal thrash. I nio fall av tio innebär ny thrash att det är ett gäng svart eller dödsmetallare som i tokrolighetens namn klätt ut sig i gamla kläder och spelar riff som andra band redan gjort. Visst, mycket annat lider av detta problem men thrashen är värst. Hör jag ett till nytt band där medlemmarna klätt ut sig i tighta blåjeans och vita gymnastikskor och använder ordet ”nuclear” i parti och minut när de veckan innan stått i corpse paint och dyrkat Hin Håle kommer jag att spy likt en tjockis i en Monty Python-sketch. Vi minns alla när den norska svartmetalleliten snöade in på thrash i slutet av 90-talet. Vi minns alla resultatet. När lyssnade ni på exempelvis INFERNÖ och DESEKRATOR sist? Just det. En annan sak som upprör mig är när man läser intervjuer med nya thrash-orkestrar. I tio fall av tio säger de att alla bra riff redan har gjorts. Med den inställningen kanske ni fattar varför jag inte springer till närmaste skivbutik och lägger pengarna på senaste plattan med typ VIOLATOR, usla jävla GAMA BOMB eller överskattade MUNICIPAL WASTE.

Just nu känner jag bara ett svart bottenlöst hat.

Vi ska nu bege oss till Shakiras hemland Colombia för att kolla vad grabbarna i SONS OF SATAN håller på med. Deras hittills enda demo, ”El pacto”, är självfallet ingen höjdare då min kvot för trött thrash är uppfylld, så vi koncentrerar oss på det som är väsentligt istället.

Längst till vänster har vi en söt liten gitarrväska i tyg som av storleken att döma snarare ser ut att innehålla en ukulele. Den står lite tufft lutad mot den uppenbart urinstinkande betongen och jag är övertygad om att den söta lilla väskan har mer attityd än resten av killarna i den här orkestern. Om nu Satan är farsa till dessa individer undrar jag hur morsan ser ut i det här fallet. Efter en blockfylla i Helvetet kanske Hin Håle råkade stoppa in infernosnabeln i en bävernylonsoverall av honkön och detta blev resultatet nio månader senare. En rimlig förklaring.

Son nummer två ser rätt nöjd ut och jag förstår honom. Det är en mardröm att försöka hitta så grymma gymnastikskor. De mörka fläckarna i ljumskområdet gör mig dock orolig.

Son nummer tre försöker se hårdkokt ut samtidigt som han vill bjuda oss på en kopp nybryggt kaffe. Jag har sett mycket konstigt i mina dagar, men en termos har jag då aldrig sett på ett bandfoto förut. En kopp kaffe är emellertid aldrig fel och jag lyfter på hatten för detta fina initiativ.

Många verkar tro att Dio är död men han flyttade bara till Colombia, opererade bort överläppen och började lira i SONS OF SATAN. Något som gör mig genuint imponerad är att Ronnie lyckats få ett nitarmband runt överarmen. Alla som orkar lyfta en vikt tyngre än en korv med bröd vet att detta är fysiskt omöjligt. Varför Dio har ett pärlarmband på underarmen vet ingen. När vi ändå är inne på armband så har han på låret ett nitarmband som verkligen inte lever upp till namnet. Två nitar är i klenaste laget.

Son nummer fem, Paulo Roberto, visar här hur man på bästa sätt knyter näven för att på ett adekvat sätt ”knacka en bög”. Med Sydamerikas rödaste tröja på torson och ett blodstoppande nitarmband på låret ger kungen av Kungsan järnet i denna häftiga pose. Har ni kikat i OKEJ-boken förresten? Snacka om tidlös underhållning. Bilden där Paulo Roberto gör en flygspark i full karatemundering fick mig att bryta ihop fullständigt. Citatet ”knacka en bög” är för övrigt taget från den bildtexten. 80-talet… ja, vad ska man säga egentligen?

Vad en blandning av The Toxic Avenger och Alice Bah gör på fotot vet ingen, däremot är det alltid lika festligt med band som skiter så hårt i fotograferingen att de lämnar en gigantisk hög med kläder i bakgrunden.

Nä, dessa snubbar kan knappast kallas Satans söner. Vi får hoppas att vi svenskar håller måttet istället när Uddevalla (med omnejd får jag anta) får representera den blågula fanan. Med namn som Birkenau Overlord Angel Incinterator, Panzerfaust Benidictus Ultima 13, SS Pentagram Werewolf Tiselius och Pogrom Blitzkrieg Stormtrooper borde man leverera godset. Detta SONS OF SATAN var ett sidoprojekt med folk från BESTIAL MOCKERY. Ett band som vet hur man lever om. Om jag inte minns helt fel gjorde sig BESTIAL MOCKERY kända som gruppen som vid tillfälle valde att tårgasa sin publik. Ett fint initiativ. Det som däremot förbryllar mig gällande svenska SONS OF SATAN är att de hävdade att de varken var ett NSBM-band eller ett plojband. Spana in namnen en gång till så förstår ni varför jag höjer mina ögonbryn mot hårfästets generella rikting. Kollar man dessutom in skivomslaget och texterna till ”Our visions of a holocaust to be” så måste man väl ändå säga att det djuphavsfiskas i hyfsat grumliga vatten. Enligt egen utsago ska de dock stå för död, krig, utrotning och Satans rike på jorden. Gott så, men om man inte vill bli stämplad som ett NSBM-band kan man ju börja med att undvika att släppa sina alster på kassett i 88 exemplar och ha låttitlar som ”Der führer is our life”, ”Meine ehre heist treue” och” Returning to Treblinka”.

Vilka vann då kampen? Efter en pyrrhusseger måste jag säga att svenska SONS OF SATAN tog hem priset, det bandet minns man i alla fall. På gott och ont. Efter min DSBM-special är det hög tid att börja fila på en NSBM-special. Frågan är bara vart man ska börja. Vid närmare eftertanke tror jag att jag börjar med vad som hände när jag 2002 gjorde det enorma misstaget att kika in på black metal-forumet på Helgon.net.

/Hatpastorn

This entry was posted on 9 mars, 2012 at 4:27 e m and is filed under Hatpastorn botaniserar.. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.