Hatpastorns likpredikan

Avdelning 3. Lokaler – fortsättning.

Dusch.

Smaka på ordet.

Dusch.

Efter en evighet i ett oheligt varmt turnéfordon, där man suttit med skinnjackan på i 80 mil eftersom man inte kunnat få av sig den sittandes utan att dra armarna ur led, är det skönt att kunna blaska av sig resdammet. Efter ett gig där man står drypande i svett, blod och rinnande liksmink är det skönt att kunna blaska av sig all lort. Efter en natt sovandes under ett element i Sunne eller ett flipperspel i Finspång är det skönt att kunna blaska av sig misären. Ja, jag skriver på en Finspång-special i samma anda som den om Sunne om ni undrar.

Ni anar nog vart jag är på väg med denna inledning och ni har helt rätt. Det är fantastiskt skönt att duscha, synd bara att varmt vatten i rinnande form inte finns i överflöd när man är ute på vift.

Genom åren har detta blivit bättre, den första långa turnén jag var ute på kom min lekamen inte i kontakt med vatten på två veckor. Man såg ut och kände sig helt sonika som ett glas utspilld mjölk. Nuförtiden har standarden höjts avsevärt både vad det gäller vattentryck och varmvatten i Europa. Förr fanns det inte ens varmvatten i kranarna på toaletterna på McDonalds i Tyskland. Har ni aldrig schamponerat håret i handfatet på en hamburgerrestaurang där vattnet är kallare än gitarrljudet på ”Under a funeral moon” kan ni tacka er lyckliga stjärna. Man skulle kunna säga att sådana upptåg ”stärker karaktären”, men det gör det inte. Däremot blir man en hejare på att äta Calippo utan att hjärnan kollapsar av köld.

Nu kanske ni tror att det är faktorer som värme, vattentryck eller helt enkelt avsaknad av dusch som är problemet. Det är det inte. De våtutrymmen som tillhandahålls av spellokalerna brukar nämligen vara helt bisarra. I Ungern lyckades jag hitta en dusch i ett lönnrum bakom baren. Glad i hågen slet jag av mig kläderna på bästa Hulk Hogan-manér och förpassade mig raskt in i den väntande duschkabinen. Mitt under den livsavgörande schamponeringsfasen avbröts mitt stilla gnolande av ett suspekt ljud. Med ögonen fulla av lödder öppnade jag sakta kabinen och fick se ett aspackat ungerskt fruntimmer sitta och skita på toaletten som låg i anslutning till duschen. Det blev jättekonstig stämning i rummet och mitt frågande ”Hello” möttes av en skev blick och ett ungerskt mumlande. Precis när detta sker stormar två av mina bandmedlemmar in i rummet för att försöka stoppa honvarelsen som de sett cirkulera utanför lönnrummet med skitnödig blick. Vi är nu fyra personer inne i detta lilla rum och kommunikationen sker uteslutande via höjda ögonbryn. Som ni förstår finns det ingen direkt manual för hur man hanterar dylika situationer. Det hela slutade med att hon gjorde sitt och gick ut och jag duschade klart. Ungrare är ett märkligt folk för under kvällen klädde sig en snubbe i publiken av sig naken och roade sig med att skita överallt. På fotografiet flankeras han av folk från RAVENCULT. Tacka Sony Ericsson för den fantastiska bildkvalitén.

De duschar som erbjuds på spelställena bör alltså helst undvikas. Det är inte ovanligt att de är legendariskt ofräscha och anser man att insekter är en smula obehagliga bör man se upp. Det är heller inget ovanligt att de lokala förbanden, typ italienska KULT, krossar ölflaskor i den för sitt eget höga nöjes skull.

Lösningen på detta bekymmer stavas bensinstationer. I dessa tempel av fräschör kan man för en billig peng få duscha i prydliga lokaler, ofta med avslappnande fågelkvitter som ljuder ur högtalarna som bonus. I priset brukar även kaffe ingå och har ni hängt med i denna avhandling vet ni att
jakten på hyfsat kaffe aldrig tar slut. Det är alltså bättre att åka tidigare från spelstället, stanna på en mack och duscha och sedan fortsätta till nästa destination. Annars får ni stå i ett rum där vattenstrålen är lika kraftfull som virveln när Jocke grindar på ”Those of the unlight” och värmen tar slut efter fem minuter. Lägg därtill en pikant arom av svartmögel, spya och piss samt kackerlackskompisar och krossat glas. I Budapest kan man även få en så kallad ”plusmeny”. Det innebär att man tvingas duscha i alla ovanstående element men med bonusen att det cirkulerar enorma maffiagorillor med mord i blick utanför duschen.

Var dock varsamma.

I Spanien gick undertecknad rejält i fällan när det vankades dusch på en bensinstation. Det saknades slang eftersom några lokala banditer slagit sönder den så eder Hatpastor var tvungen att leka ringaren i Notre Sundsvall och krypa in under blandaren och ta del av den stenhårda strålen under den. Hade jag spelat i LIFELOVER skulle det blivit ett klassiskt bandfoto. Nu gör jag ju inte det så det kändes mest som att stå naken och få gängstryk. Ungefär som att lyssna på LIFELOVER.

Just hygien är ett ständigt återkommande problem under turnéer. Även om ni själva håller er fräscha så kan man ge sig fan på att någon eller några ur banden ni delar buss med skiter fullständigt i denna nödvändighet. Många band som kommer från planetens södra delar verkar ha en gemensam skräck. En sak som de fruktar mer än kärnkraftsolyckor, cancer och metallredskap i teflonpannan.

Att vara utomhus med blött hår.

Jag vet inte hur många gånger man mötts av stora ögon när man nekroflanerat med blött hår utomhus under en turné. Man dör inte av att göra det såvida inte kvicksilvret visar enorma mängder minusgrader. Då tar man på sig en mössa och problemet är löst. Tyvärr förstår inte alla denna enkla ekvation vilket resulterar i en stank ombord på fordonet som få upplevt. Att sova i en våningssäng under ett knippe solkiga gamla greker är noll procent festligt när nästäppan börjar ge med sig.

Om jag inte minns fel så var drog sångaren i AEON en rejäl nitlott när de var ute med CANNIBAL CORPSE. Peppad till max insåg han att han fick sova bredvid Corpsegrinder. Vad han inte visste då var att den gode likmalaren inte duschade på turnéer.

Överhuvudtaget.

Motiveringen var att han hade frun hemma och då fanns det ingen anledning att hålla sig fräsch.

Tjena.

Vi lämnar duschen och kliver ut på scenen istället. Platsen där man ska utföra det man faktiskt är ute och dräller för. Som lekman kan man kanske tro att scenen är den plats under turnén där man känner sig som mest trygg och hemmastadd. Visst, man får utföra den åkallan till Hin Håle man slitit i replokalen i åratal för att förfina men själva scenen kan komma i lika många färger och former som Roger Pontare. Visste ni förresten att Pontares syrra tydligen går under smeknamnet Kuksugar-Doris? Jag fick veta det igår av en infödd Västerbottning och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den informationen. Samma Västerbottning berättade även att Idol-Kevins frus bröder var de som kastade brandbomber på polisen i Arvidsjaur. Man lär sig något nytt varje dag.

Skit samma.

Spelställen kan vara utformade på alla möjliga och omöjliga vis och i min artikel om ljudtekniker kan man förkovra sig mer gällande det specifika ämnet. Det finns dock några lokaler jag vill höja ett varningens finger för så ni kan stålsätta er innan ni sätter er fot där. Först har vi Baroeg i Rotterdam, ett nöjespalats/cementbunker på en äng där backstageområdet mycket väl kan tillhöra bottenskiktet i Europa. Vad kan man egentligen säga som inte redan sagts om denna lokalitet? Rent publikmässigt brukar Rotterdam i allmänhet och Holland i synnerhet leverera men Baroegs legendariske ljudtekniker har lagt så många portioner smolk i min hatbägare under årens lopp att jag känner stor antipati bara jag hör namnet nämnas.

Gent i Belgien är snäppet värre. Tack och lov har jag bara besökt denna plats två gånger. Scenen är så smal att mikrofonstativen måste stå på golvet. Däremot är scenen väldigt hög så var aktsam när ni gör era Bruce Dickinson-löpningar, annars kommer ni att störta mot en säker död. Strålkastarna är placerade cirka tjugo centimeter från musikernas ansikten så man behöver i alla fall inte frysa. Backstageområdet då? En kavalkad av mörker, kyla, råttor och smuts. Värst är dock maten. Jag är inte direkt kinkig när det kommer till utfodring men födan i Gent är inte gjord för människor. Skäggen i IN AETERNUM valde att demonstrativt skicka grytan ut genom fönstret men det var ett lite väl magstarkt tilltag enligt min mening.  Publiken i Gent är i regel rätt OK men som oftast dyker det upp individer man inte trodde existerade förutom i könsrockstexter eller i serietidningen Pyton. Det är fascinerande hur mycket konstigt folk det finns. Det blir väl så när människor klampar runt med skitiga gummistövlar i genpoolen.

Tex i Köpenhamn har alltid kanonbra mat men backstageområdet består av trappan som leder upp till köket och scenen är formad som en kil vilket gör att trummisen måste klättra över trumsetet. Detta kan leda till stor kalabalik när man ska göra en dramatisk entré under ett esoteriskt intro. Först får man i full mundering brottas med servitriser som bär på enorma mängder disk för att sedan baxa sig över trummorna alternativt stå på golvet när det ska kopplas in instrument. Detta vore inte ett så stort problem såvida inte scenen låg mitt i restaurangen och folket som sitter och äter får bevittna detta spektakel. Det största problemet är emellertid att lokalen ligger i Danmark. Ett land som måste bekämpas. En udda episod som utspelade sig på just Tex var när undertecknad med mannar stod och humpade efter en hyfsat lyckad kväll. Att humpa är att packa bilen så alla ni med sjuk fantasi kan sluta skratta nu. Mitt i detta packande, nej jag menar inte sådant packande era sjuka människor, hörde jag ett mystiskt illvrål från lokalen. Jag vandrade mot ljudkällan och fann där herr Kvist från TAETRE stå och skrika allt han kunde i restaurangen som nu förvandlats till dansgolv. Ett par danska pigor tyckte detta var ett högst idiotiskt upptåg och försökte nonchalant diskodansa bort den otäcka hårdrockaren som stod och tjöt mitt på golvet. Han gjorde tydligen så när han blev full fick jag senare veta av TAETREs trummis, Graveyard Skeleton. På bilden ser vi läckerbitarna i DEFLESHED framföra ljuv musik på Tex. Ett gig där Lars glömde bort riffen och hittade på en ny låt under resans gång.

I Luxemburg finns det en obskyr fetischklubb som heter Shinys som drivs av en tjock tant i lesbisk frisyr. Där är väggarna lila och det finns ingen scen utan man får ställa instrument och utrustning direkt på parkettgolvet. Det finns heller inget som avskärmar musikerna från publiken. Sist jag spelade där fann jag mig öga mot öga med en gigantisk skinnskalle med den obligatoriska Rambokniven instoppad i kängan. Han röjde sig dock helt fördärvad och var uppenbart nöjd med framförandet. Så nöjd att han av misstag köpte en T-shirt av ett av förbanden som han inte ens såg. Det finns inget backstageområde på Shinys såvida man inte räknar det iskalla förrådsrummet bakom ”scenen”.

I den franska staden Lille finner vi inte bara planetens sämsta kinakrog utan även en pittoresk klubb vid namn La Rumeur. Där finns den minsta scenen jag någonsin sett. Lokalen är så liten att man inte behöver micka upp stärkarna utan det är bara sången och i bästa fall väl valda delar av
trummorna som går ut genom PA-systemet. Det enklaste sättet är dock att sjunga jävligt högt. Problemet löst. Publiken i Frankrike kan relatera till sataniskt rens så även om stället är litet så brukar det vara mer än värt besväret. Ännu en gång vill jag höja ett varningens finger. Lokalen ligger i vad man i folkmun brukar kalla för ett ”rough neighbourhood”. När jag och batteristen var ute och letade efter en trumpall i turnébussen fick vi bevittna ett bråk mellan en gigantisk afrikan och hans minst lika bastanta afrikanska fru. Det som började som munhuggning ute på gatan slutade i en misshandel där karln valde att puckla på sin nedslagna fru med ett brännbollsträ. En helt sjuk upplevelse. Aggro-afrikanen flydde snabbt fältet och när jag påpekade för arrangörerna att det vore på sin plats att ringa snuten så möttes man bara av stor oförståelse. Tydligen var dylika händelser inget ovanligt. I den närliggande tvättomaten, ta tillfället i akt att tvätta era skitiga kläder, finns det charmiga små kulhål i dörren. Ni fattar poängen.

På tal om ruffiga områden beger vi oss till Italiens sydligare delar. Till klubben Bike & Rock i Manduria närmare bestämt. Där finner vi fina lokaler, klubben påminner om ett piratgömställe i någon gammal matinéfilm. Maten är med beröm godkänd. Själva scenen är dock liten och strömmen bryts ungefär varannan låt. Det stora problemet är arrangörerna som är små ettriga italienska nazibikers med bandanas, den enorma hakkorsflaggan man hittade i det närliggande garaget var en ögonbrynshöjande upptäckt. När det var dags att ta itu med gaget blev det självfallet enorma problem och sanslöst dålig stämning. För att göra en lång historia kort blev det ingen övernattning på klubben som det var bestämt. Jag har fått uppgifter från andra band som spelat där att de också stött på exakt samma problem. Gör det enkelt för er och åk inte dit. Såvida ni inte vill göra av med lite överskottsenergi genom att leka Mortal Kombat förstås.

Det finns fler ställen värda att nämnas men dessa är de som poppar upp i skallen just nu. Däremot håller klubbarna i Europa rätt hög klass så förutom dessa exempel behöver ni inte känna någon större oro.

Nästa gång vi ses kommer vi att förkovra oss i några allmänna tips hur man gör det bästa av turnésituationen.

På återseende!

/Hatpastorn

This entry was posted on 21 juni, 2011 at 6:51 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.